Cancer

Det har hänt en hel del sen jag skrev. Sen jag hade tid o ork att skriva, har inte ens samlat mina känslor inför allt detta. 

Jag fick diagnosen bröstcancer den 11/11. Samma sjukdom som min mamma dog av. Samma sjukdom som min mormor dog av.

Jag har nu opererat bort mitt vänstra bröst, inte bara en "tårtbit" utan hela bröstet. De har även tagit "portvakterna" som är de första två lymfkörtlarna i armhålan, detta för att kontrollera om cancern har spridit sig eller inte. Jag är nu, just idag 75% säker att det inte har spridit sig men imorgon ska jag på återbesök o få reda mitt resultat till 100%. Får även reda på imorgon hur många tumörer jag hade (vet om tre stycken redan, 13 mm, 9 mm o 7 mm...) o även vilken behandling som ska sättas in. Behandlingen som till 99% blir cellgifter kommer att startas någonstans i mitten av januari 2012. Då väntas det 4 månader med medicinering, där jag inte vet hur jag kommer att må. Förmodligen riktigt jävligt. Kommer att tappa håret med störst sannolikhet, kommer att få ta extra mediciner som ska motverka illamåendet m.m (kortison - som gör att jag kommer att svullna upp...) Min egen kropp kommer att vända sig emot mig o det kommer vara riktigt jobbigt. Jag inser att det kommer att komma stunder då jag ger upp, stunder då jag kämpar men också stunder då jag mår ok.

Jag LÄNGTAR tills jag är i mål.


Många har frågat mig hur jag mår.... Jag håller ihop konstigt nog! Möjligt att jag är Robot-Malin som bara kör på utan att vara närvarande men jag (och min kurator) tror inte det. Trodde jag skulle bryta ihop mer, inte för att jag INTE har brutit ihop - det har jag! MEN jag kunde tänka mig innan när jag var frisk, att ett sånt här besked skulle få mig att gå i sönder, att jag skulle tappa livet o gnistan. Gnistan finns där fortfarande, kanske inte lika stark men den finns där!

Satt och tittade på lucia på tv:n här hemma i soffan. Tomas von Brömsen sa något underbart o så sant "Var inte rädd för mörkret, ty det är där ljuset vilar". Jag kan känna att jag har det rätt mörkt runt mig nu men jag har bestämt mig för att inte låta det svälja mig.

<3 Tänker på detta med relationer..... Det gör mig så fruktansvärt ledsen...  ;(
Önskat att alla hade kunnat vara sams och vara rädda om varandra.


<3 Tänker på min kära pappa som redan har förlorat mamma i denna sjukdomen. Han har dragits tillbaka 30 år i tiden o han sörjer enormt o är livrädd. Rädd för att jag ska ge upp. Rädd för att detta kommer att bli mitt slut. Samtidigt har han större tillit till sjukvården nu än vad han hade för bara en månad sen.

<3 Tänker på min köra underbara tvillingsyster som inte har kraften i sin kropp för att klara detta efter allt som har hänt henne detta året. Hon väntar nu också på sitt besked från magnetröntgen denna veckan. Måtte det inte vara något där!!! SNÄLLA!! Jag VET att man klarar mer än vad man tror, men hon är för svag, för naggad i kanterna redan. Inte detta också!

<3 Tänker på min underbara härliga solstråle till dotter! Hon har under omständigheterna tagit detta bra. Hon har sett mitt "bröst"/ärr o tog det oerhört bra - önskar att jag var lika duktig. Vill passa på att njuta av hennes sällskap så mycket jag bara kan. Ta tillvara på de där underbara stunderna som bara kommer en gång. Hon är en oerhört vacker liten människa som säger de mest underbara o kloka sakerna. Och när hon säger dom så låter det så självklart:

"Gud är ett namn för människor som har dött och kommit till himmelen. Det är dom man ber för. 
Änglar blir dom när det snöar eller det är natt och de kommer ner för att hälsa på oss som älskar dom.."

 

MITT ANDRUM 

Det finns ett rum i mina tankar,
dit bara jag får komma in
Där många ofta står och bankar,
men nyckeln dit är bara min.
... ... ... 

När världen känns för tung och svår
och kraven blir för många.
Då oro, smärta föder sår
när väggar känns för trånga.

Då går jag in, jag känner ro,
jag stänger ute världen.
Jag finner trygghet i mitt bo,
långt bortom oroshärden.

