Vem vill ha ett sånt ärrat missfoster? Vilken kille hade kunnat förstå detta o accepterat mig som jag är efter detta?
Jag har sakta, sakta börjat säga "hejdå" till mina bröst och det gör jag verkligen med en stor sorg. Även om jag VET att detta är mitt enda sätt att inte bli sjuk. Det som skrämmer mig mer än denna operationen är att få cancer. Att få ligga o må dåligt. Att få cellgift som slår ut min kropp. Att ALDRIG riktigt slappna av för man kan bli sjuk igen o igen o igen. Framförallt är jag rädd för att dö. För att lämna min kära dotter här i denna världen utan mig, så som min mamma lämnade mig.
Jag VET att jag inte klarar psykiskt att gå på 4 undersökningar varje år. Undersökningar där man letar efter något som kommer ta mitt liv. Innan varje undersökningen så bygger man upp sig sååå otroligt mycket. Detta för att man ställer in sig på det värsta tänkbara. Man får ju det direkt när man är där, antingen så är allt lugnt - de har inte hittat något ovanligt. Eller, livet blir SKIT!)När jag har kommit hem från dessa undersökningarna så även om resultatet har varit bra så dimper jag ner på golvet hemma på kvällen o bara gråter. Gråter av lättnad men också av en enorm rädsla inför nästa undersökning o nästa undersökning.... Jag KAN INTE LEVA SÅ HÄR!!!
Hur har jag kommit fram till ett sånt här drastiskt beslut som innebär att jag opererar bort mina bröst!?? Detta är en fråga jag ofta får när jag pratar om detta beslutet. Svaret är:Tanken av att sen när jag får cancer (säger inte "om jag får cancer" för för mig är det med en fullständig säkerhet att jag får cancer.) att jag ska ligga där o få detta giftet insprutat i min kropp o känna mig tillfreds med mitt fullständigt ytliga beslut; att behålla mia bröst!? KORKAT!!! Brösten ska bort!
Väntar på tid till plastikkirurgen nu o sen efter att ha varit där så får jag en operationstid inom 3 månader! FRUKTANSVÄRT jag vet!!!!
Är rädd för sjukhus o litar inte på läkare så detta är verkligen JÄTTE jobbigt för mig. Jag försöker att hålla god min hela tiden men nu börjar det sakta sakta kännas inom mig. I början fick ingen ens titta på mina bröst, jag dolde dom för de kändes som något smutsigt o hemskt. Inget uringat o min fd pojkvän fick inte ens röra dom. Nu har jag börjat slappna av lite, det e kanske bättre att visa dom nu än sen när de ser ut som fan kanske!
Hade en hemsk dag igår, kände mig svag o trött på att kämpa hela tiden. Varför kan inget bara hända utan att jag måste kavla upp ärmarna igen.........
 |
| Underbara låt som får mig att orka... http://www.youtube.com/watch?v=Y0Vom8fZEzI |
