Ibland blir allt bara för mycket....

Ibland händer det mycket i sitt liv - ibland förmycket. men i allt detta har något positivt hänt! Har fått ett nytt jobb efter att bara ha varit arbessökande i 8 veckor! UNDERBART! Inte nog med att det är skönt att komma igång igen, få något vettigt ut av dagarna och slippa oroa mig för ekonomin så är det dessutom ett jobb där jag ser en framtid i - det var länge sedan! Känner att detta verkligen är något för mig och jag har verkligen jobbat för att få detta jobbet och nu är jag där! :)

Har fått lite nya tider att planera mitt liv efter förrutom arbetstiderna. Ska på mammografi den 24:e o sen till en expert gynekolog den 1:e.
Jag har fått tid antingen på morgonen innan jag börjar jobba eller minuterna innan jag slutar på kvällen! Kan ju inte bli bättre dessutom så har jag en chef som visar mig att han bryr sig och att det inte är nån fara att jag måste till läkare en del, har förklarat för honom ungefär vad som händer!

Inväntar min systers tider nu bara. Hon har inte fått någon än men det bör komma snart tycker jag! Mitt i allt detta så ska hon och pojkvännen/sambon/pappan till hennes barn separera efter ett förhållande i 16 år - hon e helt förstörd - han kall som en fisk oftast!! Det är såååå hemskt att de har tappat varandra efter så här lång tid, jobbat om varandra och inte tagit hand om varandra och inte heller pratat eller satt upp gemensamma mål!

"En kedja är inte starkare än sin svagaste länk"

Han har i allt försvunnit och startat upp en relation med en yngre tjej på hans jobb..
Ja, jag vet - KLASSISKT!!!
Nu är min syster utköpt ur huset som hon har engagerat sig enormt mycket i, det huset som hon har gjort till ett hem. Det har liksom varit mer hennes hem än hans egentligen, han har mest jobbat. MEN vart ska hon ta vägen? Var ska hon lägga sig och kalla "hem"? Känns grymt nu när man vet hur allt lligger till, att hon har stöttat honom och ställt upp för honom och täckt upp för honom så att han kunde jobba = Hon har hjälpt honom att tillbringa mer tid på jobbet där han har sin flickvän..
Hemska, hemska tanke!!!!

Han är dessutom min dotters gudfar och hennes "Morbror T". Min dotter har inte haft sin pappa i sitt liv på 3 år och har alltid sett upp till Morbror T. Hon grät så när hon förstod vad som skulle hända och sa att hon då inte kommer ha någon morbror längre! Jag hoppas innerligt att det inte bli så, att dom ändå kan ha en god relation men jag förstår att det kan bli svårt om inte han och min syster kan samsas i framtiden.


Känner att det är så, nästan absurt, att de inte har mer respekt för varandra, att de inte känner varandra bättre efter så här många år tillsammans.

I allt detta så har jag fått enorma sömnsvårigheter. Ligger och vrider och vänder mig när jag ska somna. När jag väl har somnat så räcker det med att jag vänder mig efter ungefär 2 timmar så vaknar jag igen och bekymren radar upp sig i huvudet. Somnar kanske 1 på natten, vaknar igen kl 3 och sen vrider mig i 30 min sen vaknar jag igen vid 6......

Känns som att allt som har hänt den senaste tiden har bara blivit förmycket för mig! Cancergenen, min systers separation, min bristande relation med min halvbror o halvsyster, relationen med min pojkvän pga hans sons beteende (som egentligen är hans föräldrars brist på engagemang..) Jag behöver ha all min kraft för att klara mitt nya jobb och ha hjärnan till att lära mig det - inte till att ligga och grubbla om problemen.

Detta får bli mitt sätt att avreagera mig!

 

Jag vill börja njuta av mitt liv igen - jag vet ju att jag bara får ett och då gäller det att leva det fullt ut NU!