Det är ju trots allt så här; man får bara ett liv och då gäller det att leva det fullt ut. Aldrig ångra det man gjort, för förhoppningsvis så har man lärt sig något av det. Att alltid vara lika snäll emot andra som man själv vill att andra ska vara emot en. Att älska STORT att hata smått. Att lära sig att förlåta (vet dock inte hur man ska kunna glömma.... Kan man verkligen förlåta om man inte kan glömma? Bra fåga! )
Var på min första magnetröntgen idag o detta är en sån sjuk upplevelse. Jag hade "glömt" vad det var man faktiskt letade efter. Jag gick in genom dörrarna, var fullt medveten om det skulle slå i maskinen, att jag skulle få kontrast insprutat i min kropp... MEN jag hade fan förträngt att det var ännu en gång för att titta efter "felen" i mig igen. "Denna gången kanske de hittar något. Något som kan bli min död.." Ångesten kom när jag satte mig på britsen, försökte bita ihop. La mig ner och sköterskan (som har varit med om detta sååå många gånger så det har blivit rutin för henne - men inte för lilla mig) satte slangen runt min vänsterarm och bad mig knyta näven några gånger. Tvättade av där hon skulle sticka. Jag höll min kära o nyfunna pojkvän i handen o då.... Då kom dom. Tårarna rullade okontrollerbart nerför mina kinder. En äldre sköterska kom in o var jätte go, hämtade papper o förklarade ALLT för mig i detalj för vad som skulle hända och försäkrade mig att DETTA KOMMER GÅ BRA! Det stack till och slangen satt på plats med ventilen.
Efter ett tag ställde jag mig upp med skakande ben, knäppte upp min sjukhusrock och la mig på britsen med koppar inbyggda för varje bröst. Fick den lilla larmknappen i min högra hand o Coldplay spelades i lurarna som träddes över mina öron. Det fanns en liten spegel i hålet här jag låg ner med mitt ansikte ( som i en massagebänk) där jag kunde se hur jag fördes in i den ljusa tunneln (underlig känsla det med) Jag såg den första sköterskan stå där vid tunnelns slut och väntade på mig. Såg henne koppla dit slangen som jag skulle få kontrasten insprutad i min kropp genom. Maskinen lät som att man stod mitt i en byggarbetsplats, tigersågar, hammare, enorma ljud. Kunde inte höra musiken - det enda jag la märke till var att i spegeln i britsen fylldes det med vatten - mina tårar.
Resultatet kommer om 10 dagar! Måtte detta gå bra!!! <3
Slår ett slag för bröscancerfonden!
Skänk pengar till forskningen för jag vill verkligen att varje kvinna ska slippa denna hemska sjukdom!
