Empati

Sovit i flera dagar och nätter. Slut mentalt och nu så kommer känslor om allt jag har genomgått detta året.

Kommentarer som " nu är det över" ,"nu kan det bara bli bättre" ekar i huvudet.

Förstår inte människor att man måste få tid att bearbeta? Att man fortfarande hittas på golvet snyftandes och inte hittar kraften att komma upp?

Bara för att man har varit sjuk så är det inte så att resten av livet små problem inte exixsterar, att de ska plötsligt inte finnas mer. Bli av med jobb, oro över sin dotters psykiskt sjuka pappa ska komma och leka något han inte är, pengaoro, komflikter allmänt, oro över min fästman som har tagit hand om mig som nu har utmattningssymdrom. Kommentarer som "Ähhhh, vem fan är inte trött så här års...Han får helt enkelt ta sig i hampan!"

%¤#"¤%(&/%(=/?)(? Fan vad arg jag blir!!

Utmattningssyndrom, utbrändhet, kan man få efter långvarig utmattning eller psykosocial påfrestning. Det kan ge både psykiska och fysiska symtom, som värk i axlar, nacke och rygg, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och ångest.
Utmattningssyndrom uppstår ofta som reaktion på långvarig stress. Vi klarar för det mesta av att hantera stress om vi bara får tillräcklig tid för återhämtning. Om denna balans mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning.

Mitt fel. Min sjukdoms fel. Fallerande från nära håll som hade kanske kunnat hjälpt honom mer, att ta hand om mig så han inte fick allt i sitt knä. Mer än ett år. Mer än ett år har han funnits där för mig. Fixat mat, tagit hand om min dotter, Pillat in mediciner i min mun när jag har varit i en bubbla i fosterställning i sängen. Jobbat heltid, men tagit ledigt i 4 dagar efter varje cellgiftsbehandling (6 st), masserat min onda kropp, hjälp mig upp från pölar av tårar på golvet. Varit med och sett varje ändring i min kropp och vad den har fått utstå som den fortsätter varje vecka att ändras. Sett mig sitta framför spegeln och sett hur jag undrat vem jag är, sett mig leta efter vad som fanns kvar hos mig och ibland inte hittat det. Förtvivlan. Lagt om operationssår, torkat tårar, puffat kuddar, ligger vid min sida och ser till att jag ligger rätt, att kuddarna ligger som de ska för att jag inte ska få ont. Torkade varandras tårar när jag trodde jag skulle dö eller när jag fick reda på att mina äggstockar har dött efter alla starka cellgifter. Vi kan inte få barn,



Hur kvinnlig tror ni att jag känner mig? Hur mycket till belastning tror ni att jag känner mig? Nu är han sjuk!