Min egen vrå är ljus och varm,
där far jag aldrig illa.
Dit in når aldrig världens larm,
där är det lugnt och stilla.

Så låt mig vara själv ibland,
försök ej låset dyrka.
Jag smiter ej från ansvarsband,
jag hämtar bara styrka...

"Hur mår du?"

Klockan är 4.51 onsdagen den 23/11- 2011

Klarvaken, tårarna bara rinner, ofattbart, en känsla som totalt handikappar mig, så onödigt, så sjukt. Är äcklad av min kropp, mitt inre. En enorm sorg som kommer o tar över mig, har ingen kontroll längre, undrar om jag någonsin haft det. Orkar inte  mer, helt förstörd o känner mig mest i vägen för livet, till ett besvär. Orkar inte mer.  Ångest, illamående, kan inte hantera detta, detta är större än livet. 

Prestationsångest, rädd för att göra människor besvikna som tror att jag är så stark - de skulle ha sett mig nu. 

Förlåt.

Ena dagen funderar man över var man ska äta lunch och nästa - om man ska överleva

Det är helt sjukt hur mattan kan försvinna under fötterna när man står där och lallar på livets glada sång.... Skrämmande hur fort det kan gå. Hur fort den bara kan försvinna och det blir kallt o rakt av otrevligt och man tappar fästet helt. Fästet om livet och hur skört det faktiskt är!

Det är ju trots allt så här; man får bara ett liv och då gäller det att leva det fullt ut. Aldrig ångra det man gjort, för förhoppningsvis så har man lärt sig något av det. Att alltid vara lika snäll emot andra som man själv vill att andra ska vara emot en. Att älska STORT att hata smått. Att lära sig att förlåta (vet dock inte hur man ska kunna glömma.... Kan man verkligen förlåta om man inte kan glömma? Bra fåga! )

Var på min första magnetröntgen idag o detta är en sån sjuk upplevelse. Jag hade "glömt" vad det var man faktiskt letade efter. Jag gick in genom dörrarna, var fullt medveten om det skulle slå i maskinen, att jag skulle få kontrast insprutat i min kropp... MEN jag hade fan förträngt att det var ännu en gång för att titta efter "felen" i mig igen. "Denna gången kanske de hittar något. Något som kan bli min död.." Ångesten kom när jag satte mig på britsen, försökte bita ihop. La mig ner och sköterskan (som har varit med om detta sååå många gånger så det har blivit rutin för henne - men inte för lilla mig) satte slangen runt min vänsterarm och bad mig knyta näven några gånger. Tvättade av där hon skulle sticka. Jag höll min kära o nyfunna pojkvän i handen o då.... Då kom dom. Tårarna rullade okontrollerbart nerför mina kinder. En äldre sköterska kom in o var jätte go, hämtade papper o förklarade ALLT för mig i detalj för vad som skulle hända och försäkrade mig att DETTA KOMMER GÅ BRA! Det stack till och slangen satt på plats med ventilen.
Efter ett tag ställde jag mig upp med skakande ben, knäppte upp min sjukhusrock och la mig på britsen med  koppar inbyggda  för varje bröst. Fick den lilla larmknappen i min högra hand o Coldplay spelades i lurarna som träddes över mina öron. Det fanns en liten spegel i hålet här jag låg ner med mitt ansikte ( som i en massagebänk) där jag kunde se hur jag fördes in i den ljusa tunneln (underlig känsla det med) Jag såg den första sköterskan stå där vid tunnelns slut och väntade på mig. Såg henne koppla dit slangen som jag skulle få kontrasten insprutad i min kropp genom. Maskinen lät som att man stod mitt i en byggarbetsplats, tigersågar, hammare, enorma ljud. Kunde inte höra musiken - det enda jag la märke till var att i spegeln i britsen fylldes det med vatten - mina tårar.


Resultatet kommer om 10 dagar! Måtte detta gå bra!!! <3

Slår ett slag för bröscancerfonden!

Skänk pengar till forskningen för jag vill verkligen att varje kvinna ska slippa denna hemska sjukdom! 

Detta är inte bra...

Nu vet jag vad det är. Vad som gör så ont inut i mig. Som får mig att ha svårt att andas. Får mina ögon att tåras. Får mig att inte vilja ta beslut. Som får mig att sluta skratta. Det får mig att sluta leva. Att sluta se framåt. Som´får mig så jäkla rädd att jag inte vågar ta för mig av livet mer.


