Ibland måste man bryta ihop för att orka fortsätta vara stark.
Men sen när man har brutit ihopa, gråtit floder o skrikit av sig infinner sig ett lugn som jag tycker är svårt att beskriva.


Jag hade ett sådant meltdown häromdagen. Kändes som tårarna hade bränt fast i huden på mig hela dagen, trots att det inte syndes för blotta ögat att jag hade totalt brytit ihop på morgonen.

När jag mår så dåligt så får jag så mycket gjort som gynnar mig om jag lyfter telefonen, då händer det saker. Plötsligt så får jag och min syster träffa vår cancerläkare som ska ta hand om oss, som vi varken har hört av eller träffat något sen han blev vår läkare (6 månader tillbaka)

Det är självklart JÄTTE jobbigt att få dessa bryt, men jag vet att det är otroligt nyttigt för att orka igen! Jag vet att när jag får mina små ångest attaker, då jag har lärt mig att fästa blicken på något fyrkantigt. Att  andas i varje hörn medans blicken sakta följer frykanten runt o runt. Tills ångesten är över. Jag vet att det är viktigt att släppa ut ångest o ledsamheten annars så byggs den på och blir större o större tills den är okontrollerbar. Det är då den samlas på lager i kroppen o man  sakta bygger upp en mur kring sig där ingen, inte ens man själv kan hjälpa en - så känns det iallafall! Minns alltför väl den dagen då ångesten hade sakta krypit på mig o jag inte hade låtsas om den. Minns när den tog mig i dess grepp o jag kände att jag höll på att dö.

Så är det inte längre!