Sitter här på jobbet, regnet smattrar på rutan.. Dessa dagar försvinner jag ofta tankemässigt till hur allt var o har blivit, ibland känns det som att jag nästan drunknar…….. Att vara ensamstående är TUFFT!! Det e mycket som ligger o väger på mina axlar, många ”måsten”. Måste laga mat, måste diska, måste städa, måste tvätta men också måste jag ha full kontroll över ekonomin o samtidigt kunna ha den där speciella tiden med Henne som är såååå viktig! Den tiden då jag är med Henne till 100%, då inte tankarna får snurra iväg på annat (jobbet, disken, dammråttor…) utan bara Henne, det Hon gör, det Hon tycker o det Hon känner! Att vara mamma är den viktigaste o den tyngsta rollen jag kommer att få i mitt liv! Växte själv upp utan mamma, hon dog i cancer innan jag fyllde 3 år. Har alltid satt henne på en pedistal o det blev riktigt jobbigt när jag själv skulle bli mamma! Vad var en ”mamma” för mig? Vad gjorde en ”mamma”? Jag hade ingen aning, bara det jag hade drömt ihop när jag var yngre. Så jag kör på det!!!! Har en ENORM press på mig att vara den underbara mamma jag själv har gått miste om!! Detta kan möjligtvis den största stenen jag har på mina axlar att tampas med…. För ingen e ju perfekt egentligen!!!
Min dotter, hon är verkligen solstrålen i mitt liv – vet ärligt inte hur det hade varit utan Henne! Hon ger mig styrka, massor utav skratt o galenheter!! =)
Det finns inget som är bättre än att höra hennes små fötter emot parketten när hon kommer på morgonen o ska krypa upp i min säng o gosa in sig!!! <3
Hemskt att hennes pappa missar allt detta underbara! Han hade varit så stolt, men det tror jag att han är ändå! På något vis så tror jag att de två har en psykisk koppling, min dotter pratar om honom som om hon visste hur han mår ibland.
Hennes pappa o jag var tillsammans i 3 år, bodde mestadels av tiden tillsammans. Han var som en gosig nallebjörn, en snäll nallebjörn men som också kunde bli arg o försvarade mig/oss som en björn försvarar sin familj. Kände mig trygg med honom!! Tyvärr så märkte jag snart att det var något som inte stämde med honom, jag ville att han skulle gå o prata med någon. Än idag kan jag ha enorma skuldkänslor att jag fick honom att gå dit! Jag förstörde honom.......
Han fick där diagnosen Borderline med personlighetsstörning.... Det var ytterst slitsamt för honom - detta var det sista han trodde men det var också ohyggligt slitsamt för mig!! Han gick i en terapigrupp en bra tag o träffade andra som hade borderline o fick hjälp. Men tyvärr så kändes inte den hjälpen tillräcklig, hans levene o tankesätt hade han haft sen han var 12 år o det var svårt att tänka rätt (så som terapeuterna ville) när han var nere i sitt destruktiva beteende.
Det svängde snabbt mellan att vara positiv till att vara negativ, manipulativ men älskvärd, ansvarstagande men impulsiv!
Kommer komma in på detta mer på djupet senare..
Jag var tvungen att välja mig eller honom.... Jag valde att LEVA o det kunde jag inte med honom!!! Han blev friskförklarad innan det sprack mellan oss, men det betyder INTE att man är symtomfri!
Kommer alltid att älska honom o han kommer alltid att ingå i min familj även om vi idag tyvärr inte har någon kontakt. MEN det är hans val! Jag har kämpat för att vår kära dotter ska ha en sund kontakt med sin pappa men........ Han träffade Henne 7 februari 2008 i 3 timmar o sen dess har Hon inte sett honom! Han har nu flyttat till Norrland (?) utan att informera mig om var o hur o när..... Detta smärtar otroligt mycket!! Vår dotter tänker på honom ibland o då kommer det alltid tårar i ögonen o hon vill träffa sin pappa. Ett tag tog han så mycket plats i vår liv så att vi nästan "dukade" till honom när vi skulle äta! Jag har slutat att duka nu!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar