Uppfattar du livets tecken?

Hade min sista terapitimme igår, nu håller vi sommaruppehåll! Läxa är att meditera. Att hitta ett lugn inom mig, i mitt hjärta och själ. Att kanske sakta utsätta mig för lite "livsstress", så som somrarna är...... Sen ses vi i början på september igen. Vet att vi inte är färdiga!
Satte mig i bilen efter samtalet och på radion spelades:

Det löser sig  Tumbuktu sjunger

För det ordnar sig, det gör det alltid,
jo, det löser sig, så brukar allt bli,
det kommer fixa sig till slut,
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur,
och flera mil ifrån, det ordnar sig.

Live tomorrow Laleh sjunger 
 I know we could live tomorrow
But I know I live today
I know we could live tomorrow
But I don't think we should wait, no
I know we could live tomorrow
But I know I live today
I know we could live tomorrow
But I don't think we should wait, no

Ett lugn och ett leende spred sig på mina läppar. "Det löser sig"

Musiken har alltid betytt enormt mycket i mitt liv. Den har hjälpt mig att bearbeta, att vara stark, att gråta, att dansa av ren och skär glädje. Galet vilken makt det har över ens mående. Underbart!
Under min sjukdomstid, detta 1 1/2 året har musiken blivit ännu vilktigare och det finns låtar som har hjälpt mig enormt mycket som:
Sista promenaden på morgonen innan det var dags för cellgifterna spelade jag denna så jag fick "horn i pannan": Titanium
När jag låg på golvet, oftast med min dotter bredvid mig, och gjorde min sjukgymnastik: River flows in you

Jag är så tacksam att livet visar sig och vill att vi ska uppfatta vad det vill berätta. "Det kommer att lösa sig, det kommer bli bra. Lev idag, lev fullt ut. Vi har bara livet till låns. LEV." Tacksam att jag ser dessa tecken, de tecken som kanske de flesta andra inte ser, eller hör. Jag brukar alltid veta saker utan att någon berättat, innan något händer. Jag liksom bara vet. Jag vet att jag har mer kontakt med mitt inre och har alltid haft det. Bilturen innan jag skulle få svaret på mitt gentest, mötte jag en Fonusbil, likbil. Jag visste vad som skulle hända. Jag visste på någotvis redan då. Jag glömmer det aldrig! Jag är inte rädd för att dö. Inte nu längre. Jag är bara orolig för att lämna mina älsklingar, de som betyder så enorrmt mycket i mitt liv. Ändå så vet jag att jag kommer vara vid deras sida även då, precis som min mamma är med mig. Precis vid min vänstra axel.

Måste vara mer rädda om varandra, säga att man älskar, tycker om och uppskattar någon. Så att de vet. Den dagen då det är försent, då den människan inte fick vara kvar på denna jorden med oss så tror jag det är just det man ångrar mest. Berätta att ni älskar varandra. Ge varandra en kram. En uppskattande blick. Dela ett skratt. Och berätta.

Ta hand om varandra!