Illamående, värk så jag har trott att jag skulle gå i sönder, tappat hår, ögonfransar, naglar förstörda, blodproppar i benet..... De psykiska sviterna har jag inte kommit över än, långt ifrån! Gör man någonsin det?
Det psykiska börjar nu. Innan var man som en robot, som att man hade spänt fast sig i en berg- o dalbana och det var "bara" att följa med. Att säga "Hejdå". Man säger hejdå till sin kropp, till sitt sinne, till sin framtid, planerar sin begravning, skriver sitt testamente, tar den där stunden med sin dotter som man tror att man aldrig kommer att få igen. Man tar INGET förgivet. Aldrig mer.
Vet att jag har många vänner som stöttar mig, men jag har det likförbannat tufft. Blir såååå ledsen av att se mig själv i spegeln, jag ser fördjävlig ut! Uppsvälld av alla mediciner, håret har sakta börjat växta fram, men det är allt ifrån vackert. Ser ut som en nåldyna, en padda, skäms. Har bara några sporadiska ögonfransar kvar. Spelar verkligen ingen roll vad folk i min närhet säger "du är så fin ändå", "du är vacker". Jag känner mig som ett monster. Det finns dagar då jag inte vill visa mig ute, då jag ursäktar mig för mitt utseende och då jag skäms så fruktansvärt.
Jag borde kanske vara stolt. Stolt för att jag har klarat att gå igenom dessa prövningar som jag har gjort, med huvudet högt. Inte ursäktat mig för något och varit öppen med alla om hur jag faktiskt har haft det. Har t.o.m haft ett album på Facebook så att folk kan följa mig genom ALLT. Efter operationen, sett ärret som lämnades efter att cancern tog mitt bröst, bilder då jag blev avrakad mitt långa fina hår, sprutor, medicin, cellgiftsbehandlingar, tårar, förluster av vänner och familj som inte klarar min sjukdom och att vara där för mig. Men också skratt - utan det vet jag faktiskt inte hur jag skulle klara allt detta! Tacksam.
Nu är man "frisk" säger dom. Men varför känner jag mig inte det då? Känner mig sjukare än någonsin. Nu ska man ju tillbaka till vardagen, men jag fixar inte den. Fullt med människor som med I-landsproblem, folk som tar allt för givet. Som inte fattar bättre. Blickarna, minerna, rynkar på näsorna. Eller ännu värre, de som vänder ryggen till för att inte glo. De som inte vågar/klarar att möta min blick.
Jag är fortfarande jag! Bara en annan jag, möjligtvis klokare. En tjej, en mamma som har gått igenom sin värsta mardröm.
Det som väntar nu är ett besök på plastikmottagningen i Malmö där de ska bestämma om jag kan få möjligheten att operera bort mitt andra bröst också, innan jag blir sjuk igen. Hoppas innerligt att jag får det nu i september. Innan dess är jag inte frisk. Innan dess kan jag inte slappna av, innan dess lever jag på lånad tid, BARA lånad. Jag är så medveten om att man bara får en chans i detta livet. Att man bara får ett liv - och det vill jag LEVA! Måste förbli frisk, inte dö i denna sjukdomen. Har sån ångest så jag får dubbla min dos av ångest och lugnande medciner nu. Tänk om jag inte får nån operation......
Som sagt det psykiska är nu det svårtaste. Min sambo och blivande man sa i morse "du har haft cancer gumman och vi ska göra allt för att du inte ska få det igen". Tårarna rann plötsligt nerför mina kinder.
JAG HAR HAFT CANCER!
 |
| Det har varit nära..... |
