Detta är jag.

Ja jag är nog deprimerad. Är det egentligen så konstigt? Känner att jag går runt i en tom bubbla, inget spelar någon roll längre. Jag är o förblir alltid ledsen. Säger någon något till mig så ekar det i huvudet på mig resten av dagen. Händer det något specifikt i mitt liv, glatt som tråkigt så studsar dom känslorna mot väggarna i denna bubblan, runt o runt, om o om igen. Jag blir aldrig av med dom.

Är det så här livet skulle vara? Var det så här det skulle bli? Var det detta jag har kämpat så för att få leva i? Besviken. Minst sagt.

Känns lätt att säga "Ja men då får man ändra på det!". För lätt att säga, svårare att göra. Har ingen aning om hur. Har inga verktyg. Har ingen klar framtidsvision. Leva dag för dag har jag alltid gjort och hur bra blev det? Många säger sig se något vackert, starkt och strålande i mig. Medans jag ser sviter, svek, en varelse som inte passar in, utanför. För mycket händer i livet runt om mig men jag känner mig inte delaktig. Jag är i min bubbla, där det bara ekar.

Varje röst, varje tanke o varje känsla gör sig hörd. Studsar mot väggarna snabbare o snabbare... Där sitter jag ihop krupen i mitten o håller mig febrilt över öronen och det enda jag vill är att få lugnt och skönt. Att få leva i harmoni. Går detta?