Har varit på terapi idag, åttonde gången. Kom inte dit så förbredd som jag brukar. Min "terapi" börjar oftast dagen innan. Då man bearbetar hur man mår. Vad man behöver ta upp, om det hänt något. Men framför allt vad detta något, denna tanke får en att känna. Det är det viktigaste när man går och pratar med någon, att just känna. Att identifiera känslan, känslorna.
Idag tyckte jag som sagt att jag var lite mindre förberedd, vet inte varför.
Idag hade jag iallafall en timmes terapisamtal som resulterade i iallafall 30 minuters gråtande och tankar som jag har skjutit undan innan. Tankar och känslor som kanske ingen annan kan riktigt förstå. Det är underbart att hitta en terapuet som får en att få aha-upplevelser. Brukar få det två dagar efter.
Jag har levt hela mitt liv i rädsla. Rädsla för cancer. Rädsla att inte duga till. Rädsla för att inte bli älskad. Rädsla för spindlar (fobi). Rädsla för höjder. Rädsla för djupt vatten.
Med andra ord: RÄDSLA FÖR ATT INTE HA KONTROLL.
Har "levt" med en sanning i magen (hoppas att du som läser förstår vad jag menar med "magkänsla" och har själv känt denna självklara sanning som kommer just från magen. Det bara är så.) att det inte var lönt för mig att planera framåt. Att det inte var lönt att drömma och därmed inte var heller lönt att anstränga sig. Levt en dag i taget, såååå medveten att man bara får sitt liv till låns. Inget annat. Fullkomligt medveten om döden och att jag skulle få cancer.
Inte förrän jag såg min dotter i ögonen för första gången insåg jag att jag hade satt någon till denna jord som jag skulle göra allt för. Som jag ville kämpa för att leva för och få denna äran att leva med. Den största kärleken i mitt liv!Det var inte förrän då jag insåg att jag bara levt en dag i taget, att aldrig tagit ansvar för mig utan ramlat på ett bananskal efter det andra. Snacka om att inte ha kontroll. Rädslan har kontrollerat mig!
Eftersom jag har levt en dag i taget, så har jag inte heller kunnat se mig som gammal. Inte heller kunnat se mig med barnbarn. Inte sett mig vid min dotters sida när hon blir mamma. Om jag tänker till så kan jag inte ens se mig vara med på hennes 15 års dag.
Nu har jag överlevt cancer, min värsta mardröm. Mardrömmen som har styrt mig hela mitt liv. Hur gör jag nu? Nu ska jag ju kunna planera framåt. Nu ska jag få drömma. Nu ska jag leva. Men hur gör man det?
Tänker mycket på det här med att "fånga dagen". Är "fånga dagen" samma sak som att ta en dag i taget och njuta av den? Är det så det är?
Jag gjorde verkligen det under de tre första cellgifterna och det var magiskt. Allt var så vackert! Tro mig!!
Har lärt mig att livet är ATT VARA NÄRVARANDE i varje stund. Svårt men jag ska försöka och min terapeut kommer att hjälpa mig att komma vidare. Att bearbeta. Tacksam <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar