Jag är tacksam, tro inget annat. Men det är jag som måste acceptera min resa genom detta. Det är jag som möts av en spegelbild som jag har svårigheter att acceptera. Vissa dagar kan jag inte alls.
Stora ärr, missfärgningar på huden, mindre ärr där alla slangar har suttit i mig. Ärr som jag trodde skulle vara mindre men som jag nu förstår att det är ju inte så konstigt att dom inte är det - jag har ju gått på cellgifter. Jag läker inte än.
Har sår på min kropp som inte kan/vill läka som jag har tampats med i flera månader. Kanske inte så konstigt, kan ju vissa tycka. Kanske inte så konstigt eftersom dom har pumpat mig full med celldödande hemska gifter som dödar varje cell i ens kropp, onda som goda... Men när ska det ta slut? När ska min kropp och mitt sinne läka när den konstant påminner mig?
Saker som jag har kunnat göra innan kan jag inte längre. Svårt att acceptera....
Man har ingen kontroll över sin kropp, kan inte lita på att mina ben håller balansen om jag skulle få för mig att gå i trappan eller jogga en bit. Denna konstanta rädsla att falla. Att slå sig. Att något ska gå fel och därmed förlänga mitt "tillfrisknande" Litar inte på mig alls!
Vet att andra kan förstå mig som själv har varit skadade eller varit sjuka.... Men inte dom andra. Fantasin räcker bara till en viss gräns och verkligheten är såååå mycket grymmare. Vet att jag kan kämpa i evigheter för att få någon att förstå, men det går inte.
Självkänslan är grymt låg och varje gång jag duschar, tittar mig i spegeln eller umgås med folk blir jag evigt påmind (kanske av mig själv) att jag inte "passar in"
Önskar att allt detta hade hittat ett slut snart...........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar