Tacksam, men förtvivlad, arg, ledsen, förvirrad......

Jag är så tacksam för att jag lever och jag vet att många kan tycka "gå vidare med livet nu..."
Jag är tacksam, tro inget annat. Men det är jag som måste acceptera min resa genom detta. Det är jag som möts av en spegelbild som jag har svårigheter att acceptera. Vissa dagar kan jag inte alls.
Stora ärr, missfärgningar på huden, mindre ärr där alla slangar har suttit i mig. Ärr som jag trodde skulle vara mindre men som jag nu förstår att det är ju inte så konstigt att dom inte är det - jag har ju gått på cellgifter. Jag läker inte än.


Har sår på min kropp som inte kan/vill läka som jag har tampats med i flera månader. Kanske inte så konstigt, kan ju vissa tycka. Kanske inte så konstigt eftersom dom har pumpat mig full med celldödande hemska gifter som dödar varje cell i ens kropp, onda som goda... Men när ska det ta slut? När ska min kropp och mitt sinne läka när den konstant påminner mig?

Saker som jag har kunnat göra innan kan jag inte längre. Svårt att acceptera.... 
Man har ingen kontroll över sin kropp, kan inte lita på att mina ben håller balansen om jag skulle få för mig att gå i trappan eller jogga en bit. Denna konstanta rädsla att falla. Att slå sig. Att något ska gå fel och därmed förlänga mitt "tillfrisknande" Litar inte på mig alls!


Vet att andra kan förstå mig som själv har varit skadade eller varit sjuka.... Men inte dom andra. Fantasin räcker bara till en viss gräns och verkligheten är såååå mycket grymmare. Vet att jag kan kämpa i evigheter för att få någon att förstå, men det går inte.
Självkänslan är grymt låg och varje gång jag duschar, tittar mig i spegeln eller umgås med folk blir jag evigt påmind (kanske av mig själv) att jag inte "passar in"

Önskar att allt detta hade hittat ett slut snart...........

Det kanske inte blir bättre än så här...

Det är konstigt hur man plötsligt får en tanke. En tanke som egentigen är så självklar men som man liksom bara har... glömt...
Allt som man känner och tänker så här efter att ha varit dödssjuk förknippar man just till den sjukdomen eller som en biverkning.
Jag har haft det galet tufft både fysiskt och psykiskt och sitter just nu "bara och väntar på att allt ska bli bra" igen. Går i tuff terapi för att få möjlighten att resa mig igen. Men var livet så jäkla kul och bra innan då? Livet är ju tufft. Det är kanske lite det som är grejen...

Var det egentligen bra innan?
Kan och ska jag förvänta mig mirakel?

Det kanske inte blir bättre än så här!

Det är ju inte konstigt att jag är trött och omotiverad efter allt vad som har hänt. Självklart behöver jag vila, reflektera, tänka, känna och landa. Men vem är inte trött och omotiverad så här års? Vem hade inte varit trött och omotiverad av att ligga hemma så här länge? Räcker ju att man har varit arbetslös förr....
Jag är så rädd för att misslyckas, att göra misstag. Att inte duga.

Jag kanske borde ta och knåpa ihop en CV och se om jag duger. Vad är det värsta som kan hända?
*Att jag inte kommer på intervju - inte så farligt alls!
* Att jag kommer på intervju och kanske bryter ihop av en känslokall och klumpig chef - inte så bra!
* Att jag får jobbet men klarar inte av stress alls l'ngre och misslyckas TOTALT! - Fruktansvärt!

Men nu måste jag tänka logiskt. Jag dör ju inte!

En tanke..

Har varit på terapi idag, åttonde gången. Kom inte dit så förbredd som jag brukar. Min "terapi" börjar oftast dagen innan. Då man bearbetar hur man mår. Vad man behöver ta upp, om det hänt något. Men framför allt vad detta något, denna tanke får en att känna. Det är det viktigaste när man går och pratar med någon, att just känna. Att identifiera känslan, känslorna.

Idag tyckte jag som sagt att jag var lite mindre förberedd, vet inte varför.

Idag hade jag iallafall en timmes terapisamtal som resulterade i iallafall 30 minuters gråtande och tankar som jag har skjutit undan innan. Tankar och känslor som kanske ingen annan kan riktigt förstå. Det är underbart att hitta en terapuet som får en att få aha-upplevelser. Brukar få det två dagar efter.
Jag har levt hela mitt liv i rädsla. Rädsla för cancer. Rädsla att inte duga till. Rädsla för att inte bli älskad. Rädsla för spindlar (fobi). Rädsla för höjder. Rädsla för djupt vatten.
Med andra ord: RÄDSLA FÖR ATT INTE HA KONTROLL.

