Ja jag är en ensamstående mamma på heltid!
Ordet "ensamstående" för många kanske står för ensam, ledsen, stressad, rufstig hår o en kvinna som aldrig hinner med sig själv. En kvinna som har blivit lämnad av en man som fann henne att inte vara "tillräcklig" eller "bra nog". En kvinna osm har blivit lämnad i sin ensamhet med ett självförtroende på minus....
Jag är inte så!!

Jag är inte ensam - jag har det viktigaste i mitt liv, min dotter vid min sida men jag är STÅENDE ENSAM! Ensam är inte alltid svag!!!
Jag ser mig väl lite som en diamant - jag har blivit formad av att naturen, vind och vatten - av motgångar - till att bli en stark juvel!

Jag har min dotter ALLTID, jobbar heltid och hon är på dagis (som hon älskar)och kan ändå få till det på, vad jag tycker, ett bra sätt! Jag lämnat så gott som aldrig bort henne utan hon är en väldigt delaktig del av mitt liv såsom jag i hennes. Jag tar fullt ansvar för att jag har satt ett barn till världen och anser att detta, detta underbara barn är min främsta och viktigaste uppgift här i livet. Att se till så att hon blir en trygg personlighet som har empati, moral o humor! Ja, jag tycker att humor är viktigt - lika viktigt som de andra sakerna!!

Min pojkvän kom igår kväll hem till mig o sov över, vi har inte träffas på två veckor. Jag ska i ärlighetens namn inte säga att jag har saknat honom jätte mycket. Just nu har vi det tufft och vi har diskuterat/bråkat en hel del och vi kan inte finna en gemensam tanke eller känsla angående någonting just nu. Ja vi tycker om varandra men just nu kan jag inte säga att jag älskar honom eller är förälskad längre. Jag vet att jag har älskat honom och att jag har varit ohyggligt förälskad i honom. Allt bara har gått och gömt sig, alla känslorna för vad det är vi diskuterar. Han har sin son vartannan vecka - det är ju rena semestern enligt mig - varför kan han då inte finna sig i att ta fullt ansvar den veckan då han har honom? Min pojkvän går en utbildning och har precis tagit examen, denna utbildningen är långt borta och han pendlar dit varje dag! Jag tycker att det är JÄTTE bra att utbilda sig men jag kan inte se att det är något positivt för hans son! Min pojkväns föräldrar har fått ta MYCKET ansvar för sitt barnbarn de veckorna då han ska vara hos sin pappa för att han är i skolan- Nu är ju problemet detta att sonen i detta fallet inte är en normal 8-åring!! Jag har pratat med min psykolog om honom och vi har haft mycket problem med honom!!!!! Hans pappa (min pojkvän) o hans mamma pratar ingenting, kan inte ha kontakt och därav är det omöjligt att etablera något som helst samarbete mellan dom - inte ens för deras sons skull! Sonen har varit i slagsmål i skolan och det har gått så långt att han ibland har fått springa till toaletten pch låsa in sig på rasterna. Jag ser dock att en del av dessa problemen han har i skolan så ligger en del hos honom själv! Han vet inte hur man ska komma in o kunna leka med andra barn - istället för att fråga och vara snäll och tillmötesgående så försöker han komma in i leken med att retas eller vara allmänt störig. Han är vad jag ser det socialt otränad, hans mamma umgås inte med någon ALLS och hans pappa umgås bara med sin bror och svägerska...

Sonen har ingen aning om hur han ska betee sig när det kommer folk och inte heller hur man leker ihop med någon - det är bara han som ska sätta upp regler och regler blir det en massa! Han har dessutom varit väldigt aggressiv och knäckt sina glasögon med vilje och slagit sin pappa och kastat saker på honom, detta skrämmer mig och framförallt min dotter - hon har aldrig sett sånt beteende!!

