Går runt här hemma och försöker landa i hur jag mår. JOBBIGT! Försöker hitta synonymer som skulle få människor att förstå och jag fastnar i detta och i detta mår jag kanske ännu sämre. Blir ännu mer omedveten och bortkopplad från mig och från alla andra. Kan inte koncentrera mig och om någon pratar med mig så hör jag inte.
Jag känner som att jag har gått vilse i skogen och tillslut hittar en stig som jag gått många gånger förr men plötsligt så har jag ingen som helst aning om vilket håll jag ska gå. Hur jag ska gå för att hitta hem. Sätter mig ner och tänker en stund. Stunden blir längre och längre. Tillslut börjar det skymma. Jag kommer inte hitta hem. Letar någon efter mig? Den totala frustrationen över mig själv att inte kunna handla utan är så rädd för konsekvenser eller att det blir fel. Att jag kommer längre hemifrån och det blir ännu hopplöst att hitta hem
Känns som jag har en respirator inkopplad som ´hjälper mig att andas, att syresätta kroppen. Men jag lever inte.
Jag har ingen aning om hur jag komma vidare och jag är så fruktansvärt frustrerad över mitt mående att jag kan tycka att skulle det vara så här kunde jag väl lika bra ha fått dö. Fått somna in. Det är ju inte alls så här jag vill ha det!
Kom in på akuten i förra veckan med ambulans.... Hade suttit hemma hos en väninna och ätit frukost. Hade mumsat i mig två mackor och en kopp kaffe när det plötsligt bara slocknade för mig. Jag satt rätt upp och svimmade, försvann i 1 minut kanske. Hon fick ingen kontakt med mig och plötsligt kaskadspydde jag rätt ut över bordet. Hon fick in mig på toaletten och hennes man kom hem. Insåg att vi måste ringa efter blåljusen... Pratade sluddrigt och osammanhängande i timmar efter. Än idag vet jag inte vad som hände. Fick en handskriven lapp av läkaren innan vi försvann ut från akutens dörrar nån timme senare där det stod "Vasovagal" . Han bad mig googla det. Tog själv av mig elektronerna efter EKGn sen var man ute på gatan igen. Har ingen aning om vad som hände. Tror inte på att jag fick ett hastigt blodtrycksfall, jag satt ner.
Min väninna tycker att det är oroväckande att jag sluddrade så i flera timmar senare.
En väldigt underlig fråga "Är du fullt frisk annars?". Jag kommer ALDRIG kunna säga JA på den frågan någonsin igen. Jag är fortfarande en tickande bomb
All this way
We made it through storms
We made it through rain
It's been a long way and now I'm here
Trying to get back what you gave me
You don't need to save me, you broke my fears
So baby hold on
Now that we've come so far
Just listen to your heart
You don't have to save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
I won't ever give up
Of something that's so strong
Yeah, we made it all this way
Like the moon causes the tide
You give me wings so I can fly
You always save me
I need you to follow
'Cause we made it all this way
We made it this far gotta hold on
It's part of this road and we'll make it through
I open my eyes and I feel strong
I just need to know I'm here with you, oh
So baby hold on
Now that we've come so far
Just listen to your heart
You don't have to save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
I won't ever give up
Of something that's so strong
Yeah, we made it all this way
Like the moon causes the tide
You give me wings and I can fly
You always save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
You don't have to save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
I won't ever give up
Of something that's so strong
Yeah, we made it all this way
Like the moon causes the tide
You give me wings so I can fly
You always save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
Man kan aldrig lära sig av andras misstag. Man kan aldrig lära sig av att höra människoöden. Inte på riktigt.
Jag har förstått att ingen kan förstå vad jag har gått igenom. Vad jag tänker och känner. Det hade varit egentligen absurt om någon liksom "bara visste". Ens berättelse skiljer sig från en annan. Ens känslor skiljer sig från en annan. Ens tankar skiljer sig från en annan. Från en annan som kanske varit igenom liknande eller samma. Om man kan gå igenom samma.... Kan man det? Det är väl ändå människan som går igenom det. En kropp som går igenom, känslor, tankar, händelser, erfarenheter... Inte någon annans. Ingen kan berätta någon annans livsöde, egentligen inte.
Mitt liv är så långt från perfekt, men vems är inte det!? Har det någonsin varit "perfekt"? Vill man ha det? Anser att det inte är målet med livet.
Ändå så kan jag inte komma vidare. Sörjer fortfarande enormt och jag kanske borde förlika mig med att det alltid kommer att vara så. Har tagit bort orden "aldrig" och "alltid" från mitt liv och ersatt med JUST NU. Mycket bättre.... Men med just min sorg verkar jag inte få ett "just nu" på eller i alla fall en paus på.
Min blogg är min dagbok, i torrt som vått, i grått som svart och vitt. Jag skriver den för mig själv, för att få ner allt i text, inte för någon annan egentigen. Jag väljer detta sättet för det passar mig. Här skriver jag om känslor och tankar som inte är "ok" för vissa.