Har "levt" med en sanning i magen (hoppas att du som läser förstår vad jag menar med "magkänsla" och har själv känt denna självklara sanning som kommer just från magen. Det bara är så.) att det inte var lönt för mig att planera framåt. Att det inte var lönt att drömma och därmed inte var heller lönt att anstränga sig. Levt en dag i taget, såååå medveten att man bara får sitt liv till låns. Inget annat. Fullkomligt medveten om döden och att jag skulle få cancer.

Inte förrän jag såg min dotter i ögonen för första gången insåg jag att jag hade satt någon till denna jord som jag skulle göra allt för. Som jag ville kämpa för att leva för och få denna äran att leva med. Den största kärleken i mitt liv!

Det var inte förrän då jag insåg att jag bara levt en dag i taget, att aldrig tagit ansvar för mig utan ramlat på ett bananskal efter det andra. Snacka om att inte ha kontroll. Rädslan har kontrollerat mig!

Eftersom jag har levt en dag i taget, så har jag inte heller kunnat se mig som gammal. Inte heller kunnat se mig med barnbarn. Inte sett mig vid min dotters sida när hon blir mamma. Om jag tänker till så kan jag inte ens se mig vara med på hennes 15 års dag.

Nu har jag överlevt cancer, min värsta mardröm. Mardrömmen som har styrt mig hela mitt liv. Hur gör jag nu? Nu ska jag ju kunna planera framåt. Nu ska jag få drömma. Nu ska jag leva. Men hur gör man det?

Tänker mycket på det här med att "fånga dagen". Är "fånga dagen" samma sak som att ta en dag i taget och njuta av den? Är det så det är?  

Jag gjorde verkligen det under de tre första cellgifterna och det var magiskt. Allt var så vackert! Tro mig!!

Vacker låt! Lyssna! :)

Har lärt mig att livet är ATT VARA NÄRVARANDE i varje stund. Svårt men jag ska försöka och min terapeut kommer att hjälpa mig att komma vidare. Att bearbeta. Tacksam <3

Sitter här hemma och försöker mentalt förbereda mig, att samla mig inför ett möte på onkonlogen. Ett "bröstuppföljningssamtal". Har haft andra sådana, men har en känsla av att detta kanske ska vara mitt sista. Denna gången ska det räknas! Denna gången ska saker och ting upp, saker som jag inte fått svar eller haft ork att fråga innan. Är orolig och har svårt att samla mina tankar. Gör lista och inser nu så lång den är. Önskar att jag hade haft ett par öron till som hade kunnat lyssna, en mun till som hade kunnat prata. Är rädd för att de inte kommer att förstå mig, men jag inser ju egentligen att detta har dom hört förr.

Det kan inte bara vara jag som har dessa biverkningar.

Slog mig i fredags när jag tränade spinning (första gången sen november). Jag blev törstig och skulle gripa tag i min vattenflaska (Vanlig sportflaska som man bara dricker ur) men jag kunde inte fatta hur jag skulle göra för att kunna dricka. Var på väg att skruva av korken tills jag insåg att "Nej detta behöver du inte, bara sätt den till  läppen så kommer det vatten" Så höll jag på fyra gånger under detta passet på 45 minuter. Jag är rädd!

Hur ska man kunna förklara en sån här "dum" grej? Känner mig galet korkad och är rädd för mig själv. Har cellgifterna slagit ut så hårt emot min hjärna att jag har tappat dom mest normala sakerna, sånt som man normalt inte behöver tänka på?

Ska ta upp min sterilitet efter att fått dessa hårda cellgifterna i min kropp som totalt har dödat mina äggstockar. Kan vi göra något? Varför har kommunikationen mellan onkologen och fertillitetskliniken fallerat så in i HELVETE? Känns orättvist att kunna fått ut 10-15 ägg men fick bara ut 2 pga av att de inte pratar med varandra! :'(

USCH!!!

Dags för en dusch och en kopp kaffe sen iväg.

Vem är man?

Att växa upp utan att kunna se sin likhet i någon i ens liv.

Att inte känna igen sig i sin förälder och t.o.m. undra om det verkligen är ens pappa. På riktigt.

Att bli mamma utan att ha upplevt sin egen mamma.

Att alltid ha känt att halva mig är borta.

Att man aldrig riktigt räknats som en i familjen.

Att alltid känna sig lite utanför. Lite annorlunda.

Att man inte känner att man duger. Duga precis så som man är.

Att bli missförstådd, nertalad som om aldrig ens åsikter spelar någon roll eller kan vara rätt.



Att titta sig i spegeln och undra vem man är lik.

Att undra var man har tagit vägen.

Att undra vem man är.

Styrka i att inse vad det är man kanske behöver

Detta ska inte min dotter få ärva!
Vi ska ha ett öppet klimat.