Jag har sett ljusa delar i sonen också men de väger just nu inte upp emot de mörka negativa sakerna som han gör och säger. Det verkar nästan som att han är två helt olika killar! Jag ser att han har fått lida en hel del i sin uppväxt pga sina föräldrar. Båda har olika regler och tillgångsväga sätt - hans mamma är aggresiv (jag har förstått det som att han är rädd för henne) och hans pappa gör ingenting - han är helt handlingsförlamad. Hans pappa vågar inte ens gå till frisören och klippa sin sons hår - hans mamma hade blivit vansinnig!!
I allt detta har jag kommit på sonen att få min dotter att "visa sig" för honom, hon är bara 5½ o han är 8 år - jag tycker att sådana lekar leker man inte med ett barn som är så mycket yngre som jag faktiskt tycker att hon är. Framförallt så gör man inte så o tänker inte som om sin "lillasyster". Jag vet att hennes heligaste är lika normalt för henne som hennes armbåge eller nån annan del på sin kropp. De vet att det är fel och jag har skällt på dom men på någotvis så när jag o min pojkvän råkade vara på parkeringen samtidigt och de var ensamma i 1 minut (det var verkligen inte längre) så fick han henne till att visa honom troserna. Jag kom på dom och då stod han med ett fånigt leende på läpparna och kunde inte ta ögonen från henne då hon satt på golvet och skulle sätta på sig sin overall. Jag frågade vad de sysslade med och det enda jag hörde var han som sa högt "Jag har inte gjort någonting, jag har inte gjort någonting" Jag var vansinnig! Drog ut henne i bilen och frågade henne när vi körde hur det kom sig att hon visade trosorna för honom. Hon sa att han hade börjat gissa vad hennes färg på troserna var och hon sa att han hade fel och då sa han till henne att bevisa det! Han är 8 år och hon är bara 5 år. Jag tror mig veta att en 8 åring bör veta hur man ska betee sig och vet vad som är rätt och fel!!?? Jag kom på honom samma dag att efter jag hade sagt att jag skulle upp och klä på mig, att smyga på mig för att få en glimt! Jag kom på honom på bar gärning!

Den diskussionen jag och min pojkvän har nu är följande:
1. Jag känner mig inte trygg med att de sover i samma rum längre och att vi inte kan lämna dom ensamma - min pojvän tycker att jag överdriver och är tramsig och går inte med på att de sover i olika rum.
2. Jag kräver att min pojkvän går och söker hjälp för sin son och att min pojkvän börjar agera så att hans son ska bli bättre - min pojkvän kommer aldrig sätta av tiden som krävs för sin son och hans välmående.
3. Jag vill att han tar en aktiv handling till att lösa kommunikationsproblemen som han och hans fd har = familjerådgivning med samarbetsavtal! - handlingsförlamning!

4. Jag har pratat med min psykolog om detta problemet och hon tycker sig ana ett lite autistiskt beteende i sonen - HJÄLP!!!!!!!!!

Vi har varit tillsammans till och från i 1½ år nu och det har inte hänt ett skit som skulle bidra till att hans son skulle få hjälp! Nu är min pojkvän färdigutbildad och ska börja jobba i ett yrke där det är OMÖJLIGT att han ska kunna ta ansvar för ett barn vartannan vecka! SUCK!!!


Trött med ytterst tacksam för att jag har en möjlighet att skriva av mig här! Någon som har tips?

Ibland blir allt bara för mycket....

Ibland händer det mycket i sitt liv - ibland förmycket. men i allt detta har något positivt hänt! Har fått ett nytt jobb efter att bara ha varit arbessökande i 8 veckor! UNDERBART! Inte nog med att det är skönt att komma igång igen, få något vettigt ut av dagarna och slippa oroa mig för ekonomin så är det dessutom ett jobb där jag ser en framtid i - det var länge sedan! Känner att detta verkligen är något för mig och jag har verkligen jobbat för att få detta jobbet och nu är jag där! :)

Har fått lite nya tider att planera mitt liv efter förrutom arbetstiderna. Ska på mammografi den 24:e o sen till en expert gynekolog den 1:e.
Jag har fått tid antingen på morgonen innan jag börjar jobba eller minuterna innan jag slutar på kvällen! Kan ju inte bli bättre dessutom så har jag en chef som visar mig att han bryr sig och att det inte är nån fara att jag måste till läkare en del, har förklarat för honom ungefär vad som händer!