MEN alla känner så stundtals. Oftast tänker jag inte på att andra läser detta jag är så tacksam att jag får ur mig så jag slipper bära på det. Tänker inte på att jag kan bli dömd, kritiserad över vad jag har i mitt huvud, vad jag känner. Än en gång så är det saker jag känner JUST NU, inte alltid...
Livet är inte rosenrosa. Så är det bara.
OM det skulle vara så för någon så undrar jag vad de blundar för, vilket håll de inte tittar på, vilka känslor de stänger av. Oftast är det så när man tittar på "Frontare" (sådana som bara berättar om allt bra och sätter upp en fasad, en mur om att "allt är superbra. Allt är perfekt"!) man kan bara undra vad fan det är för fel på dom. Facebook är ett ypperligt exempel på frontare.... Blir man liksom inte bara trött!?
I tidningen härom dagen kunde man läsa att "Aktiva facebookare mår sämre". Kan stämma!
Tar en paus för att koncentrera mig på mig och inte alla andra är kanske en idé!?
Vissa dagar så kommer det. Den där rungande känslan och saknaden efter sin mamma. Någon som håller om en och känner en så in i själen och hjärtat. Att krypa upp i denna famnen, få gråta ut och gömma sig lite för världen utanför. Det har jag behövt ett tag men denna famnen finns inte att hitta! Jag är föräldralös. Vart jag än vänder mig finns det döttrar som har en tät relation till just sin MAMMA. De har den där kontakten som är svår att förklara. De är mamma och dotter men ändå de bästa vänner. Jag vill också ha det så. Jag vill också hitta det.
saknad
Känslan av den där oerhörda orubbliga grundläggande kärleken har jag aldrig upplevt.
Jag vet att relationer inte är så lätt. Man har relationer till käresta, pappa, mamma, barn, syskon, vänner, släktingar... m.fl. Med vissa önskar man att det fanns ett lättare sätt än att svälja utan att känna sig kränkt så in i själen och försvarslös. Oftast kommer ju det där man skulle säga när man kommer hem.... Ett lättare sätt att existera utan att skrika ut vad man tycker, tänker och känner när man blivit sårad, kränkt eller helt enkelt bara fått nog. Just nu.
Är det inte ok att tycka "att just nu känner jag att vi bör ta en paus för jag är inte bekväm, känner mig trygg i ditt sällskap"?
Ibland stormar det. Ibland så är det lugnt på vissa fronter medans det råstormar på andra. Orkar inte.
Ska man säga vad man tycker i alla lägen eller ska man bara gå hem och gömma sig under täcket?
Får folk betee sig hur som eller får man bara säga snälla, fina saker eller får man vara ärlig också. Ärlig med lite bomull runt om "knutet i en rosett"?
Har jag inte rätt att säga "Nej, detta vill jag inte vara med om", "Nu räcker det", "Tack, men nej tack"?
Tack, men nej tack!
Nu sitter man här igen. Har försökt, verkligen försökt. Försökt att svälja. Försökt att tänka på annat. Käkarna spänns. Huvudvärken kommer. Den totala tröttheten och gråten är inte alls långt borta. Hur FAN kan det bli så här? Hur i helvete kan någon annan person ta så här mycket energi. Hur kan någon annans korkade och dumma beteende få en att må så här? Blir så besviken på denna människa så jag blir arg på mig själv. Ja på mig! Varför blir jag det? Jag är ju inte samma person. Jag lever ju inte i symbios med någon annan och ska inte göra det heller. Är det för att man bryr sig för mycket? Är det för att man vill någon väl och man vill ha en sund relation med denne. Verkar omöjligt. Det är det som gör mig så ledsen hela vägen in i själen. Måste jag sörja denna människa också? Sörja som om inte denna människa fanns mer bara för att den inte ska påverka mig så himla mycket.
Det gör bara så himla ont.....
En kär fd granne sa till mig många kloka saker. Bl.a detta:
"Relationer, känslor, tankar är knepiga. Ibland måste man packa ner dom i en skokartong och sätta upp dom på hyllan ett tag. Ibland måste man t.o.m. sätta upp lådan på vinden och glömma den ett tag och sen vid ett senare tillfälle ta ner en sak i taget"
Smart kvinna. Mycket smart <3
Hur gör man då detta då? Vill stänga av, men det är liksom inte jag. Jag är så långt från känslokall och tycker inte att det ska behövas göras så här. Men inser samtidigt att detta är ett måste. Är egentligen så trött på att dra mig tillbaka, samtidigt trött på att stå i centrum. Vill lita på människor i min närhet men när de närmsta sviker så blir det svårt, väldigt svårt. Kan inte vara glad längre och har en så enorm inbördes stress i och med detta. Känner mig lite fångad i en relation som jag försöker klippa av lite, just nu.
Tänk om det är mig själv som bör lägga mig i kartongen. Kanske det.
