Mina känslor just nu

Igår så slog det mig. Cancern och min sjukdomstid har gjort att två år av mitt liv har försvunnit i en dimma av läkarbesök, behandlingar, oro, biverkningar. En dimma av känslor och förståelse av total inkomplett kontroll av ens liv. Inget går att kontrollera. Det har "bara" tagit två år men jag känner mig så mycket äldre än andra i min ålder. De som jag har mest utbyte av är äldre. Känner inte igen min spegelbild. Den som jag borde få lov att vara. I spegeln ser jag en äldre mig, en som inte har hittat sin plats, sin stil. Tappat min kvinnlighet någonstans och önskar så att jag hade kunnat hitta den. En mognare kvinna, en kvinna som är JAG.

Alla kläder är som en teaterkostym som jag sätter på mig. Kunde lika bra vara en clownkostym. Känner mig inte alls bekväm när jag ser på mig. Pösiga jeans, som hade kunnat vara coolt med rätt saker till, men inte med ett rufsigt hår som står åt alla håll än snyggt, ett plöffsigt och runt ansikte med trötta små ögon som sitter insjunket, intryckt. Jag brukade ha stora ögon, ögon som man la märke till. Vad har hänt? Jag brukade ha fint hår, långt hår. Vad har hänt? Jag brukade ändå ta hand om mitt yttre och ha lite mer koll! Vad har hänt?


Hittar ingen ork, precis som om den har gått och gömt sig och att man bara ska hitta den sådär som om den bara leker kurragömma med mig. Isåfall borde denna kurragömman vara avblåst för länge sedan och man hade fått omgruppera och dra reglerna hur långt "spelplanen" verkligen är och att man inte får gömma sig hur långt borta som helst. Nu avblåser jag denna leken. KOM FRAM!!!!

Tar mina antidepressiva och har börjat igen med rosenrot i hopp om att jag ska få kraft. Måste ha just kraft för att klara denna väntande operationen. En operation som jag vekligen inte alls ser fram emot. Jag vet att den är till för att vända bröstprotesen rätt och att det kommer att se bättre ut men... Denna operationen är BARA ångest! Bli sövd igen, inkopplad med slangar åt höger och vänster för det ena än det andra.... Att bli ivägrullad igen på sjukhussängen, säga "Hejdå, vi ses sen! Älskar dig!" IGEN!! Vakna med smärta och vara handikappad igen. IGEN??

Första operationen opererade de bort cancern ihop med mitt vänstra bröst. Andra operationen opererade de bort mitt högra bröst och satte in proteser. Dessa operationer gjordes för att rädda mitt liv! Denna operationen är bara såååå onödig, onödigt lidanade. Kunde dom inte bara göra det rätt från början?
Hittar inte motivationen och kraften för att klara denna operationen.
BORDE GÅ UT OCH GÅ, DET VET JAG.
Men jag drar på det. Slocknar i soffan med en kaffekopp framför mig i hopp att bli pigg, igen! Funkar ju ALDRIG!

Samtidigt så drar vissa i mig för att "prata ut", men det kanske inte finns något att prata om. Vi ser saker och ting här i detta lånade liv olika, på olika sätt. Hade kanske varit konstigt annars. Jag har ingen som helst ork att engagera mig i folk som inte är måna om en, som inte förstår. Låter dessa relationer ligga i en låda på hatthyllan lite till, nerpackade så att jag slipper hantera dom JUST NU!
Det heter ju att man måste lära sig att prioritera och jag gör ju det nu fast på mitt sätt. Det sättet som passar mig just nu. Himla bra ord det där "just nu"!

Börjat fotografera igen! :)

Önskar inte förmycket tycker jag.

Satt och åt frukost i morse och tittade ut genom fönstret. Världen är såå vacker nu när det är höst. Bladen skiftar färg, soluppgångarna är magiska och man kan nästan höra hur världen vaknar och sträcker sig sömnigt av solens strålar. Ur skorstenarna kommer det rök så här en kall morgon och jag undrar om det är frukostäggen som kokas eller det är en varm morgondusch som bildar röken.
Härliga morgon!!

