En tanke om kärlek till livet

Jag har aldrig riktigt levt, utan tagit en dag i taget. Har aldrig uppskattat livet och de där underbara once in a lifetime-tillfällena som livet så ofta bjuder på, men som man kanske tar förgivet. Har varit självdestruktiv och har inte hittat mig och min plats här i världen. "Vad är meningen med livet?" har alltid varit den stora gåtan för mig. Jag har verkligen inte förstått det. Inte uppskattat mina dagar.

Efter min resa detta året har jag insett hur vackert livet är och fått kämpa för att få vara kvar här i denna världen. Nu förstår jag och ser hur vackert det är! En soluppgång, droppar i ett spindelnät, frost på blad, musik, fina möten, varma kramar och ord, underbara tillfällen och skratt som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Uppskattar varje dag jag har och vet nu att det kommer fler sådana underbara once in a lifetime-tillfällen. De kommer varje dag. Lycka kommer bara när man är närvarande och jag är så glad för att ha lärt mig denna läxan. Tacksam över att jag har fått kämpa. Än en gång har livet utmanat mig för att jag ska bevisa att jag verkligen vill leva!

Älskar att leva <3

Tillbakablick

Ligger i sjukhussängen och blickar tillbaka. Blickar tillbaka på denna otroliga resa jag har gjort. En resa fylld med rädslor, dödsångest, tankar. En resa fylld med enorma känslor och enorm kärlek.

Minns så väl min första magnetröntgen för att få gå igenom denna operationen jag nu, lite mer än ett år senare har gjort. Minns känslan att bli kopplad in i alla slangarna, minns när jag la mig på magen med brösten i skålarna. Hur jag fördes in i denna maskin, hur jag kände min pojkvännen hand lugnande på min vad. Det bultande ljudet, ett fruktansvärt oljud. Spegeln som man kunde titta ner i för att kunna se ut ur maskinen. Hur denna spegel var fylld med vatten efter denna undersökningen har färdig. Fylld av mina tårar. Mina tårar som föll utan att jag snyftat, tårar av en känsla att de skulle hitta något fel på mig. Väntade två veckor på resultatet och det där telefonsamtalet kommer jag aldrig att glömma. "Det är något som ser misstänkt ut och vi vill att du kommer in akut imorgon". Dagen efter fick jag höra att det var två cystor som de skulle titta extra på med mammografi och ultraljud. Jag såg dom då och sa direkt "Detta ser inte bra ut". Dagen efter, den 11/11 -2011 så ringde min läkare. "Det är tumörer." Minns hur tom jag var. Så var jag några dagar. 

Resan har varit lång och smärtsam. Men jag har lärt mig enormt mycket med den. Saker som ingen annan kan förstå om man inte själv gått igenom liknande.

Nu ligger jag här!

Har opererat bort det bröstet jag hade kvar och fått in protester som successivt ska fyllas. Jag har räddat mitt liv med detta, från 80% risk att bli sjuk till bara ynka 2%.

Stolt och inser att jag faktiskt är stark.

Vet att jag har fått höra det under hela min sjukdomstid, men det har mest fått mig att få prestationsångest. Tänk om jag inte var så stark!

Enorm kärlek och tankar

Låg precis på golvet och gjorde min sjukgymnastik. Min dotter brukar ligga bredvid mig och göra rörelserna ihop med mig, så har vi gjort sen operationen för snart ett år sedan.

När vi ligger där på golvet och vi tittar varandra i ögonen fylls ögonblicket med en sån kärlek, enorm kärlek. Den renaste kärleken. Den är så stark, så enormt stark. Inget kan ersätta den. Vi tittar varandra i ögonen och säger hur mycket vi älskar varandra " Älskar dig flera miljoners trilioners varv runt jorden, som ett hjärta". Det är så vi uttrycker vår kärlek. Vi skrattar och pussar varandra länge. Vi är närvarande just nu, just nu när våra blickar möts och vårta hjärtan bultar i samma takt.

