Ytterligare aha-upplevelser...



Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden












Jag har fått ett nytt sätt att tänka och det får mig att bli lugn.

Jag antar, eller nej, jag tar förgivet att människor vill sitt eget bästa. Att de har sitt bästa i tanken. Sen om det är långsiktigt bra eller kortsiktigt bra är upp till dom att välja. Jag har iallafall förstått att jag, lilla jag, kan inte göra något åt det och tänker inte ödsla energi på de "problemen". Jag har accepterat att jag inte kan egentligen ge råd till människor utan att höra HELA historien, alla sidor. Inte förrän då kan man egentligen ge ett bra råd. Jag får bara hoppas att folk känner med magkänslan. Det är oftast där det rätta svaret finns.

Har tänkt mycket på det här med relationer också. Vi alla har energislukare i vårt liv. Så är det bara! ALLA är takers, vi alla vill åt energi och vill ha det så. Vem vill liksom inte komma från ett möte med någon med energi eller en aha-upplevelse eller ett lugn, en känsla av att vara tillfreds. Vi är alla takers! Men för att en relation ska fungera så måste alla parterna få energi, annars så klarar inte relationen sig. Så är det. Jag är en takers, det är du med! :) Och det är ok. Så länge vi göder oss på varandra så är världen frid och fröjd i mitt liv.


Härliga tankar!

Som ringar på vattnet......

Skrivet den 13/7.

Sitter på rehabiliteringsvecka på Spenshults sjukhus. Underbara omgivning, byggnader, grönska, skog, blommor, vackra stugar och en bunke cancerdrabbade kvinnor. Valde att sova förbi frukosten idag. Vi ska ju lära oss att "acceptera, prioritera och säga nej". Idag valde jag att etala för min frukost, kaffe, en välfylld baguette med skinka, ost, paprika, gruka och faktiskt en äppelskiva i, en yoggie musli. Den tänker jag äta på den vackra verandan till sjukhuset som ligger under tak medans sommarregnet faller mot marken utanför. Sommarregn är en fantastisk företeelse. Ett regn som faller rakt ner, där det fortfarande är behaglig värme i luften. Ett regn som sköljer och renar alla dofter. Ett regn som faller så fridfullt, ihärdigt men ändå så gör det inget om jag skulle bli blöt. Jag sitter här och myser med min baguette, kaffe, yoggi och lyssnar på Loreens ljuva stämma i lurarna. Dessa söta, tilltänka deltaljer som omringar oss här. På varje bord står där en aprikosrosa pelargon. Det slog mig en tanke igår, hur denna rosa färg fastnar i kläder, armband, glasögonbågar, en liten detalj hos alla cancerdrabbade här. Den färgen är liksom en självklarhet på någotvis. "Alla tycker vi just om denna färgen".

Känner att jag har hittat lugnet, men jag letar efter energin. Var ska jag hitta den? Ensamtid har jag hemma mycket, här är jag med kvinnorna som precis tagit sista cellgifterna, kvinnorna som redan har börjat jobba trots att de tycker att det är påtok förtidigt. Förtidigt att komma till arbeten med kolleger och chefer som tar förgivet att man klarar allt som man gjorde innan. Att man är "frisk" och som inte ser allt det andra. Påstår än en gång att cancer fick oss inte att känna oss sjuka, utan det var behandlingen med dessa fruktansvärda biverkningar som vi liksom ska leva med sen och vara "tacksamma". Börjar också inse att allt som hänt under sjukdomstiden med relationer, allt som man har haft som svårigheter och varit i ens ryggsäck sen födseln egentligen är det man kanske försöker rensa ut. Bearbeta. Fan det är inte alls lätt. Att likvärdera och acceptera att de som man trodde skulle finnas där, att det på någotvis skulle bli världsfred. Världsfred för att man förstår att när någon närstående blir dödssjuk så spelar de gamla sakerna, orden ingen roll längre. Då ska man förstå att livet är skört och att det gäller att ta tillvara på varandra, de där speciella stunderna - men det händer liksom inte. Man tror att den sjukes vishet skulle sprida sig som ringar på vattnet bland ens närmsta. Jag har fastnat och det går bara runt och runt, chock - reaktion - bearbetning och sen tillbaka till chock igen. Kommer alldrig till nån nyorientering. Jag kommer inte vidare. När är jag färdig här.Jag har inte cancer längre. Nu måste jag börja leva men jag har fortfarande inga redskap. ingen ritning eller beskrivning som jag kan följa.

Uppfattar du livets tecken?

Hade min sista terapitimme igår, nu håller vi sommaruppehåll! Läxa är att meditera. Att hitta ett lugn inom mig, i mitt hjärta och själ. Att kanske sakta utsätta mig för lite "livsstress", så som somrarna är...... Sen ses vi i början på september igen. Vet att vi inte är färdiga!
Satte mig i bilen efter samtalet och på radion spelades:

Det löser sig  Tumbuktu sjunger

För det ordnar sig, det gör det alltid,
jo, det löser sig, så brukar allt bli,
det kommer fixa sig till slut,
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur,
och flera mil ifrån, det ordnar sig.

