Acceptans

Jag tror att där är en himmel som väntar där på mig. En dag kommer jag hitta dit, kanske inte idag men någon dag. Är det ok då? Väntar du då på mig? Tar du mig då i din famn och låter mig ligga i ditt knä när du stryker dina fingrar genom mitt hår?

Skrattar vi så som jag tror att bara vi kan?

Sanningen om min kropp, min kropp som har svikit mig som jag aldrig kan lita på igen. Allt gör att man blir orolig igen, tror att man ska dö, att man är sjuk igen.... Att vad man än har gjort och gör så kommer det tillbaka. Det där som man inte alls har kontroll över. Jag vet att vi alla har våra bestämda tid här - jag ska bara lära mig att acceptera det!
Jag kanske svimmar då tror jag att jag har cancer eller att cellgifterna har gjort min kropp sjuk.
Om jag pratar osammanhängande och gör mig inte förstådd eller inte förstår andra, ja då har jag ju en tumör i hjärnan.
Nu har jag nått konstigt på mitt vänstra bröst (min sjuka sida) som blöder, växer och ser konstigt ut. Har haft den där i 4 månader och den har blivit värre. Nu först vågade jag ringa och boka en tid till läkaren. Snacka om att vara struts som har stuckit huvudet låååånnnngggttt ner i sanden. "Det löser sig! Den läker! Det är absolut ingen fara!" så har jag sagt till mig själv. Ändå så kommer känslan om att något är fel. Känslan om att jag kommer att svika alla igen. Att jag inte klarar en gång till. Jag är inte alls lika stark nu som då. Läkaren tittade på det och jag ska opereras inom 2 veckor. Lokalbedövning och det ska direkt upp till patologen så de kan ge svar på vad det är. "Ja det ser konstigt ut. Är detta på samma sida som du var sjuk på? Detta måste vi operera bort" Sen var har tvungen att kontrollera lymfkörtlarna. IGEN. Det är ju inte konstigt att jag blir rätt. Att jag tänker det värsta. Jag VET att jag är väl omhandertagen, att jag är i "guldfilen" där inne. Men tänk om...

Berättade för min syster i telefonen när jag körde därifrån, jag körde till hennes jobb. Direkt när våra blickar möttes så fylldes de av samma tårar, samma blick som då. Två år sedan... nu är jag där igen och mitt dumma nöt.. Jag gogglande "hudcancer" såklart och där var bilden... Precis så ser det ut!!
Fan också!
Kan de har glömt någon dum cell kvar när de opererade som nu har växt till en tumör. Jag och min snabbväxande elakartad cancer......

Ingen som inte har kämpat om livet, kämpat mot döden kan förstå. Denna rädsla att allt det man har gjort inte har hjälpt. Att allt det har gjort är att jag vunnit några extra månader av livet. Livet med er mina kära. Det kan vara så och då får jag acceptera det.

Ingen kan bli mer besviken än jag. Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att bli svag, att inte gå med ryggen rak. Så svag som jag var efter min fjärde cellgiftsbehandling, då jag höll på att ge upp. Då cellgifterna höll på att döda min lever. Då jag inte kunde gå, utan hade så fruktansvärt ont. Sitter nu med tårarna i ögonen när jag skriver detta. Fy fan vad ont jag hade. Vaknade på natten och kunde inte ligga, inte stå, inte sitta. Jag hade sååå ont. Hade jag haft kraft så hade jag öppnat balkongdörren, klättrat upp på räcket och tacksamt slängt mig ut från tredje våningen. Hade det inte varit för att min underbara dotter som vaknat satt vid min sida och klappade mig på kinden, torkade mina tårar i total tystnad. JAG ÄLSKAR DIG MIN ÄNGEL!!

Har du inte gått igenom det så kan du omöjligt förstå.