Tänker på min mamma. Hur svårt det måste varit för henne att veta att hon skulle lämna oss barn. Att sjukdomen tyvärr skulle segra och att hennes kropp vänt sig emot henne. Att vi inte fick ha henne i våra liv och tanken på hur mycket hon skulle missa. Många av mina tankar om detta i min sjukdom var det som var det absolut svåraste för mig; att säga Hejdå.
Undrar vad hennes sista tanke var...
Usch fy!

Undrar om hon också kände så på vår "matta" eller vart vi hade våra speciella ögonblick.

Att hitta sig själv

Jag har svårt att hitta tillbaka efter min sjukdom. Ska jag vara riktigt ärlig så vet jag inte om det går, jag har fått så mycket mer erfarenheter av livet. Sett saker som man inte vill se och fått vara med om saker man inte vill.
 För att kunna "hitta tillbaka", måste man blicka tillbaka.

Jag har blickat låååånnngggtttt tillbaka nu. Jag har inte känt min mamma, eftersom hon dog innan jag hann fylla 3 år, ingen har vågat prata om henne. Sen är det svårt att veta hur mycket man har fått fråga. Hon är saknad.
Var med i en artikel om bröstcancer i tidningen City och dagen efter den kom ut fick jag ett underbart sms av en kvinna, en kvinna som visste vem jag var. Men framför allt så kände hon pappa och mamma, så som dom var innan jag föddes och under den tiden då mamma var frisk och sjuk och min pappa sen han själv var bara ett barn. Hon hade t.o.m filmer.


Jag har ALDRIG sett min mamma rörandes utan bara på foto. Jag rördes till tårar av att ÄNTLIGEN få se henne, se hur hon rörde sig, höra alla berättelser om hur hon var och vad hon hade gjort och varit med om.

Känns som jag har träffat min mamma nu! Att jag har lärt känna henne. Det absolut bästa är att hon är/var precis så som jag som ett litet barn drömt om. Så som jag när jag skulle bli mamma fantiserade om att en perfekt mamma var, så som jag ville vara för min dotter. Har alltid trott att jag har satt henne på en pedistal som kanske inte varit rättvis. Men det var den.
Min mamma var GLAD, lätt till skratt, uppskattade de små sakerna här i livet, fick människor i hennes närhet att känna sig viktiga och betydelsefulla för henne och visade dom kärlek. Hon hade bestämda åsikter och var ärlig med vad hon tyckte.
Hon har en FRI själ! Underbar.

Har bara sett en film på henne, men om jag fick välja mellan den och tusen andra filmer så hade jag valt denna. Kan inte bli bättre.

Hon lekte där vågorna slog in på stranden i vackra Falsterbo, stänkte vatten med foten på min bror. Pappa busade lite också och jagade henne. Hon sprang rakt ut i vattnet med kläderna på, detta kan ha varit en dag i april och vattnet var inte varm, men hon skrattar och busar. Min bror följer med sin mamma ut i vattnet och de stänker på varandra. Sen dyker hon i och han håller sig för nästan och doppar sig han med. Det sista man ser är när mamma slänger sig baklänges i vattnet och skrattar hjärtligt.

Kan det bli bättre? Nä det kan det inte.

Fick se en film på oss barn med pappa, kanske två månader efter att hon hade dött. Pappa var smal men höll en väldigt bra front. Man hade inte kunnat ana att hon, hans största kärlek i hans liv hade dött. Min syster och jag hade två hästasvansarm, hon med enkla gummiband, jag med nått glitter eller figur i. Annars likadana kläder men jag med ett långt pärlhalsband. Redan då märktes det att jag var med för "tingel tangel", precis som idag. Jag satt uppkrupen i sidan på pappas och hans arm om mig, bad om hans uppmärksamhet, var glad men pratade inte mycket. Min syster satt kanske 50 cm därifrån, glad och pratade en massor och livlig men hade inget behov att vara honom så nära, liksom självständig redan då . Han pratade med mig precis så som han gör med min dotter idag <3 Min pappa!

Jag är så tacksam att jag har fått denna chansen. Att få mitt livspussel lagt lite framför mig. Att få känna mina rötter och vem/vart jag kommer ifrån.

