Ja just det så här är det ju.

Så sitter man här och planerar för sin födelsedag, i övermorgon. En dag som kommer att spenderas med min sambos familj på dagen och mina vänner på kvällen. Ja det låter ju jätte trevligt men var är min familj?
Kan sitta och blunda, drömma hur det skulle kunna vara. Du vet så där som det är för "alla andra utom mig". Många nära och underbart kära som kommer och uppvaktar en, pappa som kommer in genom dörren, pussar en i pannan och ger en en stor kram och säger " det finns inte en dag då jag inte är glad över att jag har dig". Många kramar och skratt är det den dagen och vi alla spenderar dagen med att kanske spela brännboll. Jo så hade det kanske kunnat vara. Är det så?
Har fått för mig att det där dog med min mamma <3

Var är de som "ska älska en förutsättningslöst"? De som per automatik ska älska en, de som man ska känna sig trygg med, uppskattad av och älskad av?
Alla försvann med ett ord CANCER (eller med ordet genetiskcancer) - Inget aktivt val jag har gjort.
Saknar pappa!
Saknar min storasyster och systerbarn...
Hur i hela friden gick detta till?

Har bearbetat en del med min pappa i terapin som jag går en gång i veckan, men fyyyyyyy vad det är jobbigt! Hon märker att avsaknaden av honom är stor och vill att jag ska försöka få en relation med honom som är hållbar, om inte för min skull så iallafall fäör min dotters skull. En relation som är varken vit eller svart utan med "grå". Försöker att berätta att en relation med honom skadar mig mer än att ha en. Har blivit uppväxt med att lyda pappa vilket har inneburit att man inte vågar ta egna beslut utan att rådfråga honom. När det gäller killar, ännu mer nu i vuxen ålder försöker han få en att leva ensam hellre. Det "funkar" väl kanske för honom men jag är HELT övertygad att hans liv hade sett så mycket annorlundare ut om han hade hittat en kvinna, på ett mycket positivt sätt. Nu har han levt i 31 år utan mamma, men frågan jag ställer mig är: Har han levt något överhuvudtaget? "Robot", "Levande Zombi", "Bitter", "Martyr" är oftast de orden som förklarara honom bäst. Hemskt.

Detta är pappa för mig - klicka och lyssna

Känner mig som en skamsen hund som kryper fram till sin husse. En hund som tittar upp men tittar ner igen medans den kryper närmare och närmre. Vill inget annat än att få husses godkännande, klapp, förlåtande medans ett stort leeende sprids på husses mun och han går ner på golvet. Möter upp mig och pratar glatt och leker - så som bara vi kan. Min husse och jag. Men jag är en människa. Jag är hans barn. Jag är hans vuxna barn. Hur kan denna relationen vara enkel eller sund? Hur kan han få mig att känna mig så oälskad? Detta har han gjort sen jag var liten. Minns många av mina tårfyllda nätter och känslor att jag inte duger.
Jag har en teori. Man kämpar med en relation om man älskar en människa och ger inte upp. Han har bara vänt ryggen till, dom har bara vänt ryggen till. Då är jag inte älskad. Iallafall inte för den jag är och inte av dom.

Ibland har vissa fått alldeles för mycket blodförtunnande mediciner och då funkar inte hjärtat mer.
Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Tacksam än en gång att jag har andra som jag kallar FAMILJ! <3 <3 <3
Jag hoppas innerligt att ni som betyder mycket för mig, extrem mycket vet vem ni är! Jag hade inte bytat er mot något faktiskt.