När man har nått de där målen...

Hur kan det så komma sig att jag totalt drabbas av ångest, panik och känner att jag inte är värd allt detta! Nu har jag jobbet som jag älskar, det jag alltid har saknat och drömt om. Imorgon så skriver jag på köpekontraktet för en lägenhet, som jag ALDRIG trodde att jag ens skulle kunna vara i närheten att ha ens en liten möjlighet att kunna KÖPA EN BOSTAD! Trodde jag alltid skulle vara kvar i hyresträsket - "för bättre förtjänar ju inte jag" Nu har jag kommit så här långt i mitt liv att jag nu precis till 32 års dagen har möjlighet att ta ett lån o köpa/äga mitt hem! Jag har länge sett det som ett stort mål i mitt liv, nu har jag kommit dit innan min 35 års dag! SUPERBRA!!! Det bästa är dock att jag har gjort detta ensam, utan en kille som så många har sagt till mig att jag borde ha för att ha en möjlighet att äga.

Ändå så bryter jag ihop, har sjukt torr hårbotten pga stress, ont i magen för att jag har skaffat mig en skuld! Skulder är bland det värsta jag vet, orent o oansvarigt - får väl tacka min dotters pappa för det (han hade o har många skulder som har gått till kronofogden..)

Nu är det så här så nu gäller det att jag löser detta! Intressant!!!

Ibland måste man bryta ihop för att orka fortsätta vara stark.
Men sen när man har brutit ihopa, gråtit floder o skrikit av sig infinner sig ett lugn som jag tycker är svårt att beskriva.


Jag hade ett sådant meltdown häromdagen. Kändes som tårarna hade bränt fast i huden på mig hela dagen, trots att det inte syndes för blotta ögat att jag hade totalt brytit ihop på morgonen.

När jag mår så dåligt så får jag så mycket gjort som gynnar mig om jag lyfter telefonen, då händer det saker. Plötsligt så får jag och min syster träffa vår cancerläkare som ska ta hand om oss, som vi varken har hört av eller träffat något sen han blev vår läkare (6 månader tillbaka)

Det är självklart JÄTTE jobbigt att få dessa bryt, men jag vet att det är otroligt nyttigt för att orka igen! Jag vet att när jag får mina små ångest attaker, då jag har lärt mig att fästa blicken på något fyrkantigt. Att  andas i varje hörn medans blicken sakta följer frykanten runt o runt. Tills ångesten är över. Jag vet att det är viktigt att släppa ut ångest o ledsamheten annars så byggs den på och blir större o större tills den är okontrollerbar. Det är då den samlas på lager i kroppen o man  sakta bygger upp en mur kring sig där ingen, inte ens man själv kan hjälpa en - så känns det iallafall! Minns alltför väl den dagen då ångesten hade sakta krypit på mig o jag inte hade låtsas om den. Minns när den tog mig i dess grepp o jag kände att jag höll på att dö.

Så är det inte längre!