Sen slår det mig när jag satt där och njöt, att snart ska julbelysningen upp på gården utanför. Detta fenomen har jag suttit i köksfönstret och beskådat två gånger nu under min sjukdomstid. Jag inser att det kommer bli en tredje gång i detta fönstret. En tanke som slår ner mig aningen i skorna. 2 år av mitt liv har försvunnit och det är inte över än. Fortfarande medverkar jag inte i livet som myllrar utanför i världen utan jag sitter här. Här på samma plats i mitt fönster och bara beskådar, tar intryck och fortfarande osäker på att jag klararav att medverka. Blir så besviken på mig själv att jag inte bara kan "gå vidare", hitta orken och "fan anammat" i mig som jag vet finns där inne någonstans. Önskar såååå att jag var färdig med operationerna nu. Denna kommande operationen har jag inte alls den känslan inför som jag hade införförra. Jag var sååå tacksam att jag äntligen skulle få bli av med mitt andra bröst, min tickande bomb. Kunde skämta med narkospersonalen och var så glad. Denna operationen är mer ångest faktiskt. Varför kunde det inte bli rätt från början? Hur kunde de operera in protesen på fel håll? Måste jag gå igenom sån smärta igen? Denna gången har jag svårare att vara glad inför. Det är ju ändå så att jag lever med smärta varenda dag. Varje dag så känns det som jag vaknar av att någon har stått med trätofflorna på mig. Varje dag fortsätter dagen med att bära runt på två tegelstenar till bröst. Ändå så är detta bättre än att bära runt på tickande bomber, bomber som kommer förgöra mig och ta mig

ifrån min fina familj.

Lever med biverkningar varje dag efter cellgifterna men ändå tacksam att vissa har försvunnit. Nu kan jag skriva med en penna och knyta rosetter, det kunde jag inte för nån månad sedan. Nu kan jag dessutom gå frakt fram när jag blundar, kunde jag först i somras, mer än 1år efter cellgifter. Jag kan dessutom lita lite mer på min kropp att den klarar ett vanliga promenader och bära lite.

Önskar så att jag hade kunnat få barn, en biverkning som gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag hade behövt få igång det för att känna mig mer som en kvinna efter allt detta, innan jag ska operera bort livmoder och äggstockar. Låt mig få bli mamma igen!!!! Hoppas innerligt att mina två ynka infrysta ägg kan fungera när det är dags! <3 Låt mig i alla fall få det!

  

Ett besök

Har mått rätt så bra ett tag nu faktiskt. Bestämde mig för att det fick vara bra nu. Låter kanske enkelt men jag fick hjälp. Dels av en jätte bra psykolog som egentligen bara skulle träffa mig angående sjukskrivning men som kunde fylla i mina meningar. Hon förstod mig och kunde precis pricka in det. Hon sa att alla är födda med en grundkänsla i kroppen, min har tyvärr blivit oro. Sen är jag dessutom en väldigt känslomässig person. Detta är inget jag kommer kunna ändra på utan måste lära mig att leva med. Jag ser och uppfattar saker som går obemärkt förbi för andra. Har inte fått verktygen till att leva som mig, men det kommer jag att få. Det fick mig att bli lugnare.

Samma natt som jag hade varit hos henne vaknade ja, utan anledning. Var plötsligt klar vaken. Något sa mig att jag måste gå upp och att klockan var 2. Gick förbi klockan i köket och visarna visade... Prick 2. Jag var inte alls chockad utan än en gång så bara visste jag att detta inte var en slump. Det är det aldrig.

Gick runt i lägenheten, för någon ville att jag skulle vara vaken just här och just nu. Fylldes plötsligt av en sån energi och medvetenhet. En livsglädje som jag sällan känt.
Mamma var här på besök den natten och jag kände hennes närvaro. Så lugn och så klok.

Efter en stund gick jag och la mig igen bredvid min fina sambo, la en hand på hans handled och somnade med ett stort leende på läpparna.

 <3 Tack mamma för att du kommer när jag behöver dig, din styrka och lugna fast energifyllda väsen. Bästa tiden som finns faktiskt! <3



Dagen efter så hade jag massor av energi, trots att jag inte hade sovit mycket. Var genuint lycklig och levnadsglad. Tacksam.
Detta höll i sig ett tag sen hände det där vanliga som händer i mitt liv.

Nya operationstider och besked att jag med störst sannolikhet aldrig kommer kunna bli gravid pga cellgifterna.


Just då är det väldigt svårt att vara just Tacksam.





Grundkänslan i mig själv är ändå att jag mår bra.
Allt annat som försegår i livet känns extremt jobbigt IBLAND men oftast som bara en tendens till en förkylning - det tar inte över min kropp, mitt hjärta eller mina känslor.

Sunt tankesätt! :)