Min mamma är och kommer alltid att vara den jag ser upp emot <3

TACKSAM!

Jag har under en längre period känt att min mamma inte längre är vid min sida. Det är tomt. Jag har en enorm saknad efter henne.
Hon har alltid funnit där och det har inte funnits några som helst tvivel om detta. En känsla att jag aldrig riktigt har varit ensam utan hon har alltid stått där och hållt sin hand på min axel. Stöttat mig och sagt "Att allt kommer att bli bra". På någotvis så har allt löst sig, på något underligt vis. Jag är så tacksam över att hon har varit här och vakat över mig, pratat med mig, legat och strykt mitt hår från pannan när jag sover. Med henne har jag aldrig varit otrygg. Vårt förhållande har vi haft på detta viset i säkert 25 år, trots att hon är död sen 30 år tillbaka. Inget konstigt, iallafall inte för mig. Jag har lärt mig att lyssna på min magkänsla och oftast har jag vetat saker innan dom händer. Hon har säkert berättat.

Igår slog det mig varför hon inte finns kvar. Hon har varit vid min sida för att göra mig observant på att hon dog. Att hon dog av cancer. Att det är en stor risk för mig och för hennes barn att drabbas av samma. Hon har varit här för att göra mig observant och hon har aldrig gett upp. Hon är lika envis som jag. Hon visste att jag skulle lyssna och visste att jag kände att hon konstant var här. Nu förstår jag. Jag skulle ha orken och engagemanget för att ta reda på hur det ligger till med generna (BCRA1) Hade hon inte stått här vid min sida och förevigt gjort sig påmind så hade jag aldrig kollat upp detta.. Nu hann jag tyvärr få cancer likförbannat MEN den hann inte sprida sig.

Min mamma har räddat mitt liv! Underbara ängel, av djupet i mitt hjärta TACK! Jag ska aldrig mer tvivla över din kärlek!

Förstår att människor i min närhet inte vill veta hur jag mår, förstår fullt ut varför dom inte frågar. Dom vill inte veta.  

Att jag lever med samma dödsångest sen förra augusti då min kropp visste att den var sjuk. Satt med tårarna i halsen, kunde inte andas för jag visste att jag var sjuk, det var försent. Jag har exakt samma dödsångest idag o har haft det sen förra augusti. Den har inte försvunnit, den har inte blivit mindre, jag har ingen som helst kontroll över min kropp. Inte heller mitt psyke. Jag har cancer. Jag har cancer igen.  Har inte alls mått bra sen cellgifterna. Trodde att jag skulle vara i extas av att leva. Men nej. Jag förstår inte vad jag har kämpat för. Hade velat vara glad o tacksam men jag vet att jag kommer på det en runda till o jag vet redan att jag inte vill eller kommer att acceptera att de sprutar cellgifter i min kropp som tar sönder mitt psyke. Jag vill inte mer. Jag har gett upp. Har ingen motivation att träna mer, har inte gått ner dom kilona som läkaren ville. Jag ska träffa honom nu den 17:e september. Min sjukgymnast säger att min bröstmuskel är alldeles för spänd för att det skulle gå att operera. Det blir ingen operation i november. Inte bara för detta utan jag har hittat knutor i mitt högra bröst också. Det är kört. Jag hinner inte operera bort i förebyggande syfte, denna gången heller. Jag har inte ringt nån läkare denna gången utan jag låter det va. Det får vara ok. Det är inte lönt att de bokar in nån mammografi, den missar bara. 

Jag vill inte ha nån gravsten när jag dör. En gravsten kommer bara bli ett dåligt samvete. Dåligt samvete som man inte hälsar på så ofta. Tillslut kommer den stå där tom. Utan några blommor. Bara en sten med mitt namn, dagen jag föddes o dagen då jag dog. Inget om mig.
Häll min aska på en fin plats. Tänk på mig ibland o fortsätt skratta åt livets små lustigheter.

positiv uppmuntran?