Dödsångest heter det. Och denna verkar vara min bästa/sämsta vän just nu.

Slog mig på väg upp till jobbet idag. Det är just dödsångest som jag tampas med o vem ska hjälpa mig med detta. Livsförsäkring måste jag ha innan jag opereras. Jag kan dö.

Alla ska vi dö någon gång o jag är livrädd för att jag kommer att dö tidigare än vad jag vill/bör.

Tydligen är jag som en öppen bok. De har redan märkt på jobbet att jag är "lite låg"......

Stora varningstecken.

FAN!!

Sitter och har svårt att andas, tårar i ögonen och gråten i halsen. Vet att detta är små ångestattacker som kommer hela tiden. De ligger och bubblar under ytan och jag vet verkligen inte vad jag ska göra med dom. Jag har mått kass ett tag, det vet jag. Men jag kan inte få bukt på mina känslor och tankar. Jag vet att det kanske är läge att gå och prata ut hos en psykolog igen, men jag har gjort det förr och jag vet att man mår sämre ett tag då. Har jag råd med det? Har jag ork till detta igen? FAN!!

Känner att jag måste berätta för jobbet hur jag mår snart för detta är ohållbart. Snart kommer missarna och då kommer jag att må ännu sämre. FAN!!

Så var det dags för ytterligare en födelsedag.... Varför blir jag sååå stressad varje gång? Är det för att det kommer en massa människor o jag inte är beväm med att vara värdinna? Vill att ALLT ska vara perfekt.... SKITJOBBIGT!!!! Eller är det fortfarande att jag försöker att kompensera för hennes pappa som inte bryr sig, som inte finns där, som inte ens kan skänka henne en tanke?

Jag blir oavsett VÄLDIGT stressad över detta.......

Historia....

Jag träffade min dotters pappa natten den 28 februari -04 ute på en nattklubb. Han fyllde år den kvällen!

Han hade rakat huvud, raveklädd, tatueringar, ringar i båda öronen... Ja det är kanske inte det som attraherar en när man läser den meningen. MEN han var en kille som man la märke till när han klev in i ett rum. Han var rak i ryggen, han hade säkra steg, han hälsade på mycket folk o liksom gled en meter från golvet runt o var en kille jag inte kunde slita ögonen från. Man la märke till honom.

Jag kom egentligen dit till den klubben för att träffa en killkompis som också var ute men jag satt o pratade en del med denna andra killen den kvällen. Han var rolig och vi skrattade mycket och han lyssnade verkligen på vad jag hade att berätta. Han presenterade mig för hans vänner o senare den kvällen åkte jag hem. Kvällen efter så kom det ett sms från honom, jag hade inte gett han mitt nummer. Han hade fått det av min andra killkompis som var ute den kvällen, de kände varandra.
Han kom hem på en fika den 2 mars två dagar efter det att vi hade träffats på nattklubben. Han åkte aldrig ifrån mig efter det, vi var som Piff och Puff.


Vi satt och gjorde musik på kvällarna och han insåg att jag kunde iallafall känslan i den musiken vi brann för. Till helgen gick vi ut med hans bästa kompis, som jag också träffade den där natten. Träffade två tjejer som där den kvällen o de var också raveare. Det klickade mellan oss. Det spelades bra musik den kvällen o DJ:n kände honom o tjejerna så han lydde varje vink de gav honom. Jag var nykter den kvällen - gick på antidepressivt... (Kommer in på det sen...) Jag fick förfrågningar den kvällen vad jag "gick på", jag fattade inte vad de menade riktigt. Jag hade hållt mig inomhus o inte varit ute alls på en längre tid eftersom jag mådde som jag gjorde... Tydligen var mina pupiller stora, men det berodde på min medicin o det berättade jag också.

