Önskar inte förmycket tycker jag.

Satt och åt frukost i morse och tittade ut genom fönstret. Världen är såå vacker nu när det är höst. Bladen skiftar färg, soluppgångarna är magiska och man kan nästan höra hur världen vaknar och sträcker sig sömnigt av solens strålar. Ur skorstenarna kommer det rök så här en kall morgon och jag undrar om det är frukostäggen som kokas eller det är en varm morgondusch som bildar röken.
Härliga morgon!!

Sen slår det mig när jag satt där och njöt, att snart ska julbelysningen upp på gården utanför. Detta fenomen har jag suttit i köksfönstret och beskådat två gånger nu under min sjukdomstid. Jag inser att det kommer bli en tredje gång i detta fönstret. En tanke som slår ner mig aningen i skorna. 2 år av mitt liv har försvunnit och det är inte över än. Fortfarande medverkar jag inte i livet som myllrar utanför i världen utan jag sitter här. Här på samma plats i mitt fönster och bara beskådar, tar intryck och fortfarande osäker på att jag klararav att medverka. Blir så besviken på mig själv att jag inte bara kan "gå vidare", hitta orken och "fan anammat" i mig som jag vet finns där inne någonstans. Önskar såååå att jag var färdig med operationerna nu. Denna kommande operationen har jag inte alls den känslan inför som jag hade införförra. Jag var sååå tacksam att jag äntligen skulle få bli av med mitt andra bröst, min tickande bomb. Kunde skämta med narkospersonalen och var så glad. Denna operationen är mer ångest faktiskt. Varför kunde det inte bli rätt från början? Hur kunde de operera in protesen på fel håll? Måste jag gå igenom sån smärta igen? Denna gången har jag svårare att vara glad inför. Det är ju ändå så att jag lever med smärta varenda dag. Varje dag så känns det som jag vaknar av att någon har stått med trätofflorna på mig. Varje dag fortsätter dagen med att bära runt på två tegelstenar till bröst. Ändå så är detta bättre än att bära runt på tickande bomber, bomber som kommer förgöra mig och ta mig

ifrån min fina familj.

Lever med biverkningar varje dag efter cellgifterna men ändå tacksam att vissa har försvunnit. Nu kan jag skriva med en penna och knyta rosetter, det kunde jag inte för nån månad sedan. Nu kan jag dessutom gå frakt fram när jag blundar, kunde jag först i somras, mer än 1år efter cellgifter. Jag kan dessutom lita lite mer på min kropp att den klarar ett vanliga promenader och bära lite.

Önskar så att jag hade kunnat få barn, en biverkning som gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag hade behövt få igång det för att känna mig mer som en kvinna efter allt detta, innan jag ska operera bort livmoder och äggstockar. Låt mig få bli mamma igen!!!! Hoppas innerligt att mina två ynka infrysta ägg kan fungera när det är dags! <3 Låt mig i alla fall få det!