Inväntar min systers tider nu bara. Hon har inte fått någon än men det bör komma snart tycker jag! Mitt i allt detta så ska hon och pojkvännen/sambon/pappan till hennes barn separera efter ett förhållande i 16 år - hon e helt förstörd - han kall som en fisk oftast!! Det är såååå hemskt att de har tappat varandra efter så här lång tid, jobbat om varandra och inte tagit hand om varandra och inte heller pratat eller satt upp gemensamma mål!

"En kedja är inte starkare än sin svagaste länk"

Han har i allt försvunnit och startat upp en relation med en yngre tjej på hans jobb..
Ja, jag vet - KLASSISKT!!!
Nu är min syster utköpt ur huset som hon har engagerat sig enormt mycket i, det huset som hon har gjort till ett hem. Det har liksom varit mer hennes hem än hans egentligen, han har mest jobbat. MEN vart ska hon ta vägen? Var ska hon lägga sig och kalla "hem"? Känns grymt nu när man vet hur allt lligger till, att hon har stöttat honom och ställt upp för honom och täckt upp för honom så att han kunde jobba = Hon har hjälpt honom att tillbringa mer tid på jobbet där han har sin flickvän..
Hemska, hemska tanke!!!!

Han är dessutom min dotters gudfar och hennes "Morbror T". Min dotter har inte haft sin pappa i sitt liv på 3 år och har alltid sett upp till Morbror T. Hon grät så när hon förstod vad som skulle hända och sa att hon då inte kommer ha någon morbror längre! Jag hoppas innerligt att det inte bli så, att dom ändå kan ha en god relation men jag förstår att det kan bli svårt om inte han och min syster kan samsas i framtiden.


Känner att det är så, nästan absurt, att de inte har mer respekt för varandra, att de inte känner varandra bättre efter så här många år tillsammans.

I allt detta så har jag fått enorma sömnsvårigheter. Ligger och vrider och vänder mig när jag ska somna. När jag väl har somnat så räcker det med att jag vänder mig efter ungefär 2 timmar så vaknar jag igen och bekymren radar upp sig i huvudet. Somnar kanske 1 på natten, vaknar igen kl 3 och sen vrider mig i 30 min sen vaknar jag igen vid 6......

Känns som att allt som har hänt den senaste tiden har bara blivit förmycket för mig! Cancergenen, min systers separation, min bristande relation med min halvbror o halvsyster, relationen med min pojkvän pga hans sons beteende (som egentligen är hans föräldrars brist på engagemang..) Jag behöver ha all min kraft för att klara mitt nya jobb och ha hjärnan till att lära mig det - inte till att ligga och grubbla om problemen.

Detta får bli mitt sätt att avreagera mig!

 

Jag vill börja njuta av mitt liv igen - jag vet ju att jag bara får ett och då gäller det att leva det fullt ut NU!

Ibland så ramlar man ner i hålet en liten stund...

Tiden går fort och ibland så ramlar man rätt ner i det där jobbiga hålet igen, gropen som man verkar aldrig bli av med...

Min dotters pappa har haft många problem med det ekonomiska och nu efter så här många år efter att han inte har hört av sig så kunde jag bara inte låta bli... Jag ringde till Kronofogden och kollade upp honom. Han hade såklart skulder där, men det var precis vad jag förväntade mig. Tyvärr så var den största skulden från Försäkringskassan för underhållsbidraget. Kan inte hjälpa det men detta känns verkligen riktigt djävligt!! Känns som att han inte ens har gjort ett försök att betala, inte ens ett försök! Skulden var densamma som de månaderna som han har varit borta från sin dotters liv på öret! Blev jätte ledsen och besviken på hur han kan göra så emot sin dotter – visst det lider ju ingen nöd på henne, vi får ju pengarna från försäkringskassan. MEN han skiter i hennes kostnader och det lyser så igenom att han inte har en tanke på henne alls. Han får ju en räkning från försäkringskassan varje månad som han skiter i att betala medvetet och slänger i soporna – precis som all hans tanke på denna underbara solstråle!

