"Konsten att leva ett fullständigt liv"

Visst är detta en underbar bra boktitel och jag menar, vem hade inte köpt och läst denna boken!!?

Jag fyller snart 32 år och jag inser att jag inte har en aning om hur man verkligen LEVER!
Känns tyvärr som jag bara har existerat och inte själv tagit beslut om vad som händer i mitt liv - inte ens vad jag jobbar med.
I 26 år har jag varit livrädd för att dö av cancer, precis som min mamma gjorde när jag bara var en liten liten flicka. Döden har alltid varit en väldigt nära och kanske nästan förnära verklighet, för att kunna leva ett bekymmerlöst liv även som barn. Jag har aldrig vågat drömma om en framtid, inte heller om ett drömjobb - har alltid tagit livet en dag i taget o har aldrig fattat de där STORA besluten som att studera till ett specifikt yrke eller så. Jag har liksom bara varit..... Halkat in på ett bananskal efter vart annat och inte riktigt själv vetat vad jag vill ha ut av livet eller vad som gör mig lycklig - "det spelade ju ingen roll för jag skulle ändå dö av cancer!"

Nu är det ju så att jag har efter mycket om och men tagit reda på om jag har denna genen som gör att man får cancer och det har jag! Kanske ska jag vara tacksam att inte människor frågar mig hur detta verkligen känns! Jag är rädd att jag hade brytit ihop och inte haft någon där som plockar upp mig! Jag inväntar en tid till en psykolog som ska hjälpa mig att bearbeta min mammas död och mitt liv... Innan dess så får jag bara inte bryta ihop och visa hur jag verkligen mår på riktigt utan nu koncentrerar alla sig på fakta och endast det. Tror faktiskt att ingen vågar fråga just hur jag mår på riktigt och jag tror ingen ens orkar förmå sig att ens tro sig veta hur man känner vid ett sånt här svårt beslut!

Det slår mig väldigt hårt när jag inser att ja jag har haft rätt i denna enorma rädsla för att få cancer - nu är det verkligen verkligt! Jag vet att jag ska operera bort mina bröst i förebyggande syfte, detta för att undgå att få cancer. MEN jag har levt hela mitt liv i denna rädsla och i detta handlingsförlamade tillstånd att jag inte har en aning om vad som skulle hända efter operationen! Då måste jag ju leva....
Börja leva: Och hur fan gör man det????? Då måste alltså jag ta över tyglarna i mitt liv, våga drömma och ta reda på vad jag vill här i detta livet och dessutom våga satsa på det!! *SVÄLJ*

Livet fortsätter ju trots allt för alla andra utanför mina fönster
- men jag måste lära mig att medverka.

32 år och har ingen aning om hur detta ska te sig.

I allt detta så har även min kära tvillingsyster fått detta besked - även hon bär på denna genen! Detta trodde jag ALDRIG. Vi två är så enormt olika - jag lik mamma och hon lik pappa. Där kunde jag inte lita på min magkänsla alls!!
Det positiva i allt detta är ju att vi kan stötta varandra och gå enade hand i hand! Men jag kan ändå inte hjälpa att få enorma skuldkänslor gentemot henne. Detta var det sista hon behövde! Jag anser mig väl kanske starkare än henne och jag har haft så mycket med sjukvården att göra, utomkvedskap, livmoderinflammation, cystor på äggstockar m.m. Jag hade fixat om bara jag fick detta men nu är hon också drabbad och jag önskar nästan att jag gjorde denna kollen i tystnad. Jag vet att jag inte har tvingat henne att kolla upp sig men det blev liksom inte verkligen för henne förrän jag fick mitt besked och först då ville hon också veta! Jag är samtidigt glad över att hon vågade genomgå testet för jag hade aldrig förlåtit mig om hon, den viktigaste människan i mitt liv, hade blivit sjuk!

Tillsammans är vi starka och tillsammans kommer vi hålla varandra i handen på alla läkarbesök och hjälpa varandra att ta de beslut som vi blir tvugna att ta hädanefter!