Detta är inte bra...

Nu vet jag vad det är. Vad som gör så ont inut i mig. Som får mig att ha svårt att andas. Får mina ögon att tåras. Får mig att inte vilja ta beslut. Som får mig att sluta skratta. Det får mig att sluta leva. Att sluta se framåt. Som´får mig så jäkla rädd att jag inte vågar ta för mig av livet mer.


Dödsångest heter det. Och denna verkar vara min bästa/sämsta vän just nu.

Slog mig på väg upp till jobbet idag. Det är just dödsångest som jag tampas med o vem ska hjälpa mig med detta. Livsförsäkring måste jag ha innan jag opereras. Jag kan dö.

Alla ska vi dö någon gång o jag är livrädd för att jag kommer att dö tidigare än vad jag vill/bör.

Tydligen är jag som en öppen bok. De har redan märkt på jobbet att jag är "lite låg"......

Stora varningstecken.

FAN!!

Sitter och har svårt att andas, tårar i ögonen och gråten i halsen. Vet att detta är små ångestattacker som kommer hela tiden. De ligger och bubblar under ytan och jag vet verkligen inte vad jag ska göra med dom. Jag har mått kass ett tag, det vet jag. Men jag kan inte få bukt på mina känslor och tankar. Jag vet att det kanske är läge att gå och prata ut hos en psykolog igen, men jag har gjort det förr och jag vet att man mår sämre ett tag då. Har jag råd med det? Har jag ork till detta igen? FAN!!

Känner att jag måste berätta för jobbet hur jag mår snart för detta är ohållbart. Snart kommer missarna och då kommer jag att må ännu sämre. FAN!!

Så var det dags för ytterligare en födelsedag.... Varför blir jag sååå stressad varje gång? Är det för att det kommer en massa människor o jag inte är beväm med att vara värdinna? Vill att ALLT ska vara perfekt.... SKITJOBBIGT!!!! Eller är det fortfarande att jag försöker att kompensera för hennes pappa som inte bryr sig, som inte finns där, som inte ens kan skänka henne en tanke?

Jag blir oavsett VÄLDIGT stressad över detta.......

Historia....

Jag träffade min dotters pappa natten den 28 februari -04 ute på en nattklubb. Han fyllde år den kvällen!

Han hade rakat huvud, raveklädd, tatueringar, ringar i båda öronen... Ja det är kanske inte det som attraherar en när man läser den meningen. MEN han var en kille som man la märke till när han klev in i ett rum. Han var rak i ryggen, han hade säkra steg, han hälsade på mycket folk o liksom gled en meter från golvet runt o var en kille jag inte kunde slita ögonen från. Man la märke till honom.

Jag kom egentligen dit till den klubben för att träffa en killkompis som också var ute men jag satt o pratade en del med denna andra killen den kvällen. Han var rolig och vi skrattade mycket och han lyssnade verkligen på vad jag hade att berätta. Han presenterade mig för hans vänner o senare den kvällen åkte jag hem. Kvällen efter så kom det ett sms från honom, jag hade inte gett han mitt nummer. Han hade fått det av min andra killkompis som var ute den kvällen, de kände varandra.
Han kom hem på en fika den 2 mars två dagar efter det att vi hade träffats på nattklubben. Han åkte aldrig ifrån mig efter det, vi var som Piff och Puff.


Vi satt och gjorde musik på kvällarna och han insåg att jag kunde iallafall känslan i den musiken vi brann för. Till helgen gick vi ut med hans bästa kompis, som jag också träffade den där natten. Träffade två tjejer som där den kvällen o de var också raveare. Det klickade mellan oss. Det spelades bra musik den kvällen o DJ:n kände honom o tjejerna så han lydde varje vink de gav honom. Jag var nykter den kvällen - gick på antidepressivt... (Kommer in på det sen...) Jag fick förfrågningar den kvällen vad jag "gick på", jag fattade inte vad de menade riktigt. Jag hade hållt mig inomhus o inte varit ute alls på en längre tid eftersom jag mådde som jag gjorde... Tydligen var mina pupiller stora, men det berodde på min medicin o det berättade jag också.

DJ:n satte på väldigt bra musik o jag tog dansgolvet! Han tappade hakan HELT!!!!! Underbart när man kan göra så. Jag överraskade honom och efter kom han fram och kysste mig så som ingen annan har gjort. "Jag trodde bara att du var en salsatjej men inte fan kunde jag ana att du kunde detta!!!" Detta var vår kväll, vår kärlek var tydlig och alla blickarna var på oss <3 Så var det alltid när vi var ute.
Detta är och kommer alltid att förbli vår låt <3


Morgnarna med honom var fyllda med skratt o livet var underbart igen. Det var så skönt att träffa någon som förstod mig och som fanns där när jag var ledsen eller tyckte att dagen var pest - han var där oavsett vad. Han sa inte "ryck upp dig" eller "Kom igen nu" Han förstod mig och han accepterade mig och tyckte att jag var perfekt precis som jag var! Äntligen hade jag träffat någon som inte hade levt livet med en silversked utan ett liv där det också hade hänt saker i - jag var inte bara medveten...... Han satte mig högt på en pidestal.

