Jag har under en längre period känt att min mamma inte längre är vid min sida. Det är tomt. Jag har en enorm saknad efter henne.
Hon har alltid funnit där och det har inte funnits några som helst tvivel om detta. En känsla att jag aldrig riktigt har varit ensam utan hon har alltid stått där och hållt sin hand på min axel. Stöttat mig och sagt "Att allt kommer att bli bra". På någotvis så har allt löst sig, på något underligt vis. Jag är så tacksam över att hon har varit här och vakat över mig, pratat med mig, legat och strykt mitt hår från pannan när jag sover. Med henne har jag aldrig varit otrygg. Vårt förhållande har vi haft på detta viset i säkert 25 år, trots att hon är död sen 30 år tillbaka. Inget konstigt, iallafall inte för mig. Jag har lärt mig att lyssna på min magkänsla och oftast har jag vetat saker innan dom händer. Hon har säkert berättat.

Igår slog det mig varför hon inte finns kvar. Hon har varit vid min sida för att göra mig observant på att hon dog. Att hon dog av cancer. Att det är en stor risk för mig och för hennes barn att drabbas av samma. Hon har varit här för att göra mig observant och hon har aldrig gett upp. Hon är lika envis som jag. Hon visste att jag skulle lyssna och visste att jag kände att hon konstant var här. Nu förstår jag. Jag skulle ha orken och engagemanget för att ta reda på hur det ligger till med generna (BCRA1) Hade hon inte stått här vid min sida och förevigt gjort sig påmind så hade jag aldrig kollat upp detta.. Nu hann jag tyvärr få cancer likförbannat MEN den hann inte sprida sig.

Min mamma har räddat mitt liv! Underbara ängel, av djupet i mitt hjärta TACK! Jag ska aldrig mer tvivla över din kärlek!