Sitter här hemma och försöker mentalt förbereda mig, att samla mig inför ett möte på onkonlogen. Ett "bröstuppföljningssamtal". Har haft andra sådana, men har en känsla av att detta kanske ska vara mitt sista. Denna gången ska det räknas! Denna gången ska saker och ting upp, saker som jag inte fått svar eller haft ork att fråga innan. Är orolig och har svårt att samla mina tankar. Gör lista och inser nu så lång den är. Önskar att jag hade haft ett par öron till som hade kunnat lyssna, en mun till som hade kunnat prata. Är rädd för att de inte kommer att förstå mig, men jag inser ju egentligen att detta har dom hört förr.

Det kan inte bara vara jag som har dessa biverkningar.

Slog mig i fredags när jag tränade spinning (första gången sen november). Jag blev törstig och skulle gripa tag i min vattenflaska (Vanlig sportflaska som man bara dricker ur) men jag kunde inte fatta hur jag skulle göra för att kunna dricka. Var på väg att skruva av korken tills jag insåg att "Nej detta behöver du inte, bara sätt den till  läppen så kommer det vatten" Så höll jag på fyra gånger under detta passet på 45 minuter. Jag är rädd!

Hur ska man kunna förklara en sån här "dum" grej? Känner mig galet korkad och är rädd för mig själv. Har cellgifterna slagit ut så hårt emot min hjärna att jag har tappat dom mest normala sakerna, sånt som man normalt inte behöver tänka på?

Ska ta upp min sterilitet efter att fått dessa hårda cellgifterna i min kropp som totalt har dödat mina äggstockar. Kan vi göra något? Varför har kommunikationen mellan onkologen och fertillitetskliniken fallerat så in i HELVETE? Känns orättvist att kunna fått ut 10-15 ägg men fick bara ut 2 pga av att de inte pratar med varandra! :'(

USCH!!!

Dags för en dusch och en kopp kaffe sen iväg.