Ingen stor chans.... ALLS!

Kärlek!?

Har kommit på att chansen för just det, kärlek är ENORMT liten!

Hel ärligt nu - hur stor är chansen att den man känner något för, att den som man tycker att det "klickar" med känner likadant? För det är helt ärligt oftast så att den ene känner mer än den andra eller så känner den andra ingenting alls.

Det har hänt mig nu. Jag har haft enorma känslor o han har inga. Hur FAN har jag misstolkat ALLT så här katastrofalt? Fattar verkligen inte hur detta har gått till...... SJUKT!!! SÅÅÅ blind kan man ju inte ha varit??

Jag önskar att jag tog bort honom, som jag visste att jag borde göra när vi skulle träffas för tredje gången. SÅ varför gjorde jag då inte det? Var det att jag var så smickrad att han ens la märke till mig? Att det var HAN som tog kontakt? Att det var HAN som kom gång på gång hem för att umgås med en flicka som mig? Nu efter så börjar man ju undra..... Visst han var underbar då, men helt ärligt... Även solen har ju fläckar....

 
 

Fattar inte hur han hade mage att komma in på mitt arbete, att han pussade på mig o flirtade med mig framför mina arbetskamrater. Fattar han inte hur jobbigt det är för mig nu att gå tillbaka till jobbet o berätta att "nej det blev inget mellan oss" o alla ser ut som frågetecken i ansiktet.

                                        Trodde på detta............   

Får passa mig vem jag ger mitt hjärta till
- vissa kan inte vårda det....

orkeslös

Alla dessa frågor om sex.......

om jag hade velat ha sex så hade jag löst det. Har fått en del förfrågningar men det e inte sex jag behöver. Jag behöver ha någon som stöttar mig o som finns där för mig när jag har det tufft.. Jag vill ha någon som drar mig upp när jag håller på att drunkna o gå under.

Det e inte lätt att vara ensamstående med ett barn på 100 % och att man MÅSTE klara ALLT själv o resa sig upp efter smällar, borsta av sig, kavla upp ärmarna o fortsätta kämpa. Ibland tvekar jag på att jag kommer att orka med allt detta......... ÅNGEST!!!!

Jag är oftast stark men inte alltid! Jag uppfattas kanske som stark men det är för att jag har inget val. Känner ibland att jag bara har näsan över vattenytan o kramp i benen... Vet inte var jag ska hitta styrkan för att gå igenom allt detta - tills jag tittar på på min dotter! Jag MÅSTE för annars så har hon ingen förälder.... Kämpar mig gul och blå och har svårt att andas ibland och ibland ifrågasätter jag mig själv.

Vill ha någon där jag kan få vila o ladda mina batterier hos. Någon som håller om mig när jag gråter eller plockar upp mig från golvet när jag har gråtit färdigt eller som lägger sig bredvid mig på golvet o bara fanns där. Någon som väntar på mig i väntrummet efter operationen, någon som bryr sig!

Det är så lätt att dömma mig som mamma som person. Att säga att allt löser sig. Det är ju inte du som ska gå igenom det o jag tror att du också hade ramlat ihop som en hög på golvet om det hade varit du.

Jag vet inte hur länge jag ska orka detta ensam..... Ibland känns det som att alla andras liv rullar på och här står jag, lite utanför och försöker kämpa på att få vara med men....

"du som någon gång har fått ditt hjärta krossat - kommer att minnas hur det var"

Jag har kämpat mig blå i huvudet för att min dotter ska ha ett sunt förhållande med sin pappa - verkligen!!!! o han har svikit henne enormt. Jag ser på henne o jag förstår mycket väl att hon behöver ha en manlig fadersgestalt i sitt liv. Jag tror att det hade gjort att hon kan få en sund relation med män senare i livet. Jag ser hur hon lär sig saker, saker som jag inte kan lära henne, när hon är i vissas sällskap o det gör ont att jag inte kan ge henne det. Jag har omgett henne med männsikor som finns här för både henne o mig för att de ska vara där o älska henne o värna om henne om något skulle hända.... Det gör ont i mitt hjärta att hon tar in andra människor o bildar relationer med de som inte har blivit förtjänta av det än. Men jag kan inget göra mer än att skydda henne. Jag är otillräcklig i vissa saker, men jag får väl inse att det är så..... Hon är det absolut käraste jag har. Men jag får erkänna att jag hade tyckt att det var skönt ibland att ha en som backar upp mig, som kan ta o lägga henne, borsta tänderna, dammsuga m.m men jag inser att det kommer inte att hända. Det kommer bara att vara jag!!!

Vill att folk ska förstå att jag är väldigt mån om henne o jag har inte "råd" känslomässigt att bli så tömd på energi . Måste tänka på oss!!! Blir och är bara så fruktansvärt ledsen på folk som dömmer mig.

en låt som betyder mycket

Kan jag få krypa ner under täcket och bara få vara där i min värld o tycka att livet är skit ibland o faktiskt lite jobbigt ibland?