Man kan ju verkligen undra om pappor, män har samma kärlek för sina barn som mammor, kvinnor har? Jag tror inte det!!! Det är sällan jag hör en mamma säga att de väljer att inte träffa sina barn, eller att de medvetet väljer ett jobb som absolut inte eller gör det svårt att få det att  fungerar med ansvaret för barn o familj! Män gör så, precis så!!! De förväntar sig att någon annan ska ta ansvaret för deras barn, uppfostra dom, läsa läxorna med dom och kanske pappa kan vara med på fotbollsmatchen/träning!

Jag blir så jävla trött på dessa attityder!!!

Det är så här: Om man skaffar barn så måste man väl ändå inse att det kommer att bli konsekvenser och att ens liv och prioriteringar MÅSTE ändras!!!!???? Sen när kan man sätta sig själv först och sina behov när man har barn. Att skaffa barn är inte bara något som man får utan det är något som man skaffar sig. Vad är det då som är så  överraskande? Jag vet att nu kommer någon läsa detta och tänka ”Precis som att vi killar har ett val att bestämma det, det är ju bara tjejen som kan bestämma om de vill behålla...” SUCK!!!!!!!!! Ärligt talat! Ni killar bär ansvaret att SKYDDA ER om ni inte vill ha barn och gör ni inte det så finns det konsekvenser för det! Sen tycker jag absolut inte att det är ok att en tjej behåller ett barn bara för att, det finns ju andra alternativ! Dock måste man ha med denna killen att göra med i RESTEN AV SITT LIV!!! Vilket kan vara PEST!!!!!!

Nu har jag inte oturen att ha min dotters pappa i mitt liv, jag har insett först nu att det faktiskt är tur att jag slipper det. Det är verkligen inte så att jag har gjort allt för att han inte ska träffa henne – snarare tvärtom! Jag har försökt med att han kunde komma förbi när han hade en ”bra dag”, kunde komma på middag eller gå o ch köpa en glass ihop eller bara ringa och prata med henne – men nej! Nu har jag pratat och träffat många kvinnor som har enorma problem med sin fd, de använder barnen som en del utav ett vapen, ovetskapen om deras barn någonsin kommer hem när de lämnar dom med sina pappor. Jag vet att det finns kvinnor som också använder sina barn att spela ut den andra föräldern! Jag har inte det problemet och det är HELT hennes pappa som har valt att inte ha någon kontakt och det är jag som får torka hennes tårar eller får svara på alla hennes frågor när de kommer. Jag gör det så gärna för jag inser nu att jag inte kan kompensera för en förälder som inte är en del utav hennes liv! Jag trodde att jag var tvungen att kompensera innan men det kan jag inte! Jag är själv uppvuxen med en förälder.

Min psykolog som jag har gått till och fått hjälpen att tänka rätt angående detta och svek i allmänhet sa till mig en gång ” När du var liten och det var julafton eller din födelsedag, saknades det då alltid ett paket?” Nä självklart så gjorde det aldrig det och det gör det inte för min dotter heller! Inte för att pappa kompenserade för min mamma eller att jag kompenserar för hennes pappa utan att de faktiskt inte vet att det ”saknas” ett paket! Min dotter vet att hon är älskad och hon har många i sitt liv som älskar henne och som hon ser som vår familj, trots att det kansek inte är blodfamilj utan vänner.

Hon uppskattar och älskar dom som finns i hennes liv istället för att försjunka sig i dom som inte finns där för henne! Underbara lilla kloka barn!!