Eftersom min mamma dog så ung, 36 år av cancer, hennes mamma (min mormor) o syster med barn också har dött av cancer så var det kanske dags att ta reda på hur det faktiskt ligger till!
Jobbigt!! Många tanka flyger genom kroppen på en! Hur ska man ta det om man får ett positivt resultat? Och hur ska man ta det om man får ett negativt resultat, att man inte har manipulationen. Jag har gått o varit rädd för detta i 26 år! Har inte unnat mig att ha en dröm o vågat satsa på den. Har bara existerat o inte levt på riktigt! Och om jag nu har detta; Hur ska alla andra, mina nära ta detta? Hur ska pappa ta detta?
Efter MYCKET vändande o vridande så står jag nu här idag o har fått resultatet!
Jag är en bärare på BRCA1.
Det skickas i detta nu en remiss till en läkare som är expert på cancer, där kommer jag få undersökning 2 gånger om året! En fysiks undersökning av brösten men också magnetröntgen. Mammograffi missar tyvärr en del när man är så ung, så det var bättre med magnetröntgen. Det skickas dessutom en remiss till en jätteduktig gynekolog som kommer att få ta hand om mig!
Allt detta görs för att rädda mig från att dö från denna hemska sjukdom som ligger i mina gener! Jag kan ingenting göra för att slippa undan, det ligger inom mig o tickar som en bomb känns det som!
Jag är fullt medveten om att alla kommer att dö, men jag som alla andra är rädd för att lida när tiden är kommen. Jag vet att dör man av cancer så är det långt ifrån smärtfritt, än mindre att kämpa emot sjukdomen som äter upp en inifrån! Kemo gör ont, man blir svag, man tappar sitt hår, den slår ut ens immunförsvar, man mår illa. Och kanske så hjälper det ändå inte!
Jag vet att jag nu ska bestämma mig på riktigt vad som är en kvinna! Vad är det som gör en kvinna till just det, en kvinna?
Är det brösten?
Är det långt hår?
Är det livmodern?
Eller ligger det sååå mycket mer bakom känslan att vara en kvinna?
Jag är sååå förvirrad!!!
Hittade en blogg som jag känner är den enda som finns om just detta!
http://www.brca.se/
Älskade vännen! Jag kan tänka mig att det är mycket tankar och känslor som finns inom dig nu, kanske rädsla blandat med lite lättnad ändå? Hur jobbiga besked än är så brukar det vara lättare att hantera det när man väl har fått ett besked. Ovisshet brukar vara värre. Jag finns här, det hoppas jag du vet? Om du behöver prata av dig lite, bara få ur dig dina funderingar eller om det är något annat jag kan göra för dig! Sänder dig varma tankar och massa styrkekramar!
SvaraRadera