DJ:n satte på väldigt bra musik o jag tog dansgolvet! Han tappade hakan HELT!!!!! Underbart när man kan göra så. Jag överraskade honom och efter kom han fram och kysste mig så som ingen annan har gjort. "Jag trodde bara att du var en salsatjej men inte fan kunde jag ana att du kunde detta!!!" Detta var vår kväll, vår kärlek var tydlig och alla blickarna var på oss <3 Så var det alltid när vi var ute.
Detta är och kommer alltid att förbli vår låt <3


Morgnarna med honom var fyllda med skratt o livet var underbart igen. Det var så skönt att träffa någon som förstod mig och som fanns där när jag var ledsen eller tyckte att dagen var pest - han var där oavsett vad. Han sa inte "ryck upp dig" eller "Kom igen nu" Han förstod mig och han accepterade mig och tyckte att jag var perfekt precis som jag var! Äntligen hade jag träffat någon som inte hade levt livet med en silversked utan ett liv där det också hade hänt saker i - jag var inte bara medveten...... Han satte mig högt på en pidestal.

Ingen stor chans.... ALLS!

Kärlek!?

Har kommit på att chansen för just det, kärlek är ENORMT liten!

Hel ärligt nu - hur stor är chansen att den man känner något för, att den som man tycker att det "klickar" med känner likadant? För det är helt ärligt oftast så att den ene känner mer än den andra eller så känner den andra ingenting alls.

Det har hänt mig nu. Jag har haft enorma känslor o han har inga. Hur FAN har jag misstolkat ALLT så här katastrofalt? Fattar verkligen inte hur detta har gått till...... SJUKT!!! SÅÅÅ blind kan man ju inte ha varit??

Jag önskar att jag tog bort honom, som jag visste att jag borde göra när vi skulle träffas för tredje gången. SÅ varför gjorde jag då inte det? Var det att jag var så smickrad att han ens la märke till mig? Att det var HAN som tog kontakt? Att det var HAN som kom gång på gång hem för att umgås med en flicka som mig? Nu efter så börjar man ju undra..... Visst han var underbar då, men helt ärligt... Även solen har ju fläckar....

 
 

Fattar inte hur han hade mage att komma in på mitt arbete, att han pussade på mig o flirtade med mig framför mina arbetskamrater. Fattar han inte hur jobbigt det är för mig nu att gå tillbaka till jobbet o berätta att "nej det blev inget mellan oss" o alla ser ut som frågetecken i ansiktet.

                                        Trodde på detta............   

Får passa mig vem jag ger mitt hjärta till
- vissa kan inte vårda det....

orkeslös

Alla dessa frågor om sex.......

om jag hade velat ha sex så hade jag löst det. Har fått en del förfrågningar men det e inte sex jag behöver. Jag behöver ha någon som stöttar mig o som finns där för mig när jag har det tufft.. Jag vill ha någon som drar mig upp när jag håller på att drunkna o gå under.

Det e inte lätt att vara ensamstående med ett barn på 100 % och att man MÅSTE klara ALLT själv o resa sig upp efter smällar, borsta av sig, kavla upp ärmarna o fortsätta kämpa. Ibland tvekar jag på att jag kommer att orka med allt detta......... ÅNGEST!!!!

Jag är oftast stark men inte alltid! Jag uppfattas kanske som stark men det är för att jag har inget val. Känner ibland att jag bara har näsan över vattenytan o kramp i benen... Vet inte var jag ska hitta styrkan för att gå igenom allt detta - tills jag tittar på på min dotter! Jag MÅSTE för annars så har hon ingen förälder.... Kämpar mig gul och blå och har svårt att andas ibland och ibland ifrågasätter jag mig själv.

Vill ha någon där jag kan få vila o ladda mina batterier hos. Någon som håller om mig när jag gråter eller plockar upp mig från golvet när jag har gråtit färdigt eller som lägger sig bredvid mig på golvet o bara fanns där. Någon som väntar på mig i väntrummet efter operationen, någon som bryr sig!

Det är så lätt att dömma mig som mamma som person. Att säga att allt löser sig. Det är ju inte du som ska gå igenom det o jag tror att du också hade ramlat ihop som en hög på golvet om det hade varit du.

Jag vet inte hur länge jag ska orka detta ensam..... Ibland känns det som att alla andras liv rullar på och här står jag, lite utanför och försöker kämpa på att få vara med men....

