Bara för att få skriva....

3 juni
Tiden har gått fort... Har jag egentligen hunnit med?
Vaknade i morse kl 07.10 och var relativt pigg ändå. Har haft "en tendens" att vakna och vara helt slut. Tvingat mig upp för att senare leva i en dimma, på gränsen av drömmar och verklighet, flackandes mellan sömn och totalt svart. Som en zombi. Vet att det ska vara ok att vara trött men fy vad jobbigt det är att inte vara riktigt närvarande i sitt liv. Att vara uppslukad av tankar och känslor och inte kan ta till sig eller lyssna på information. Det fastnar liksom inte och allt kan kännas jobbbigt. Att leva i en bubbla utan möjligheten att ta mig ur den. Att leva. Att medverka.
Nu tittar jag på er andra leva era liv, sitter på min kant och bara observerar, inte medverkar. Inte än. Vet inte vad jag väntar på men vet inte hur jag ska "leka" med er riktigt än. Som ett nytt barn i sandlådan.

Sol men små moln på änglahimmeln men i vinden känns det kallt. Rapsen blommar gult på åkrarna och jag njuter av doften och utsikten. Den blåa himmeln rutas upp i mönster efter flygplan med människor som far omkring. Undrar vart dem ska? Kanske på semester till medelhavet eller kanske till nån mindre roligt jobbrelaterat som för mig just nu kan låta spännande. Men ändå tröttsamt.
Sitter på balkongen och äter en lättare lunch. Måste bli mycket bättre på att äta! Så är det bara - detta funkar inte.
Det är sommarlov för min dotter om 1 1/2 vecka. Känns skönt men samtidigt helt galet!! Var har detta året tagit vägen??
Har precis fått tillbaka lite kontroll över min fysiska kropp. Känner att jag kanske kan lita på att mina fötter och ben, att de klarar av att hålla mig uppe. Att de känner när marken är nådd, att klara muskulärt att inte ramla ihop som en hög på marken. Händerna har blivit bättere men fortfarande fumlig och svag, men mycket mycket bättre än vad det har varit. Har varit precis som i filmen Avatar, när han för första gången kommer in i sin Avatar-kropp. Ingen balans, ingen kontroll på kroppsdelar - detta har varit jag efter cellgiffterna. Helt galet!
Vet att inte så många kan förstå..... Att inte förstå att man finns här under skalet i bitar, pusselbitar som inte riktigt har hittat sin plats ihop. Splittrad. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är mitt mål? Kan man ha kontroll någonsin eller är det lika bra att ge upp den synen på livet. Vill våga slänga mig rätt ut och inte vara rädd. Rädd för att misslyckas, att få kritik eller ett sämre mående och självkänsla. Varför är jag så rädd? Så här kan man ju inte ha det i längden, men just nu. Just NU känns det ok faktiskt.
Lever just nu i denna minuten och njuter av lunchen, solen, utsikten och mina konstiga tankar! Så får det vara!

just nu spelas det denna låten - UNDERBARA varelse!!