Minns så väl min första magnetröntgen för att få gå igenom denna operationen jag nu, lite mer än ett år senare har gjort. Minns känslan att bli kopplad in i alla slangarna, minns när jag la mig på magen med brösten i skålarna. Hur jag fördes in i denna maskin, hur jag kände min pojkvännen hand lugnande på min vad. Det bultande ljudet, ett fruktansvärt oljud. Spegeln som man kunde titta ner i för att kunna se ut ur maskinen. Hur denna spegel var fylld med vatten efter denna undersökningen har färdig. Fylld av mina tårar. Mina tårar som föll utan att jag snyftat, tårar av en känsla att de skulle hitta något fel på mig. Väntade två veckor på resultatet och det där telefonsamtalet kommer jag aldrig att glömma. "Det är något som ser misstänkt ut och vi vill att du kommer in akut imorgon". Dagen efter fick jag höra att det var två cystor som de skulle titta extra på med mammografi och ultraljud. Jag såg dom då och sa direkt "Detta ser inte bra ut". Dagen efter, den 11/11 -2011 så ringde min läkare. "Det är tumörer." Minns hur tom jag var. Så var jag några dagar.
Resan har varit lång och smärtsam. Men jag har lärt mig enormt mycket med den. Saker som ingen annan kan förstå om man inte själv gått igenom liknande.
Nu ligger jag här!
Har opererat bort det bröstet jag hade kvar och fått in protester som successivt ska fyllas. Jag har räddat mitt liv med detta, från 80% risk att bli sjuk till bara ynka 2%.
Stolt och inser att jag faktiskt är stark.
Vet att jag har fått höra det under hela min sjukdomstid, men det har mest fått mig att få prestationsångest. Tänk om jag inte var så stark!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar