Uppskutet... När kommer det?

Så står man här och känner en klump i magen som plötsligt, från ingenstans uppenbarar sig. Det som tar tag i mina känslor, mina tankar. Börjar sucka. Suckar igen. Men får inte bort detta som plötsligt tar över mig. Ångest. Igen. FAN!

Vill inte ha det så här. Har mått väldigt bra sen rehanbiliteringsveckan som jag kom hem för en månad sedan. Spenshult sjukhus var lugnt. Harmoni. Självkännande och lugn. Väldigt lugn. Jag hittar inte det här hemma. Hade kanske hittat det någonstans där det råder total tystnad och inga måsten. Var lever man så liksom?

Väntar sååå på att livet ska bara liksom gå vidare. Få fart. Att det framtida jobbet, med arbetskolleger uppenbarar sig. Där jag kan finna ro. Där jag kan se om jag, mitt nya jag, duger. Att jag kan vara lugn, fokuserad på annat. Att leva. Jag vet och jag är väl medveten om att jag lever i en "skyddad versktad" nu och har gjort det ett tag. Förväntar mig att människor ska förstå. Men dom gör inte det. Jag vill ju såklart också vara med, med er alla andra. Leva som ni, fast med mina erfarenheter. Mina erfarenheter. Inte någon annans tycke eller påtryckningar. Känner än en gång som när man var liten. Väldigt liten, osynlig och obetydlig. "Alla kompisar leker i sandlådan, men jag får inte vara med"

Väntar på att livet ska komma igång. Som att man hade satt sig på karusellen/upplevelsen "Uppskutet". Man väntar och väntar på den där otroliga adrenalinkicken som man säkert får när man känner att man snart skjuts upp i luften. Man känner förhoppningarna, förtvivlan, längtan efter att det ska vara gjort, stoltheten när det är över, men det kommer liksom inte igång. Personalen börjar resa sig, titta på varandra och man förstår att "fanken, det är något fel. Karusellen kommer inte igång, jag kommer inte bli uppskjuten till himmelen, känna tygndlösheten, vinden i mitt hår.... Jag har satt mig här förgäves. Haft förhoppningar, adrenalin, känt hur hjärtat har slagit och inte nog med det... Allt mod man har byggt upp under en längre tid att utsätta sig för detta". Så kommer det inte att hända. Man blir liksom snuvad på effekterna....
Jag har inte bara väntat. Har såklart sökt jobb och hoppas på ett samtal snart som skulle kunna vara starten för mig. Då gäller det att hänga med. Det är så mycket jag vill, så mycket jag känner att jag hade kunnat bidra med. Om jag bara duger!?

Besvikelsen och tårarna som evig påminnelse om hur min kropp svikit mig. Hur människor i min närhet uttryck sig och fortfarande gör. Taktkänslan som viussa tyvärr inte har. Empatin som fattas dom. Jag vet att jag inte är redo för "den riktiga världen" men jag måste få på mig ett pansar och "slåss" nu. Jag vill ju medverka, räknas med. MEN jag vill inte ha osympatiska människor runt mig. Så är det och det har jag bestämt!

Håller på att renovera i lägenheten, målar om och lägger nya golv. Allt för att rensa ut cancern. Allt för att jag ska få ro i min själ, i mitt hjärta, att hitta en plats där jag kan vara för att slappna av.

Hoppas att vi lyckas så småningom!

Vårt nya sovrum



Mys <3



Acceptera livet precis som det är..

Att acceptera och leva med visheten och erfarenheten av att vi bara har livet till låns har gett mig enormt mycket. Jag ser saker på annat vis, tänker och känner på annat sätt. Bryr mig inte så mycket om småsaker och låter inte saker jag inte kan göra något åt ta så mycket energi. Det är liksom inte lönt.
Har hittat mitt invärtes lugn och därigenom hittat energi! :)

Har accepterat att jag inte kommer bli den gamla jag, andra gör det inte. Efter denna erfarenheten så har man ändrats i grunden och det är underbart när man förstår!

Denna erfarenhet kommer att lyfta oss med vingar och vi kommer att må bättre efter detta. Vi ska bara bearbeta lite...... Sen kommer vi faktiskt må bättre än de flesta, vet du varför. För vi har insett att vi bara har livet till låns och i och med den visheten vi fått så inser vi att det inte är värt att stressa, eller bry oss om de där små sakerna man brydde sig om innan. De där sakerna som tog sååå mycket energi men som egentligen inte spelar någon roll i det stora hela. Vi kommer att omge oss med människor som lever på ett djupare plan, som är visa. Inte bland de som är ytliga och negativa. Så är det bara och visst är det underbart! :)

Vissa har möjligheten att lära sig och utveckla sig via andras öden, vissa kan inte det. Fantasin räcker bara en bit på vägen när verkligheten är så mycket grymmare, men vissa lär sig ändå. Lär sig att inte låta andra ta mer energi, att inte blanda sig i saker som de inte kan göra något åt. Ibland så måste man ta paus, och ibland måste man säga stopp.Det betyder inte att det är stopp förevigt men just då, just nu. Sen kan man ta tillbaka relationen om man känner att den är en sund sådan. Via en paus så ändras människor och då vet man själv vad som är ok, vad som inte är ok. Jag har lärt mig att säga ifrån och det är guld värt!