Skuggan av mig

Att inse, att plötsligt stå där och se att man faktiskt har samma svårigheter som förr. Besvikelsen över att man inte har ändrat sina tankar/känslor för just detta. Osäkerheten över att få kritik, att inte vara bra nog, att göra misstag och tabbar. Det har jag inte jobbat med. Hur ska jag tänka annorlunda utan att skaka av skräck och gråt i halsen av risken. Det är ju rent utsagt skit att detta fortfarande följer efter mig som en svart skugga, en osäkerhet som jag inte vill ha där längre.

Att pappas "uppfostran" har färgat mig så. Att min totala inkompetens att vara älskad, uppskattad trots mina missar, misstag och otillräcklighet.
Efter allt vad jag har gått igenom, alla ändringar både fysiskt och mentalt så står jag och ser en del av mig själv som är precis samma, den värsta sidan av mig enligt mig själv. Ta kritik är jag fruktansvärt kass på, känner det som ett jätte personligt angrepp. Jag VET ju att alla kan göra fel, och gör det ofta. Det räckte att jag kom till jobbet igår och en kollega tog med mig för att hämta frukost och sa i förbifarten. "Då tar jag dig med mig så kan jag prata med dig om vad jag har att ta upp". Direkt knöt det sig i magen på mig som en stor klump och direkt började huvudet snurra "Vad har jag nu gjort?" Det var ju inget sånt alls utan bara vad de hade tagit upp på mötet, inget om mig. Ändå känner jag mig sjukligt otrygg i mig själv och är så jäkla ledsen över att pappas nedtryckningar fortfarande ruckar mig i min vuxna ålder.

Att bli bortvald av honom är galet sårande, får en att ifrågasätta om man är älskbar överhuvudtaget. För det är ju så att om inte ens egna förälder kan älska en ovillkorligt, vem kan då göra det?



Mötte honom i veckan. Det var jobbigt men på något vis så var det inte min pappa längre. Där stod han grå, bitter, tråkig och energitagande. Jag sa "Hej". Han tittade på mig med en okändbar blick som om han inte visste vem jag var. Jag sa "Hej" igen. Då plötsligt så såg han att det var jag, hans avkomma. Jag frågade hur det var med honom och han svarade att han levde i alla fall. Vad är det för svar? Vi pratade om väder och vind - precis som jag bara var någon bekant. Tills jag frågade honom "Tycker du inte att detta har pågått lite väl länge nu? Du har barn och barnbarn som pratar om dig och saknar dig" Svaret på min fråga var "ibland behöver man sålla bland relationer." Jag blev tyst och tittade bort, tittade ner. Sen sa jag att hans svar sårade mig. Han menade att det inte var hans mening. Han tyckte att han behövde distans och nu insåg han att han behövde lite mer distans... Precis som man bara kan komma och gå som man vill ut mitt liv, ur mitt barns liv. Berättade för honom att han redan hade lämnat mig en gång innan och nu hade han gjort det igen, hur kunde han tro att det var bara att komma och gå som han vill? Han blev tyst. Han började bubbla om att han hade blivit sviken hela sitt liv, han fick aldrig träffa sin pappa, han blev lämna hos sin mormor och morfar, sen dog dom.... Jag sa att man oftast inte vill göra samma misstag som sina föräldrar men att pappa gör samma sak, han lämnar oss. Det tar slut här. Vi kommer inte göra samma misstag som han med våra barn! Denna konversationen hade han helt känslokallt, inga högre toner i rösten, bara död liksom. Plötsligt så skulle han gå, bara så där. Jag stod kvar i gången på Media Markt och det enda jag fick ur mig var "Vad du är känslokall. Vad du är känslokall!" Såg bara hans ryggtavla nu.
Man kan tro att jag skulle falla ihopa som en hög på golvet, en hög av tårar och snyftningar, men det gjorde jag inte. Tro det eller ej, men jag gick därifrån med rak rygg. Gick ut ur kassan, förbi honom och där fick han bara se MIN ryggtavla.

Nu är detta tre dagar sedan och det är nu jag blir ledsen. Precis som efter en operation så kommer känslofallet tre dagar senare.....

Nu ligger jag här men det får vara ok. Just nu......