Årsdagar

Nu har det gått tre år. Tre år av mitt liv. Jag har kommit ur frisk efter dessa tre åren. Ska jag vara riktigt ärlig så trodde jag inte att jag skulle sitta här. Att jag fick lov att vara med här, med min familj. Årsdagarna är hemska att gå igenom. Det gör ont.

Även om det har gått hela tre år sen jag fick min diagnos så är det faktiskt nu först då jag har kunnat bearbeta. Tillåtet mig att minnas alla minnena, tankarna och känslorna som jag hade vid denna tiden för tre år sedan. Innan har det bara varit att ladda inför ny operation eller hantera sviterna av komplikationer från en operation. Den totala frustrationen över att inte kunna läka, att gå sönder eller få infektioner. Bara att tänka på all de "sista" duscharna, där man måste säga hejdå till sin kropp som man känner den, en kroppsdel som ska bort eller en fejk som ska sättas dit för att ersätta. Alla de "första" duscharna då man äntligen fick duscha hela kroppen, utan att behöva plasta in en del eller göra den klassiska "kattaduschen". Fy vad många sådana jag har gjort och jag tror inte att någon kan förstå om man inte själv varit där. Känna den kemiska lukten av desifiseringsmedel som man ska notoriskt tvätta sig med, även håret. Denna lukt som gör att all den lilla mänsklighet man har kvar försvinner. Sen ligger man där sista natten och vet att imorgon så ska de skära av mitt bröst. Slänga det i soporna men förvara tumörerna för att forska. För att inte tala om alla blodprov som krävs. Alla frågor som man ska kunna svaren på. Att man dessutom ska tänka på att detta är en ny person jag träffar och denna vet inte min historia, jag måste vara tydlig och täckande i mitt svar.
Vill kunna njuta av julen så som jag alltid gjort men nu förknippas den med cancer. Jag måste bryta detta. Jag vill verkligen njuta. Ser mig själv som liten sitta hemma hos pappa och bygga upp vår vintervärld men jesuskrubban, kyrkorna, lucian, tomten som åker skidor i backen byggd av papper och massor utav bomull. Detta kunde ta mig evigheter att få det så där "rätt" och det var då jag kände JUL!!

Nu har det gått tre år. Bara tanken att jag fyller 36 till våren får mig att gråta. Tre år av mitt liv har försvunnit. Detta är min första tanke och känslorna får mig att känna ångest och bitterhet. Sen kommer ju tanken "Ahja men vänta nu, jag har kämpat dessa åren. Bevisat att jag är stark, starkare än vad jag någonsin trodde. Att jag gråter är bara en känsloyttring så som skratt., Det är okej!"

Känslan av att vara ute till havs och bara trampa vatten. Ingen livboj och ingen vid min sida. Vet inte hur länge jag orkar detta. Vet inte hur länge jag orkar att hålla näsan ovanför vattenytan. Måtte räddningsbåten komma snart!
Vet med mig att hade jag kunnat ha kvar mitt arbete under min sjukdomstid så att jag hade haft något att gå tillbaka till så hade jag inte mått så här. Där var ändå människor som kände mig och som visste vad jag hade gått igenom. Nu måste jag söka nytt arbete och självförtroendet är inte där. Det var tre år sedan jag jobbade och det jag har varit bra på innan kanske har fallit i glömska. Jag kanske bara är en förvirrad människa kvar. Hur ska jag kunna sälja in mig och få dom att tro på mig, att se mina kvalifikationer när jag inte helt ser dom själv?
Jag vet att det kommer att lösa sig. För det har det alltid gjort! Men jag är så himla trött på att vara här i min lägenhet. Att inte ha någon mening att gå upp ur sängen. Att inte vara behövd.

Jag kan bara hålla tummarna nu att de kan se mig som en oslipad diamant.

Har fortfarande stor saknad efter pappa men får acceptera att han verkar vilja vara en morfar till min dotter och systerson nu efter dessa åren då han har gömt sig under en sten. Att deras relation är bra värmer mitt hjärta <3 Önskar bara att någon hade velat umgås med mig. Att vi hade kunnat leva på de positiva energierna.

Min bästa vän, som varit här för mig i allt, är sjuk. Sjuk i något som vi inte vet vad det är. Läkarna kliar sig i huvudet och tittar förvirrat på varandra. De måste hjälpa henne! För ett liv utan henne frisk är ett liv som är så fruktansvärt! Vill vara där men klarar inte av att hjälpa henne och det får mig att må uselt. Hade vi bara vetat vad det var så vi hade kunnat handla därefter.
<3 Min kära vän <3