Har han varit orolig för mig när jag inte kom hem i tid när jag var yngre, så slog han mig o skrek på mig istället för att förklara att han faktiskt var orolig, orolig för att något skulle ha hänt mig.
Denna negativa uppmärksamhet har gjort att jag gör precis tvärtom. "Ser att du har legat på latsidan" o kniper mig i magen gör att jag tröstäter. Detta har jag gjort i flera år. Nu skulle det vara slut med det hade jag bestämt mig förra året och gick ner 14 kg. Trots detta så fick jag ingen uppmuntran när jag tog en frukt istället för det där godiset eller kakan som kallade högt mitt namn.
Helt själv, utan stöttning av gym, dietist eller något sådant så ändrade jag mit liv. Slutade med socker, var ute och gick lååånnngggaaaa rundor tills jag precis började att tycka att det var ok att jogga lite. Det var underbart! Min syster stöttade mig och sa att jag var duktig, som många andra.. Tyvärr aldrig min pappa. Förstår inte varför jag måste ha hans godkännande, hans kärlek. Ouppnåliga kärlek. Jag kommer aldrig att mätas upp till hans standard utan kommer alltid vara en dörrmatta som man drar av det man har under skorna på.
Jag blev sjuk, mitt i hela mitt livsomvändande steg mot ett friskare tunnare jag. Jag fick cancer. Pappa grät som aldrig förr, men tillät inte mig att gråta. Att sörja. Nu sitter jag här 14 kg tjockare (igen), utan hår "som den könlösa kvinnan" och kan i all sina dar inte hitta min plats här i livet, varken mentalt eller bland mina vänner. '
"Vänner" som trycker ner sig hur de ser ut, hur deras hår ligger över axlarna, att sminkningen inte blev som dom ville eller att kläderna inte sitter 100 på dennas vältränade kropp. Kan ju ställa sig frågan om vad vackert är. Vad är vackert? Inte är det någon som inte har en susning om livet.
Har tom fått frågan, om än sarkastisk, att jag kanske väntade ett andra barn och sen klappades det på min mage.
Vad fan! Jag har haft cancer, gått på cellgifter och har blivit steril!
Ärligt nu!!! SKÄMS på er!
