Som ringar på vattnet......

Skrivet den 13/7.

Sitter på rehabiliteringsvecka på Spenshults sjukhus. Underbara omgivning, byggnader, grönska, skog, blommor, vackra stugar och en bunke cancerdrabbade kvinnor. Valde att sova förbi frukosten idag. Vi ska ju lära oss att "acceptera, prioritera och säga nej". Idag valde jag att etala för min frukost, kaffe, en välfylld baguette med skinka, ost, paprika, gruka och faktiskt en äppelskiva i, en yoggie musli. Den tänker jag äta på den vackra verandan till sjukhuset som ligger under tak medans sommarregnet faller mot marken utanför. Sommarregn är en fantastisk företeelse. Ett regn som faller rakt ner, där det fortfarande är behaglig värme i luften. Ett regn som sköljer och renar alla dofter. Ett regn som faller så fridfullt, ihärdigt men ändå så gör det inget om jag skulle bli blöt. Jag sitter här och myser med min baguette, kaffe, yoggi och lyssnar på Loreens ljuva stämma i lurarna. Dessa söta, tilltänka deltaljer som omringar oss här. På varje bord står där en aprikosrosa pelargon. Det slog mig en tanke igår, hur denna rosa färg fastnar i kläder, armband, glasögonbågar, en liten detalj hos alla cancerdrabbade här. Den färgen är liksom en självklarhet på någotvis. "Alla tycker vi just om denna färgen".

Känner att jag har hittat lugnet, men jag letar efter energin. Var ska jag hitta den? Ensamtid har jag hemma mycket, här är jag med kvinnorna som precis tagit sista cellgifterna, kvinnorna som redan har börjat jobba trots att de tycker att det är påtok förtidigt. Förtidigt att komma till arbeten med kolleger och chefer som tar förgivet att man klarar allt som man gjorde innan. Att man är "frisk" och som inte ser allt det andra. Påstår än en gång att cancer fick oss inte att känna oss sjuka, utan det var behandlingen med dessa fruktansvärda biverkningar som vi liksom ska leva med sen och vara "tacksamma". Börjar också inse att allt som hänt under sjukdomstiden med relationer, allt som man har haft som svårigheter och varit i ens ryggsäck sen födseln egentligen är det man kanske försöker rensa ut. Bearbeta. Fan det är inte alls lätt. Att likvärdera och acceptera att de som man trodde skulle finnas där, att det på någotvis skulle bli världsfred. Världsfred för att man förstår att när någon närstående blir dödssjuk så spelar de gamla sakerna, orden ingen roll längre. Då ska man förstå att livet är skört och att det gäller att ta tillvara på varandra, de där speciella stunderna - men det händer liksom inte. Man tror att den sjukes vishet skulle sprida sig som ringar på vattnet bland ens närmsta. Jag har fastnat och det går bara runt och runt, chock - reaktion - bearbetning och sen tillbaka till chock igen. Kommer alldrig till nån nyorientering. Jag kommer inte vidare. När är jag färdig här.Jag har inte cancer längre. Nu måste jag börja leva men jag har fortfarande inga redskap. ingen ritning eller beskrivning som jag kan följa.