En tanke om kärlek till livet

Jag har aldrig riktigt levt, utan tagit en dag i taget. Har aldrig uppskattat livet och de där underbara once in a lifetime-tillfällena som livet så ofta bjuder på, men som man kanske tar förgivet. Har varit självdestruktiv och har inte hittat mig och min plats här i världen. "Vad är meningen med livet?" har alltid varit den stora gåtan för mig. Jag har verkligen inte förstått det. Inte uppskattat mina dagar.

Efter min resa detta året har jag insett hur vackert livet är och fått kämpa för att få vara kvar här i denna världen. Nu förstår jag och ser hur vackert det är! En soluppgång, droppar i ett spindelnät, frost på blad, musik, fina möten, varma kramar och ord, underbara tillfällen och skratt som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Uppskattar varje dag jag har och vet nu att det kommer fler sådana underbara once in a lifetime-tillfällen. De kommer varje dag. Lycka kommer bara när man är närvarande och jag är så glad för att ha lärt mig denna läxan. Tacksam över att jag har fått kämpa. Än en gång har livet utmanat mig för att jag ska bevisa att jag verkligen vill leva!

Älskar att leva <3

Tillbakablick

Ligger i sjukhussängen och blickar tillbaka. Blickar tillbaka på denna otroliga resa jag har gjort. En resa fylld med rädslor, dödsångest, tankar. En resa fylld med enorma känslor och enorm kärlek.

Minns så väl min första magnetröntgen för att få gå igenom denna operationen jag nu, lite mer än ett år senare har gjort. Minns känslan att bli kopplad in i alla slangarna, minns när jag la mig på magen med brösten i skålarna. Hur jag fördes in i denna maskin, hur jag kände min pojkvännen hand lugnande på min vad. Det bultande ljudet, ett fruktansvärt oljud. Spegeln som man kunde titta ner i för att kunna se ut ur maskinen. Hur denna spegel var fylld med vatten efter denna undersökningen har färdig. Fylld av mina tårar. Mina tårar som föll utan att jag snyftat, tårar av en känsla att de skulle hitta något fel på mig. Väntade två veckor på resultatet och det där telefonsamtalet kommer jag aldrig att glömma. "Det är något som ser misstänkt ut och vi vill att du kommer in akut imorgon". Dagen efter fick jag höra att det var två cystor som de skulle titta extra på med mammografi och ultraljud. Jag såg dom då och sa direkt "Detta ser inte bra ut". Dagen efter, den 11/11 -2011 så ringde min läkare. "Det är tumörer." Minns hur tom jag var. Så var jag några dagar. 

Resan har varit lång och smärtsam. Men jag har lärt mig enormt mycket med den. Saker som ingen annan kan förstå om man inte själv gått igenom liknande.

Nu ligger jag här!

Har opererat bort det bröstet jag hade kvar och fått in protester som successivt ska fyllas. Jag har räddat mitt liv med detta, från 80% risk att bli sjuk till bara ynka 2%.

Stolt och inser att jag faktiskt är stark.

Vet att jag har fått höra det under hela min sjukdomstid, men det har mest fått mig att få prestationsångest. Tänk om jag inte var så stark!