Ödet....

Var nere och satte på en tvätt när allt bara slog mig.

Vem är jag som tror mig kunna styra mitt öde? Vem är jag som tror mig kunna styra när och hur jag ska dö? ALLA kommer vi att dö, så är det. Jag älskar att leva - det har inte alltid varit så! Läkarna har räknat och förutspått att min genomsnittliga livslängd ( i min familj) är 44 år. Är det då min plats att "lura" döden och det som faktiskt är förutbestämt? Det är kanske så att jag ska acceptera att det är så här det är och leva det livet de åren jag har kvar och verkligen LEVA och ta tillvara på allt!? Vem är jag? En med högmod? Eller en med sund förnuft? Öde är något jag tror på och alltid har gjort...

I Wikipedia står det så här:
En människas öde bestäms av hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverkar henne, hennes medfödda andliga och kroppsliga natur, de omständigheter, under vilka hon lever, och hennes egna av viljan ledda handlingar.

Det står också så här:
Ödet hänvisar till ett förutbestämt förlopp. Det kan ses som en förutbestämd framtid, antingen i allmänhet eller för en enda individ. Det är ett koncept som bygger på tron att det är en fast fysisk form för universum.

Jag börjar ifrågasätta min plats här på jorden och den tro att jag ska kunna ha kontroll över mig och mitt liv. Operation eller inte men dö det ska jag men frågan är när?

Denna dagen har fått mig något att fundera på.

Jag orkar inte vara perfekt för dig!

Jag har träffat en underbar kille..... som e totalt fucked up. Ja jag vet det går inte ihop... Men han gör verkligen inte det! Ena dagen är han här o vi har det jätte mysigt och det känns som att det är VI. Sen e han bara borta. Jag har känt ett tag att han tar mer energi från mig o jag inte får samma tillbaka. Allt ska ju handla om att "ge o ta" har jag hört. Jag har inte "råd" att ha en energitjuv i mitt liv just nu (har man någonsin det?)


Han är perfektionist ut i fingertopparna o jag bröt ihop i fredags efter att vi hade varit på fest ihop. Festen var hos några vänner till mig där jag o denna killen har varit en del på vår semester. Jag gick barfota hem till honom på natten i ösregnet  i vita kläder, föll rakt in i hans famn o storgrät. Sa att jag inte orkade vara perfekt för honom för jag är inte perfekt. Jag vill inte vara perfekt heller. Han har alltid sagt till mig att det är bättre att vara för ärlig o det var jag emot honom denna kvällen. Jag sa till honom att jag var kär i honom o att jag tänkte på honom hela tiden.  "Jag orkar inte vara perfekt för dig, jag orkar inte vara perfekt för dig....Jag är kär i dig"
När jag gick så stängde han dörren o låste om sig.

Jag kommer inte att träffa honom igen!


Jag har fått lära mig genom åren att ett förhållande ska vara 85 % bra annars så kan man lägga ner det! Jag vet inte vad detta var för något alls.... Han tog kontakt med mig, han ville träffas o han njöt i mitt sällskap! Nu känns det som att jag inte "duger"..... Har aldrig träffat någon som kan få mig att må så bra o som kan få mig att må så misserabelt. Han suger ur all kraft i mig o jag känner verkligen mig som en som bör ursäkta för att jag lever o bör vara tacksam för att jag får vara i hans närhet, TOTALT fel!

Kan vara så här: När vi har träffats så har vi varit som en liten familj, jag, min dotter och Han. Har vi myst i soffan så har vi myst alla tre, han busar med min dotter som att det skulle vara hans dotter. Tror att detta har skrämt honom och det förstår jag. Han har själv inga barn trots att det är det han har önskat sig o tagit förgivet att han och hans fd tjej skulle skaffa sig. Nu är hon borta.

Han har kommit oss förnära och mina murar runt mitt hjärta har varit nerrivna TOTALT så det var bara för honom att klampa in. Inget svårt alls!

Jag har de senaste dagarna byggt upp en mur igen, även om den kanske borde vara högre men en mur är där på plats nu. Han eller någon annan kille kommer inte in förrän de har fått kämpa lite nu. Murarna är dock inte så höga som de var för två år sedan och det är jag glad över! Jag behövde väl få denna smällen helt enkelt. Behöver ligga på golvet o gråta, behöver ha ont i hjärtat ett tag... Jag behövde dock inte det kilot som jag har gått upp nu. Ska ta itu med det nu igen o ut o vandra o bränna kalorier som attans!



Den 29 september är det invägning hos plastkirurgen o då vill jag inte höra att jag behöver gå ner mer för att få operationen - jag är dock inte redo för den emotionellt! MEN det ska inte vara för att jag väger för mycket som jag inte blir opererad - utan det ska vara MIN vilja!!!!!  Ja jag vet jag är envis!!