Jag har under en längre period känt att min mamma inte längre är vid min sida. Det är tomt. Jag har en enorm saknad efter henne.
Hon har alltid funnit där och det har inte funnits några som helst tvivel om detta. En känsla att jag aldrig riktigt har varit ensam utan hon har alltid stått där och hållt sin hand på min axel. Stöttat mig och sagt "Att allt kommer att bli bra". På någotvis så har allt löst sig, på något underligt vis. Jag är så tacksam över att hon har varit här och vakat över mig, pratat med mig, legat och strykt mitt hår från pannan när jag sover. Med henne har jag aldrig varit otrygg. Vårt förhållande har vi haft på detta viset i säkert 25 år, trots att hon är död sen 30 år tillbaka. Inget konstigt, iallafall inte för mig. Jag har lärt mig att lyssna på min magkänsla och oftast har jag vetat saker innan dom händer. Hon har säkert berättat.

Igår slog det mig varför hon inte finns kvar. Hon har varit vid min sida för att göra mig observant på att hon dog. Att hon dog av cancer. Att det är en stor risk för mig och för hennes barn att drabbas av samma. Hon har varit här för att göra mig observant och hon har aldrig gett upp. Hon är lika envis som jag. Hon visste att jag skulle lyssna och visste att jag kände att hon konstant var här. Nu förstår jag. Jag skulle ha orken och engagemanget för att ta reda på hur det ligger till med generna (BCRA1) Hade hon inte stått här vid min sida och förevigt gjort sig påmind så hade jag aldrig kollat upp detta.. Nu hann jag tyvärr få cancer likförbannat MEN den hann inte sprida sig.

Min mamma har räddat mitt liv! Underbara ängel, av djupet i mitt hjärta TACK! Jag ska aldrig mer tvivla över din kärlek!

Förstår att människor i min närhet inte vill veta hur jag mår, förstår fullt ut varför dom inte frågar. Dom vill inte veta.  

Att jag lever med samma dödsångest sen förra augusti då min kropp visste att den var sjuk. Satt med tårarna i halsen, kunde inte andas för jag visste att jag var sjuk, det var försent. Jag har exakt samma dödsångest idag o har haft det sen förra augusti. Den har inte försvunnit, den har inte blivit mindre, jag har ingen som helst kontroll över min kropp. Inte heller mitt psyke. Jag har cancer. Jag har cancer igen.  Har inte alls mått bra sen cellgifterna. Trodde att jag skulle vara i extas av att leva. Men nej. Jag förstår inte vad jag har kämpat för. Hade velat vara glad o tacksam men jag vet att jag kommer på det en runda till o jag vet redan att jag inte vill eller kommer att acceptera att de sprutar cellgifter i min kropp som tar sönder mitt psyke. Jag vill inte mer. Jag har gett upp. Har ingen motivation att träna mer, har inte gått ner dom kilona som läkaren ville. Jag ska träffa honom nu den 17:e september. Min sjukgymnast säger att min bröstmuskel är alldeles för spänd för att det skulle gå att operera. Det blir ingen operation i november. Inte bara för detta utan jag har hittat knutor i mitt högra bröst också. Det är kört. Jag hinner inte operera bort i förebyggande syfte, denna gången heller. Jag har inte ringt nån läkare denna gången utan jag låter det va. Det får vara ok. Det är inte lönt att de bokar in nån mammografi, den missar bara. 

Jag vill inte ha nån gravsten när jag dör. En gravsten kommer bara bli ett dåligt samvete. Dåligt samvete som man inte hälsar på så ofta. Tillslut kommer den stå där tom. Utan några blommor. Bara en sten med mitt namn, dagen jag föddes o dagen då jag dog. Inget om mig.
Häll min aska på en fin plats. Tänk på mig ibland o fortsätt skratta åt livets små lustigheter.