När pappa har försökt att få något sagt så har han alltid visat det fysiskt istället för att peppa en med positiva ord. Istället för att säga "Vad du är duktig som har gått ner dessa kilona" så kniper han mig istället i magen och undrar om jag inte borde gå ner lite till.
Har han varit orolig för mig när jag inte kom hem i tid när jag var yngre, så slog han mig o skrek på mig istället för att förklara att han faktiskt var orolig, orolig för att något skulle ha hänt mig.
Denna negativa uppmärksamhet har  gjort att jag gör precis tvärtom. "Ser att du har legat på latsidan" o kniper mig i magen gör att jag tröstäter. Detta har jag gjort i flera år. Nu skulle det vara slut med det hade jag bestämt mig förra året och gick ner 14 kg. Trots detta så fick jag ingen uppmuntran när jag tog en frukt istället för det där godiset eller kakan som kallade högt mitt namn.
Helt själv, utan stöttning av gym, dietist eller något sådant så ändrade jag mit liv. Slutade med socker, var ute och gick lååånnngggaaaa rundor tills jag precis började att tycka att det var ok att jogga lite. Det var underbart! Min syster stöttade mig och sa att jag var duktig, som många andra.. Tyvärr aldrig min pappa. Förstår inte varför jag måste ha hans godkännande, hans kärlek. Ouppnåliga kärlek. Jag kommer aldrig att mätas upp till hans standard utan kommer alltid vara en dörrmatta som man drar av det man har under skorna på.

Jag blev sjuk, mitt i hela mitt livsomvändande steg mot ett friskare tunnare jag. Jag fick cancer. Pappa grät som aldrig förr, men tillät inte mig att gråta. Att sörja. Nu sitter jag här 14 kg tjockare (igen), utan hår "som den könlösa kvinnan" och kan i all sina dar inte hitta min plats här i livet, varken mentalt eller bland mina vänner. '

"Vänner" som trycker ner sig hur de ser ut, hur deras hår ligger över axlarna, att sminkningen inte blev som dom ville eller att kläderna inte sitter 100 på dennas vältränade kropp. Kan ju ställa sig frågan om vad vackert är. Vad är vackert? Inte är det någon som inte har en susning om livet.
Har tom fått frågan, om än sarkastisk, att jag kanske väntade ett andra barn och sen klappades det på min mage.

Vad fan! Jag har haft cancer, gått på cellgifter och har blivit steril!
Ärligt nu!!! SKÄMS på er! 

min kropp, mitt hjärta, min själ......

Ibland bara hittar an den där låten. Den där låten med den där texten. Texten som definierar en. Texten som sätter sig. Texten som får en att gråta. Texten som får en att vara stark.

Tack!

Denna handlar om mig och min relation till min kropp, mitt hjärta och min själ. Låt mig förevigt vara jag!

 

 

We made it through storms
We made it through rain
It's been a long way and now I'm here
Trying to get back what you gave me
You don't need to save me, you broke my fears

So baby hold on
Now that we've come so far
Just listen to your heart

You don't have to save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
I won't ever give up
Of something that's so strong
Yeah, we made it all this way

Like the moon causes the tide
You give me wings so I can fly
You always save me
I need you to follow
'Cause we made it all this way

We made it this far gotta hold on
It's part of this road and we'll make it through
I open my eyes and I feel strong
I just need to know I'm here with you, oh

So baby hold on
Now that we've come so far
Just listen to your heart

You don't have to save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
I won't ever give up
Of something that's so strong
Yeah, we made it all this way

Like the moon causes the tide
You give me wings and I can fly
You always save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way

You don't have to save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
I won't ever give up
Of something that's so strong
Yeah, we made it all this way

Like the moon causes the tide
You give me wings so I can fly
You always save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way

Tack

Ibland händer det konstiga saker i livet.

Ibland förs man samman och blir starkare.

Ibland så lossnar knoparna man hade och då glider man isär.

Så är livet.

Varje dag så lär man sig nya saker om detta underbara och ibland skrämmande sak som vi kallar LIV.

Det är inte rättvist. Det är inte lätt. Det är kanske inte meningen att det ska vara så. Ibland så känner man att man har fått nog. Så är det. Ibland testar livet dig. Testar om du verkligen vill leva. Än så länge så har du valt LIVET.

