i en kartong?

Nu sitter man här igen. Har försökt, verkligen försökt. Försökt att svälja. Försökt att tänka på annat. Käkarna spänns. Huvudvärken kommer. Den totala tröttheten och gråten är inte alls långt borta. Hur FAN kan det bli så här?  Hur i helvete kan någon annan person ta så här mycket energi. Hur kan någon annans korkade och dumma beteende få en att må så här? Blir så besviken på denna människa så jag blir arg på mig själv. Ja på mig! Varför blir jag det? Jag är ju inte samma person. Jag lever ju inte i symbios med någon annan och ska inte göra det heller. Är det för att man bryr sig för mycket? Är det för att man vill någon väl och man vill ha en sund relation med denne. Verkar omöjligt. Det är det som gör mig så ledsen hela vägen in i själen. Måste jag sörja denna människa också? Sörja som om inte denna människa fanns mer bara för att den inte ska påverka mig så himla mycket.
 Det gör bara så himla ont.....

En kär fd granne sa till mig många kloka saker. Bl.a detta:
"Relationer, känslor, tankar är knepiga. Ibland måste man packa ner dom i en skokartong och sätta upp dom på hyllan ett tag. Ibland måste man t.o.m. sätta upp lådan på vinden och glömma den ett tag och sen vid ett senare tillfälle ta ner en sak i taget"
Smart kvinna. Mycket smart <3

Hur gör man då detta då? Vill stänga av, men det är liksom inte jag. Jag är så långt från känslokall och tycker inte att det ska behövas göras så här. Men inser samtidigt att detta är ett måste. Är egentligen så trött på att dra mig tillbaka, samtidigt trött på att stå i centrum. Vill lita på människor i min närhet men när de närmsta sviker så blir det svårt, väldigt svårt. Kan inte vara glad längre och har en så enorm inbördes stress i och med detta. Känner mig lite fångad i en relation som jag försöker klippa av lite, just nu.
Tänk om det är mig själv som bör lägga mig i kartongen. Kanske det.