Ja jag är en ensamstående mamma på heltid!
Ordet "ensamstående" för många kanske står för ensam, ledsen, stressad, rufstig hår o en kvinna som aldrig hinner med sig själv. En kvinna som har blivit lämnad av en man som fann henne att inte vara "tillräcklig" eller "bra nog". En kvinna osm har blivit lämnad i sin ensamhet med ett självförtroende på minus....
Jag är inte så!!

Jag är inte ensam - jag har det viktigaste i mitt liv, min dotter vid min sida men jag är STÅENDE ENSAM! Ensam är inte alltid svag!!!
Jag ser mig väl lite som en diamant - jag har blivit formad av att naturen, vind och vatten - av motgångar - till att bli en stark juvel!

Jag har min dotter ALLTID, jobbar heltid och hon är på dagis (som hon älskar)och kan ändå få till det på, vad jag tycker, ett bra sätt! Jag lämnat så gott som aldrig bort henne utan hon är en väldigt delaktig del av mitt liv såsom jag i hennes. Jag tar fullt ansvar för att jag har satt ett barn till världen och anser att detta, detta underbara barn är min främsta och viktigaste uppgift här i livet. Att se till så att hon blir en trygg personlighet som har empati, moral o humor! Ja, jag tycker att humor är viktigt - lika viktigt som de andra sakerna!!

Min pojkvän kom igår kväll hem till mig o sov över, vi har inte träffas på två veckor. Jag ska i ärlighetens namn inte säga att jag har saknat honom jätte mycket. Just nu har vi det tufft och vi har diskuterat/bråkat en hel del och vi kan inte finna en gemensam tanke eller känsla angående någonting just nu. Ja vi tycker om varandra men just nu kan jag inte säga att jag älskar honom eller är förälskad längre. Jag vet att jag har älskat honom och att jag har varit ohyggligt förälskad i honom. Allt bara har gått och gömt sig, alla känslorna för vad det är vi diskuterar. Han har sin son vartannan vecka - det är ju rena semestern enligt mig - varför kan han då inte finna sig i att ta fullt ansvar den veckan då han har honom? Min pojkvän går en utbildning och har precis tagit examen, denna utbildningen är långt borta och han pendlar dit varje dag! Jag tycker att det är JÄTTE bra att utbilda sig men jag kan inte se att det är något positivt för hans son! Min pojkväns föräldrar har fått ta MYCKET ansvar för sitt barnbarn de veckorna då han ska vara hos sin pappa för att han är i skolan- Nu är ju problemet detta att sonen i detta fallet inte är en normal 8-åring!! Jag har pratat med min psykolog om honom och vi har haft mycket problem med honom!!!!! Hans pappa (min pojkvän) o hans mamma pratar ingenting, kan inte ha kontakt och därav är det omöjligt att etablera något som helst samarbete mellan dom - inte ens för deras sons skull! Sonen har varit i slagsmål i skolan och det har gått så långt att han ibland har fått springa till toaletten pch låsa in sig på rasterna. Jag ser dock att en del av dessa problemen han har i skolan så ligger en del hos honom själv! Han vet inte hur man ska komma in o kunna leka med andra barn - istället för att fråga och vara snäll och tillmötesgående så försöker han komma in i leken med att retas eller vara allmänt störig. Han är vad jag ser det socialt otränad, hans mamma umgås inte med någon ALLS och hans pappa umgås bara med sin bror och svägerska...

Sonen har ingen aning om hur han ska betee sig när det kommer folk och inte heller hur man leker ihop med någon - det är bara han som ska sätta upp regler och regler blir det en massa! Han har dessutom varit väldigt aggressiv och knäckt sina glasögon med vilje och slagit sin pappa och kastat saker på honom, detta skrämmer mig och framförallt min dotter - hon har aldrig sett sånt beteende!!

Jag har sett ljusa delar i sonen också men de väger just nu inte upp emot de mörka negativa sakerna som han gör och säger. Det verkar nästan som att han är två helt olika killar! Jag ser att han har fått lida en hel del i sin uppväxt pga sina föräldrar. Båda har olika regler och tillgångsväga sätt - hans mamma är aggresiv (jag har förstått det som att han är rädd för henne) och hans pappa gör ingenting - han är helt handlingsförlamad. Hans pappa vågar inte ens gå till frisören och klippa sin sons hår - hans mamma hade blivit vansinnig!!
I allt detta har jag kommit på sonen att få min dotter att "visa sig" för honom, hon är bara 5½ o han är 8 år - jag tycker att sådana lekar leker man inte med ett barn som är så mycket yngre som jag faktiskt tycker att hon är. Framförallt så gör man inte så o tänker inte som om sin "lillasyster". Jag vet att hennes heligaste är lika normalt för henne som hennes armbåge eller nån annan del på sin kropp. De vet att det är fel och jag har skällt på dom men på någotvis så när jag o min pojkvän råkade vara på parkeringen samtidigt och de var ensamma i 1 minut (det var verkligen inte längre) så fick han henne till att visa honom troserna. Jag kom på dom och då stod han med ett fånigt leende på läpparna och kunde inte ta ögonen från henne då hon satt på golvet och skulle sätta på sig sin overall. Jag frågade vad de sysslade med och det enda jag hörde var han som sa högt "Jag har inte gjort någonting, jag har inte gjort någonting" Jag var vansinnig! Drog ut henne i bilen och frågade henne när vi körde hur det kom sig att hon visade trosorna för honom. Hon sa att han hade börjat gissa vad hennes färg på troserna var och hon sa att han hade fel och då sa han till henne att bevisa det! Han är 8 år och hon är bara 5 år. Jag tror mig veta att en 8 åring bör veta hur man ska betee sig och vet vad som är rätt och fel!!?? Jag kom på honom samma dag att efter jag hade sagt att jag skulle upp och klä på mig, att smyga på mig för att få en glimt! Jag kom på honom på bar gärning!

Den diskussionen jag och min pojkvän har nu är följande:
1. Jag känner mig inte trygg med att de sover i samma rum längre och att vi inte kan lämna dom ensamma - min pojvän tycker att jag överdriver och är tramsig och går inte med på att de sover i olika rum.
2. Jag kräver att min pojkvän går och söker hjälp för sin son och att min pojkvän börjar agera så att hans son ska bli bättre - min pojkvän kommer aldrig sätta av tiden som krävs för sin son och hans välmående.
3. Jag vill att han tar en aktiv handling till att lösa kommunikationsproblemen som han och hans fd har = familjerådgivning med samarbetsavtal! - handlingsförlamning!

4. Jag har pratat med min psykolog om detta problemet och hon tycker sig ana ett lite autistiskt beteende i sonen - HJÄLP!!!!!!!!!

Vi har varit tillsammans till och från i 1½ år nu och det har inte hänt ett skit som skulle bidra till att hans son skulle få hjälp! Nu är min pojkvän färdigutbildad och ska börja jobba i ett yrke där det är OMÖJLIGT att han ska kunna ta ansvar för ett barn vartannan vecka! SUCK!!!


Trött med ytterst tacksam för att jag har en möjlighet att skriva av mig här! Någon som har tips?