Sen kommer svårigheterna:

Hur man vill leva sitt liv. Det är här det blir svårt.

Alla gör ju som man vill. Alla lever sitt. Man kan inte ändra andra, men man kan ju försöka att få dom att se vart det kanske "felar". Men bara om dom ber om det. Eller får man påpeka/påverka ändå? 

Sakta ner.

Andas.

Uppskatta de människor och saker man har i livet. Inte sakna dom människorna som inte vill vara en del av ens vardag. Inte sukta efter den där nya saken i skyltfönstret. Jag är helt övertygad - det gör dig inte lyckligare.

Styr dina tankar...... Inte alls lätt. Men jag ska prova.

Allt har sin mening har jag hört.

Tack alla ni som finns här för mig och min dotter. Tack alla ni som plockar upp mig när jag faller. Tack för att ni pratar rätt mig när jag är på fel spår. Tack för att ni peppar mig. Tack för alla varma ord. Tack för alla hjärtliga kramar. Tack för alla varma blickar. Kommer känna detta förevigt<3

Kärlek till er mina Änglar.

Detta är jag.

Ja jag är nog deprimerad. Är det egentligen så konstigt? Känner att jag går runt i en tom bubbla, inget spelar någon roll längre. Jag är o förblir alltid ledsen. Säger någon något till mig så ekar det i huvudet på mig resten av dagen. Händer det något specifikt i mitt liv, glatt som tråkigt så studsar dom känslorna mot väggarna i denna bubblan, runt o runt, om o om igen. Jag blir aldrig av med dom.

Är det så här livet skulle vara? Var det så här det skulle bli? Var det detta jag har kämpat så för att få leva i? Besviken. Minst sagt.

Känns lätt att säga "Ja men då får man ändra på det!". För lätt att säga, svårare att göra. Har ingen aning om hur. Har inga verktyg. Har ingen klar framtidsvision. Leva dag för dag har jag alltid gjort och hur bra blev det? Många säger sig se något vackert, starkt och strålande i mig. Medans jag ser sviter, svek, en varelse som inte passar in, utanför. För mycket händer i livet runt om mig men jag känner mig inte delaktig. Jag är i min bubbla, där det bara ekar.

Varje röst, varje tanke o varje känsla gör sig hörd. Studsar mot väggarna snabbare o snabbare... Där sitter jag ihop krupen i mitten o håller mig febrilt över öronen och det enda jag vill är att få lugnt och skönt. Att få leva i harmoni. Går detta?

Var finns min sköld?

Inte nog att det har varit ett helvete att vara sjuk, att få cellgifter och förlora mig själv, att inte känna igen mig i spegeln längre. Livet fortsätter iallafall som vanligt och man blir sviken, sårad och krossad. Ingen verkar ta hänsyn till vad man har varit igenom. Jag klarar inte av det, att bli sviken idag gör sååå mycket ondare. Innan jag blev sjuk så kunde jag avskärma mig lite iallafall och inte bli så ledsen, sårad och ta ALLT personligt som jag gör nu. Önskar att jag hade en sköld som skyddade mig lite nu.
Känner att människor i min närhet inte är rädda om mig längre och säger sårande saker till mig eller behandlar mig illa.

Skulle de gråta om jag dog? Har allt bara varit på låtsas?



Har ingen ork nu för konflikter och strul - för det är tydligen det som livet handlar om?? Det är verkligen INTE så här jag vill ha det.

Har inte hört från pappa på en månad nu. Fattar inte varför han ska vara så här. Han vet att vi är sambos nu och är förlovade, men ändå så kan han inte bara godkänna o ta det bra. Min syster ska opereras om en månad och är det då verkligen så jävligt att ha kontakt och stötta oss? Blir så arg och besviken.

Jag har fått en annan syn på livet nu och förstår inte varför alla klagar över sitt. Är det inte så att man själv bestämmer hur folk ska behandla en och om man inte säger ifrån så har man godkänt den behandlingen och då kan man inte gnälla om det heller?