Live tomorrow Laleh sjunger 
 I know we could live tomorrow
But I know I live today
I know we could live tomorrow
But I don't think we should wait, no
I know we could live tomorrow
But I know I live today
I know we could live tomorrow
But I don't think we should wait, no

Ett lugn och ett leende spred sig på mina läppar. "Det löser sig"

Musiken har alltid betytt enormt mycket i mitt liv. Den har hjälpt mig att bearbeta, att vara stark, att gråta, att dansa av ren och skär glädje. Galet vilken makt det har över ens mående. Underbart!
Under min sjukdomstid, detta 1 1/2 året har musiken blivit ännu vilktigare och det finns låtar som har hjälpt mig enormt mycket som:
Sista promenaden på morgonen innan det var dags för cellgifterna spelade jag denna så jag fick "horn i pannan": Titanium
När jag låg på golvet, oftast med min dotter bredvid mig, och gjorde min sjukgymnastik: River flows in you

Jag är så tacksam att livet visar sig och vill att vi ska uppfatta vad det vill berätta. "Det kommer att lösa sig, det kommer bli bra. Lev idag, lev fullt ut. Vi har bara livet till låns. LEV." Tacksam att jag ser dessa tecken, de tecken som kanske de flesta andra inte ser, eller hör. Jag brukar alltid veta saker utan att någon berättat, innan något händer. Jag liksom bara vet. Jag vet att jag har mer kontakt med mitt inre och har alltid haft det. Bilturen innan jag skulle få svaret på mitt gentest, mötte jag en Fonusbil, likbil. Jag visste vad som skulle hända. Jag visste på någotvis redan då. Jag glömmer det aldrig! Jag är inte rädd för att dö. Inte nu längre. Jag är bara orolig för att lämna mina älsklingar, de som betyder så enorrmt mycket i mitt liv. Ändå så vet jag att jag kommer vara vid deras sida även då, precis som min mamma är med mig. Precis vid min vänstra axel.

Måste vara mer rädda om varandra, säga att man älskar, tycker om och uppskattar någon. Så att de vet. Den dagen då det är försent, då den människan inte fick vara kvar på denna jorden med oss så tror jag det är just det man ångrar mest. Berätta att ni älskar varandra. Ge varandra en kram. En uppskattande blick. Dela ett skratt. Och berätta.

Ta hand om varandra!

Bara för att få skriva....

3 juni
Tiden har gått fort... Har jag egentligen hunnit med?
Vaknade i morse kl 07.10 och var relativt pigg ändå. Har haft "en tendens" att vakna och vara helt slut. Tvingat mig upp för att senare leva i en dimma, på gränsen av drömmar och verklighet, flackandes mellan sömn och totalt svart. Som en zombi. Vet att det ska vara ok att vara trött men fy vad jobbigt det är att inte vara riktigt närvarande i sitt liv. Att vara uppslukad av tankar och känslor och inte kan ta till sig eller lyssna på information. Det fastnar liksom inte och allt kan kännas jobbbigt. Att leva i en bubbla utan möjligheten att ta mig ur den. Att leva. Att medverka.
Nu tittar jag på er andra leva era liv, sitter på min kant och bara observerar, inte medverkar. Inte än. Vet inte vad jag väntar på men vet inte hur jag ska "leka" med er riktigt än. Som ett nytt barn i sandlådan.

Sol men små moln på änglahimmeln men i vinden känns det kallt. Rapsen blommar gult på åkrarna och jag njuter av doften och utsikten. Den blåa himmeln rutas upp i mönster efter flygplan med människor som far omkring. Undrar vart dem ska? Kanske på semester till medelhavet eller kanske till nån mindre roligt jobbrelaterat som för mig just nu kan låta spännande. Men ändå tröttsamt.
Sitter på balkongen och äter en lättare lunch. Måste bli mycket bättre på att äta! Så är det bara - detta funkar inte.
Det är sommarlov för min dotter om 1 1/2 vecka. Känns skönt men samtidigt helt galet!! Var har detta året tagit vägen??
Har precis fått tillbaka lite kontroll över min fysiska kropp. Känner att jag kanske kan lita på att mina fötter och ben, att de klarar av att hålla mig uppe. Att de känner när marken är nådd, att klara muskulärt att inte ramla ihop som en hög på marken. Händerna har blivit bättere men fortfarande fumlig och svag, men mycket mycket bättre än vad det har varit. Har varit precis som i filmen Avatar, när han för första gången kommer in i sin Avatar-kropp. Ingen balans, ingen kontroll på kroppsdelar - detta har varit jag efter cellgiffterna. Helt galet!
Vet att inte så många kan förstå..... Att inte förstå att man finns här under skalet i bitar, pusselbitar som inte riktigt har hittat sin plats ihop. Splittrad. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är mitt mål? Kan man ha kontroll någonsin eller är det lika bra att ge upp den synen på livet. Vill våga slänga mig rätt ut och inte vara rädd. Rädd för att misslyckas, att få kritik eller ett sämre mående och självkänsla. Varför är jag så rädd? Så här kan man ju inte ha det i längden, men just nu. Just NU känns det ok faktiskt.
Lever just nu i denna minuten och njuter av lunchen, solen, utsikten och mina konstiga tankar! Så får det vara!

just nu spelas det denna låten - UNDERBARA varelse!!