Känslor och tankar

Det var länge sedan jag hade ork att skriva, att blotta mig.

Tankar och känslor har varit många och många utav dom har inte varit "ok" att yttra. Nu kommer dom.

Jag känner mig osäker på om jag kommer att gå igenom detta levandes. 

Känns som jag lever mina sista 8 månader... Kan inte riktigt förklara hur det känns men ska försöka. Jag har dödsångest och litar inte på att cellgifterna hjälper mig så länge mitt högra bröst finns kvar, det tickar som en tidsinställd bomb och jag vet att jag inte klarar en sån här diagnos och behandling till. Tänker mycket på döden, begravning och hur besviken jag gör många om jag inte klarar detta. Prestationsångest.... Har förlorat sååå många vänner och familjemedlemmar sen detta började. Men där har också varit många som jag inte trodde skulle bry sig så mycket som vill vara här och det är jag så lycklig för. Men det är ensamt att vara sjuk! Har aldrig önskat några utav mina vänner skulle vara arbetslösa som nu. Egoistiskt, jag vet men jag hade så gärna velat ha någon att umgås med på dagarna.

Lever som om det skulle vara min sista dag i livet. Dagar kan vara magiskt fantastiska o även om det är UNDERBART så blir jag rädd för dom dagarna. Känns som jag lever som en raket som sprakar, flyger upp i luften, exploderar och det är så magiskt och vacker en stund. Sen är den bara borta. Förbrukad. Så känns det ibland.

Nu har jag gjort 1/2 av cellgiftsbehandlingen och nu ska vi byta till den andra medicinen, en medicin som kommer förstöra min kropp ännu mer. Jag sitter nu med inget hår på kroppen, utan mitt vänstra bröst, immunförsvar som vacklar och måste hela tiden tänka på och anpassa mig till vilka människor jag träffar. Socialt styrd. HATAR DET!

Nu kommer nästa behandling och biverkningarna på den är: Zombitrötthet, värk i kroppen så att man tror att man håller på att gå sönder, kan tappa naglar, får domnad eller smärta i fingertopparna som jag kanske måste leva med för resten av mitt liv. Samma gäller fötterna, kan kännas som att jag går på glas eller om jag har tur att jag går på kuddar resten utav mitt liv.... Fan detta har man inte fått reda på innan.. Vet att jag kanske inte har ett val men jag har ALLTID varit rädd för bröstcancer och framförallt för cellgifterna.

Har träffat så många under mina behandlingar och andra läkarbesök som har haft bröstcancer men nu har cancer i tarmar eller mage. Har också träffat kvinnor som läkarna nu stoppar behandlingen, opererar bort porta carten och ger upp. Finns inget mer att göra. Jag är livrädd!
Vet att ingen kan förstå vad jag går igenom om de inte själva har varit där och gått igenom detta. Jag är sååå glad att jag har träffat Lena som också har haft bröstcancer som går behandling på samma onsdag som mig. Hon förstår och kan gråta de dagarna innan, precis som jag. Detta är tortyr. Men under våra behandlingar så skrattar vi och skämtar och kan prata och förstå varandra! SKÖNT!!!