Mina känslor just nu

Igår så slog det mig. Cancern och min sjukdomstid har gjort att två år av mitt liv har försvunnit i en dimma av läkarbesök, behandlingar, oro, biverkningar. En dimma av känslor och förståelse av total inkomplett kontroll av ens liv. Inget går att kontrollera. Det har "bara" tagit två år men jag känner mig så mycket äldre än andra i min ålder. De som jag har mest utbyte av är äldre. Känner inte igen min spegelbild. Den som jag borde få lov att vara. I spegeln ser jag en äldre mig, en som inte har hittat sin plats, sin stil. Tappat min kvinnlighet någonstans och önskar så att jag hade kunnat hitta den. En mognare kvinna, en kvinna som är JAG.

Alla kläder är som en teaterkostym som jag sätter på mig. Kunde lika bra vara en clownkostym. Känner mig inte alls bekväm när jag ser på mig. Pösiga jeans, som hade kunnat vara coolt med rätt saker till, men inte med ett rufsigt hår som står åt alla håll än snyggt, ett plöffsigt och runt ansikte med trötta små ögon som sitter insjunket, intryckt. Jag brukade ha stora ögon, ögon som man la märke till. Vad har hänt? Jag brukade ha fint hår, långt hår. Vad har hänt? Jag brukade ändå ta hand om mitt yttre och ha lite mer koll! Vad har hänt?


Hittar ingen ork, precis som om den har gått och gömt sig och att man bara ska hitta den sådär som om den bara leker kurragömma med mig. Isåfall borde denna kurragömman vara avblåst för länge sedan och man hade fått omgruppera och dra reglerna hur långt "spelplanen" verkligen är och att man inte får gömma sig hur långt borta som helst. Nu avblåser jag denna leken. KOM FRAM!!!!

Tar mina antidepressiva och har börjat igen med rosenrot i hopp om att jag ska få kraft. Måste ha just kraft för att klara denna väntande operationen. En operation som jag vekligen inte alls ser fram emot. Jag vet att den är till för att vända bröstprotesen rätt och att det kommer att se bättre ut men... Denna operationen är BARA ångest! Bli sövd igen, inkopplad med slangar åt höger och vänster för det ena än det andra.... Att bli ivägrullad igen på sjukhussängen, säga "Hejdå, vi ses sen! Älskar dig!" IGEN!! Vakna med smärta och vara handikappad igen. IGEN??

Första operationen opererade de bort cancern ihop med mitt vänstra bröst. Andra operationen opererade de bort mitt högra bröst och satte in proteser. Dessa operationer gjordes för att rädda mitt liv! Denna operationen är bara såååå onödig, onödigt lidanade. Kunde dom inte bara göra det rätt från början?
Hittar inte motivationen och kraften för att klara denna operationen.
BORDE GÅ UT OCH GÅ, DET VET JAG.
Men jag drar på det. Slocknar i soffan med en kaffekopp framför mig i hopp att bli pigg, igen! Funkar ju ALDRIG!

Samtidigt så drar vissa i mig för att "prata ut", men det kanske inte finns något att prata om. Vi ser saker och ting här i detta lånade liv olika, på olika sätt. Hade kanske varit konstigt annars. Jag har ingen som helst ork att engagera mig i folk som inte är måna om en, som inte förstår. Låter dessa relationer ligga i en låda på hatthyllan lite till, nerpackade så att jag slipper hantera dom JUST NU!
Det heter ju att man måste lära sig att prioritera och jag gör ju det nu fast på mitt sätt. Det sättet som passar mig just nu. Himla bra ord det där "just nu"!

Börjat fotografera igen! :)