Jag vet att jag har blivit mer ärligare och förstår att det kan göra ont att höra den riktiga sanningen. Jag har full förståelse för det, men iom man bara vill ha en nickedocka till vän så är jag inte din vän. Kan vi inte ha en ärlig relation så får det vara faktiskt.

Tagit mig en paus från Facebook nu för att koncentrera mig på mig själv, min dotter, min älskade fästman och min syster. Tyckte att det blev förmycket information och överanalyserande varför man gör så och inte si... Är det inte allas eget liv och deras sätt att tycka, känna, leva? Jag vill bara ha lugn och ro under min korkek nu! Kommer engagera mig med de få vänner som verkligen hör av sig och som vill finnas här under denna tid.

Ska börja jobba om två dagar, 25% inte mycket men tillräckligt för att jag tycker att det är jobbigt. Hade jag haft en lugn och harmonisk arbetspplats så hade det varit en sak, men så är det inte. Känner en enorm press och stress över att detta inte kommer att gå bra. Jag är förkänslig, så är det bara. Kan inte avskärma mig från stress och känslor.

Som sagt, jag vill bara ha lugn och ro under min korkek.

Sviterna är stora och det känns....

Har klarat av mina sex cellgiftsbehandlingar och jag är stolt och lättad. Det har varit tufft....
Illamående, värk så jag har trott att jag skulle gå i sönder, tappat hår, ögonfransar, naglar förstörda, blodproppar i benet..... De psykiska sviterna har jag inte kommit över än, långt ifrån! Gör man någonsin det?
Det psykiska börjar nu. Innan var man som en robot, som att man hade spänt fast sig i en berg- o dalbana och det var "bara" att följa med. Att säga "Hejdå". Man säger hejdå till sin kropp, till sitt sinne, till sin framtid, planerar sin begravning, skriver sitt testamente, tar den där stunden med sin dotter som man tror att man aldrig kommer att få igen. Man tar INGET förgivet. Aldrig mer. 

Vet att jag har många vänner som stöttar mig, men jag har det likförbannat tufft. Blir såååå ledsen av att se mig själv i spegeln, jag ser fördjävlig ut! Uppsvälld av alla mediciner, håret har sakta börjat växta fram, men det är allt ifrån vackert. Ser ut som en nåldyna, en padda, skäms. Har bara några sporadiska ögonfransar kvar. Spelar verkligen ingen roll vad folk i min närhet säger "du är så fin ändå", "du är vacker". Jag känner mig som ett monster. Det finns dagar då jag inte vill visa mig ute, då jag ursäktar mig för mitt utseende och då jag skäms så fruktansvärt.
Jag borde kanske vara stolt. Stolt för att jag har klarat att gå igenom dessa prövningar som jag har gjort, med huvudet högt. Inte ursäktat mig för något och varit öppen med alla om hur jag faktiskt har haft det. Har t.o.m haft ett album på Facebook så att folk kan följa mig genom ALLT. Efter operationen, sett ärret som lämnades efter att cancern tog mitt bröst, bilder då jag blev avrakad mitt långa fina hår, sprutor, medicin, cellgiftsbehandlingar, tårar, förluster av vänner och familj som inte klarar min sjukdom och att vara där för mig. Men också skratt - utan det vet jag faktiskt inte hur jag skulle klara allt detta! Tacksam.

Nu är man "frisk" säger dom. Men varför känner jag mig inte det då? Känner mig sjukare än någonsin. Nu ska man ju tillbaka till vardagen, men jag fixar inte den. Fullt med människor som med I-landsproblem, folk som tar allt för givet. Som inte fattar bättre. Blickarna, minerna, rynkar på näsorna. Eller ännu värre, de som vänder ryggen till för att inte glo. De som inte vågar/klarar att möta min blick.
Jag är fortfarande jag! Bara en annan jag, möjligtvis klokare. En tjej, en mamma som har gått igenom sin värsta mardröm.
 Det som väntar nu är ett besök på plastikmottagningen i Malmö där de ska bestämma om jag kan få möjligheten att operera bort mitt andra bröst också, innan jag blir sjuk igen. Hoppas innerligt att jag får det nu i september. Innan dess är jag inte frisk. Innan dess kan jag inte slappna av, innan dess lever jag på lånad tid, BARA lånad. Jag är så medveten om att man bara får en chans i detta livet. Att man bara får ett liv - och det vill jag LEVA! Måste förbli frisk, inte dö i denna sjukdomen. Har sån ångest så jag får dubbla min dos av ångest och lugnande medciner nu. Tänk om jag inte får nån operation......
Som sagt det psykiska är nu det svårtaste. Min sambo och blivande man sa i morse "du har haft cancer gumman och vi ska göra allt för att du inte ska få det igen". Tårarna rann plötsligt nerför mina kinder.
JAG HAR HAFT CANCER!

