Känslan av otillräcklighet, besvikelse och inte alls som en kvinna längre.

Med tårar rinnandes nerför mitt hjärta och min själ kan jag inte låta bli att känna att det är så himla orättvist. Vad har jag gjort för fel? Vad har jag gjort som har varit så hemskt att jag drabbades av cancer och nu inte få känna mig som kvinna längre?

Doktorn ringde idag, mina prover.
Prover som skulle bevisa på att allt var frid och fröjd och att min kropp hade repat sig efter den fruktansvärda cellgiftsbehandlingen. Proverna som skulle bevisa att mina celler har återhämtat sig och att jag kunde slappna av i att få känna mig lite kvinnlig - jag var ju superkvinnan som klarade allt.....
Proverna skulle ju få känna mig som vilken annan kvinna som helst i 36-års åldern.

Men eller hur?? Vad fanken har du gått och trott? - Detta går nu och maler i mitt huvud och jag kan inte känna något annat än bitterhet och en fruktansvärd sorg.

- "Nej, du har inte tillräckligt med hormoner i din kropp och egentligen så bör du känna av klimakteriebesvär. Gör du det?"

Varför ska inte jag få ha äran att bli mamma, att ha en kropp som detta lilla under växer i utan en massa konstigheter. Chansen att mina två ynka ägg som ligger nerfrysta på RMC i Malmö är nu min ENDA chans att bli mamma. Tiden tickar och jag är riktigt rädd att jag inte hinner med. Rädd över den fruktansvärda konstaterandet att mina ägg efter upptining inte visar något livstecken.... FAN!!!

Kan inte låta bli att känna mig värdelös som kvinna. Jag är den mest barnkära människan som går i ett par skor och min chans att bli mamma är till 98 procent över. Föralltid. Borta. Finns inte mer. Är detta verkligen rättvist??? Försöker att tårka tårarna men det får dom inte all sluta rinna. Fan också!!!

När jag fyller 40, alltså om 3,5 år måste jag gå igenom operationen som kommer att gröpa ur mig livmoder, äggledare och äggstockar. Vad fan är jag då???


HATAR ordet HEN... 
 

Acceptans. Acceptans.

Andas. Leva här och leva nu. Acceptans. Acceptans.

Jag försöker verkligen!!!!!