Var finns min sköld?

Inte nog att det har varit ett helvete att vara sjuk, att få cellgifter och förlora mig själv, att inte känna igen mig i spegeln längre. Livet fortsätter iallafall som vanligt och man blir sviken, sårad och krossad. Ingen verkar ta hänsyn till vad man har varit igenom. Jag klarar inte av det, att bli sviken idag gör sååå mycket ondare. Innan jag blev sjuk så kunde jag avskärma mig lite iallafall och inte bli så ledsen, sårad och ta ALLT personligt som jag gör nu. Önskar att jag hade en sköld som skyddade mig lite nu.
Känner att människor i min närhet inte är rädda om mig längre och säger sårande saker till mig eller behandlar mig illa.

Skulle de gråta om jag dog? Har allt bara varit på låtsas?



Har ingen ork nu för konflikter och strul - för det är tydligen det som livet handlar om?? Det är verkligen INTE så här jag vill ha det.

Har inte hört från pappa på en månad nu. Fattar inte varför han ska vara så här. Han vet att vi är sambos nu och är förlovade, men ändå så kan han inte bara godkänna o ta det bra. Min syster ska opereras om en månad och är det då verkligen så jävligt att ha kontakt och stötta oss? Blir så arg och besviken.

Jag har fått en annan syn på livet nu och förstår inte varför alla klagar över sitt. Är det inte så att man själv bestämmer hur folk ska behandla en och om man inte säger ifrån så har man godkänt den behandlingen och då kan man inte gnälla om det heller?

Jag vet att jag har blivit mer ärligare och förstår att det kan göra ont att höra den riktiga sanningen. Jag har full förståelse för det, men iom man bara vill ha en nickedocka till vän så är jag inte din vän. Kan vi inte ha en ärlig relation så får det vara faktiskt.

Tagit mig en paus från Facebook nu för att koncentrera mig på mig själv, min dotter, min älskade fästman och min syster. Tyckte att det blev förmycket information och överanalyserande varför man gör så och inte si... Är det inte allas eget liv och deras sätt att tycka, känna, leva? Jag vill bara ha lugn och ro under min korkek nu! Kommer engagera mig med de få vänner som verkligen hör av sig och som vill finnas här under denna tid.

Ska börja jobba om två dagar, 25% inte mycket men tillräckligt för att jag tycker att det är jobbigt. Hade jag haft en lugn och harmonisk arbetspplats så hade det varit en sak, men så är det inte. Känner en enorm press och stress över att detta inte kommer att gå bra. Jag är förkänslig, så är det bara. Kan inte avskärma mig från stress och känslor.

Som sagt, jag vill bara ha lugn och ro under min korkek.