 

Det har varit nära.....

Denna låten av Amanda betyder mycket för mig. Kämpar med min kropp och min själ - en evig kamp som jag vägrar ge upp! Själen och kroppen hör ihop - så är det bara!

Känslor och tankar

Det var länge sedan jag hade ork att skriva, att blotta mig.

Tankar och känslor har varit många och många utav dom har inte varit "ok" att yttra. Nu kommer dom.

Jag känner mig osäker på om jag kommer att gå igenom detta levandes. 

Känns som jag lever mina sista 8 månader... Kan inte riktigt förklara hur det känns men ska försöka. Jag har dödsångest och litar inte på att cellgifterna hjälper mig så länge mitt högra bröst finns kvar, det tickar som en tidsinställd bomb och jag vet att jag inte klarar en sån här diagnos och behandling till. Tänker mycket på döden, begravning och hur besviken jag gör många om jag inte klarar detta. Prestationsångest.... Har förlorat sååå många vänner och familjemedlemmar sen detta började. Men där har också varit många som jag inte trodde skulle bry sig så mycket som vill vara här och det är jag så lycklig för. Men det är ensamt att vara sjuk! Har aldrig önskat några utav mina vänner skulle vara arbetslösa som nu. Egoistiskt, jag vet men jag hade så gärna velat ha någon att umgås med på dagarna.

Lever som om det skulle vara min sista dag i livet. Dagar kan vara magiskt fantastiska o även om det är UNDERBART så blir jag rädd för dom dagarna. Känns som jag lever som en raket som sprakar, flyger upp i luften, exploderar och det är så magiskt och vacker en stund. Sen är den bara borta. Förbrukad. Så känns det ibland.

Nu har jag gjort 1/2 av cellgiftsbehandlingen och nu ska vi byta till den andra medicinen, en medicin som kommer förstöra min kropp ännu mer. Jag sitter nu med inget hår på kroppen, utan mitt vänstra bröst, immunförsvar som vacklar och måste hela tiden tänka på och anpassa mig till vilka människor jag träffar. Socialt styrd. HATAR DET!

Nu kommer nästa behandling och biverkningarna på den är: Zombitrötthet, värk i kroppen så att man tror att man håller på att gå sönder, kan tappa naglar, får domnad eller smärta i fingertopparna som jag kanske måste leva med för resten av mitt liv. Samma gäller fötterna, kan kännas som att jag går på glas eller om jag har tur att jag går på kuddar resten utav mitt liv.... Fan detta har man inte fått reda på innan.. Vet att jag kanske inte har ett val men jag har ALLTID varit rädd för bröstcancer och framförallt för cellgifterna.

Har träffat så många under mina behandlingar och andra läkarbesök som har haft bröstcancer men nu har cancer i tarmar eller mage. Har också träffat kvinnor som läkarna nu stoppar behandlingen, opererar bort porta carten och ger upp. Finns inget mer att göra. Jag är livrädd!
Vet att ingen kan förstå vad jag går igenom om de inte själva har varit där och gått igenom detta. Jag är sååå glad att jag har träffat Lena som också har haft bröstcancer som går behandling på samma onsdag som mig. Hon förstår och kan gråta de dagarna innan, precis som jag. Detta är tortyr. Men under våra behandlingar så skrattar vi och skämtar och kan prata och förstå varandra! SKÖNT!!!