Enorm kärlek och tankar

Låg precis på golvet och gjorde min sjukgymnastik. Min dotter brukar ligga bredvid mig och göra rörelserna ihop med mig, så har vi gjort sen operationen för snart ett år sedan.

När vi ligger där på golvet och vi tittar varandra i ögonen fylls ögonblicket med en sån kärlek, enorm kärlek. Den renaste kärleken. Den är så stark, så enormt stark. Inget kan ersätta den. Vi tittar varandra i ögonen och säger hur mycket vi älskar varandra " Älskar dig flera miljoners trilioners varv runt jorden, som ett hjärta". Det är så vi uttrycker vår kärlek. Vi skrattar och pussar varandra länge. Vi är närvarande just nu, just nu när våra blickar möts och vårta hjärtan bultar i samma takt.

Tänker på min mamma. Hur svårt det måste varit för henne att veta att hon skulle lämna oss barn. Att sjukdomen tyvärr skulle segra och att hennes kropp vänt sig emot henne. Att vi inte fick ha henne i våra liv och tanken på hur mycket hon skulle missa. Många av mina tankar om detta i min sjukdom var det som var det absolut svåraste för mig; att säga Hejdå.
Undrar vad hennes sista tanke var...
Usch fy!

Undrar om hon också kände så på vår "matta" eller vart vi hade våra speciella ögonblick.

Att hitta sig själv

Jag har svårt att hitta tillbaka efter min sjukdom. Ska jag vara riktigt ärlig så vet jag inte om det går, jag har fått så mycket mer erfarenheter av livet. Sett saker som man inte vill se och fått vara med om saker man inte vill.
 För att kunna "hitta tillbaka", måste man blicka tillbaka.

Jag har blickat låååånnngggtttt tillbaka nu. Jag har inte känt min mamma, eftersom hon dog innan jag hann fylla 3 år, ingen har vågat prata om henne. Sen är det svårt att veta hur mycket man har fått fråga. Hon är saknad.
Var med i en artikel om bröstcancer i tidningen City och dagen efter den kom ut fick jag ett underbart sms av en kvinna, en kvinna som visste vem jag var. Men framför allt så kände hon pappa och mamma, så som dom var innan jag föddes och under den tiden då mamma var frisk och sjuk och min pappa sen han själv var bara ett barn. Hon hade t.o.m filmer.


Jag har ALDRIG sett min mamma rörandes utan bara på foto. Jag rördes till tårar av att ÄNTLIGEN få se henne, se hur hon rörde sig, höra alla berättelser om hur hon var och vad hon hade gjort och varit med om.

Känns som jag har träffat min mamma nu! Att jag har lärt känna henne. Det absolut bästa är att hon är/var precis så som jag som ett litet barn drömt om. Så som jag när jag skulle bli mamma fantiserade om att en perfekt mamma var, så som jag ville vara för min dotter. Har alltid trott att jag har satt henne på en pedistal som kanske inte varit rättvis. Men det var den.
Min mamma var GLAD, lätt till skratt, uppskattade de små sakerna här i livet, fick människor i hennes närhet att känna sig viktiga och betydelsefulla för henne och visade dom kärlek. Hon hade bestämda åsikter och var ärlig med vad hon tyckte.
Hon har en FRI själ! Underbar.

Har bara sett en film på henne, men om jag fick välja mellan den och tusen andra filmer så hade jag valt denna. Kan inte bli bättre.

Hon lekte där vågorna slog in på stranden i vackra Falsterbo, stänkte vatten med foten på min bror. Pappa busade lite också och jagade henne. Hon sprang rakt ut i vattnet med kläderna på, detta kan ha varit en dag i april och vattnet var inte varm, men hon skrattar och busar. Min bror följer med sin mamma ut i vattnet och de stänker på varandra. Sen dyker hon i och han håller sig för nästan och doppar sig han med. Det sista man ser är när mamma slänger sig baklänges i vattnet och skrattar hjärtligt.

Kan det bli bättre? Nä det kan det inte.

Fick se en film på oss barn med pappa, kanske två månader efter att hon hade dött. Pappa var smal men höll en väldigt bra front. Man hade inte kunnat ana att hon, hans största kärlek i hans liv hade dött. Min syster och jag hade två hästasvansarm, hon med enkla gummiband, jag med nått glitter eller figur i. Annars likadana kläder men jag med ett långt pärlhalsband. Redan då märktes det att jag var med för "tingel tangel", precis som idag. Jag satt uppkrupen i sidan på pappas och hans arm om mig, bad om hans uppmärksamhet, var glad men pratade inte mycket. Min syster satt kanske 50 cm därifrån, glad och pratade en massor och livlig men hade inget behov att vara honom så nära, liksom självständig redan då . Han pratade med mig precis så som han gör med min dotter idag <3 Min pappa!

Jag är så tacksam att jag har fått denna chansen. Att få mitt livspussel lagt lite framför mig. Att få känna mina rötter och vem/vart jag kommer ifrån.

Min mamma är och kommer alltid att vara den jag ser upp emot <3

TACKSAM!