Vissa dagar så kommer det. Den där rungande känslan och saknaden efter sin mamma. Någon som håller om en och känner en så in i själen och hjärtat. Att krypa upp i denna famnen, få gråta ut och gömma sig lite för världen utanför. Det har jag behövt ett tag men denna famnen finns inte att hitta! Jag är föräldralös. Vart jag än vänder mig finns det döttrar som har en tät relation till just sin MAMMA. De har den där kontakten som är svår att förklara. De är mamma och dotter men ändå de bästa vänner. Jag vill också ha det så. Jag vill också hitta det.



saknad     

Känslan av den där oerhörda orubbliga grundläggande kärleken har jag aldrig upplevt.

Jag vet att relationer inte är så lätt. Man har relationer till käresta, pappa, mamma, barn, syskon, vänner, släktingar... m.fl. Med vissa önskar man att det fanns ett lättare sätt än att svälja utan att känna sig kränkt så in i själen och försvarslös. Oftast kommer ju det där man skulle säga när man kommer hem.... Ett lättare sätt att existera utan att skrika ut vad man tycker, tänker och känner när man blivit sårad, kränkt eller helt enkelt bara fått nog. Just nu.
Är det inte ok att tycka "att just nu känner jag att vi bör ta en paus för jag är inte bekväm, känner mig trygg i ditt sällskap"?

Ibland stormar det. Ibland så är det lugnt på vissa fronter medans det råstormar på andra. Orkar inte.

Ska man säga vad man tycker i alla lägen eller ska man bara gå hem och gömma sig under täcket?
Får folk betee sig hur som eller får man bara säga snälla, fina saker eller får man vara ärlig också. Ärlig med lite bomull runt om "knutet i en rosett"?

Har jag inte rätt att säga "Nej, detta vill jag inte vara med om", "Nu räcker det", "Tack, men nej tack"?



Tack, men nej tack!