"du som någon gång har fått ditt hjärta krossat - kommer att minnas hur det var"

Jag har kämpat mig blå i huvudet för att min dotter ska ha ett sunt förhållande med sin pappa - verkligen!!!! o han har svikit henne enormt. Jag ser på henne o jag förstår mycket väl att hon behöver ha en manlig fadersgestalt i sitt liv. Jag tror att det hade gjort att hon kan få en sund relation med män senare i livet. Jag ser hur hon lär sig saker, saker som jag inte kan lära henne, när hon är i vissas sällskap o det gör ont att jag inte kan ge henne det. Jag har omgett henne med männsikor som finns här för både henne o mig för att de ska vara där o älska henne o värna om henne om något skulle hända.... Det gör ont i mitt hjärta att hon tar in andra människor o bildar relationer med de som inte har blivit förtjänta av det än. Men jag kan inget göra mer än att skydda henne. Jag är otillräcklig i vissa saker, men jag får väl inse att det är så..... Hon är det absolut käraste jag har. Men jag får erkänna att jag hade tyckt att det var skönt ibland att ha en som backar upp mig, som kan ta o lägga henne, borsta tänderna, dammsuga m.m men jag inser att det kommer inte att hända. Det kommer bara att vara jag!!!

Vill att folk ska förstå att jag är väldigt mån om henne o jag har inte "råd" känslomässigt att bli så tömd på energi . Måste tänka på oss!!! Blir och är bara så fruktansvärt ledsen på folk som dömmer mig.

en låt som betyder mycket

Kan jag få krypa ner under täcket och bara få vara där i min värld o tycka att livet är skit ibland o faktiskt lite jobbigt ibland?

Ödet....

Var nere och satte på en tvätt när allt bara slog mig.

Vem är jag som tror mig kunna styra mitt öde? Vem är jag som tror mig kunna styra när och hur jag ska dö? ALLA kommer vi att dö, så är det. Jag älskar att leva - det har inte alltid varit så! Läkarna har räknat och förutspått att min genomsnittliga livslängd ( i min familj) är 44 år. Är det då min plats att "lura" döden och det som faktiskt är förutbestämt? Det är kanske så att jag ska acceptera att det är så här det är och leva det livet de åren jag har kvar och verkligen LEVA och ta tillvara på allt!? Vem är jag? En med högmod? Eller en med sund förnuft? Öde är något jag tror på och alltid har gjort...

I Wikipedia står det så här:
En människas öde bestäms av hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverkar henne, hennes medfödda andliga och kroppsliga natur, de omständigheter, under vilka hon lever, och hennes egna av viljan ledda handlingar.

Det står också så här:
Ödet hänvisar till ett förutbestämt förlopp. Det kan ses som en förutbestämd framtid, antingen i allmänhet eller för en enda individ. Det är ett koncept som bygger på tron att det är en fast fysisk form för universum.

Jag börjar ifrågasätta min plats här på jorden och den tro att jag ska kunna ha kontroll över mig och mitt liv. Operation eller inte men dö det ska jag men frågan är när?

Denna dagen har fått mig något att fundera på.

Jag orkar inte vara perfekt för dig!

Jag har träffat en underbar kille..... som e totalt fucked up. Ja jag vet det går inte ihop... Men han gör verkligen inte det! Ena dagen är han här o vi har det jätte mysigt och det känns som att det är VI. Sen e han bara borta. Jag har känt ett tag att han tar mer energi från mig o jag inte får samma tillbaka. Allt ska ju handla om att "ge o ta" har jag hört. Jag har inte "råd" att ha en energitjuv i mitt liv just nu (har man någonsin det?)


Han är perfektionist ut i fingertopparna o jag bröt ihop i fredags efter att vi hade varit på fest ihop. Festen var hos några vänner till mig där jag o denna killen har varit en del på vår semester. Jag gick barfota hem till honom på natten i ösregnet  i vita kläder, föll rakt in i hans famn o storgrät. Sa att jag inte orkade vara perfekt för honom för jag är inte perfekt. Jag vill inte vara perfekt heller. Han har alltid sagt till mig att det är bättre att vara för ärlig o det var jag emot honom denna kvällen. Jag sa till honom att jag var kär i honom o att jag tänkte på honom hela tiden.  "Jag orkar inte vara perfekt för dig, jag orkar inte vara perfekt för dig....Jag är kär i dig"
När jag gick så stängde han dörren o låste om sig.

Jag kommer inte att träffa honom igen!


Jag har fått lära mig genom åren att ett förhållande ska vara 85 % bra annars så kan man lägga ner det! Jag vet inte vad detta var för något alls.... Han tog kontakt med mig, han ville träffas o han njöt i mitt sällskap! Nu känns det som att jag inte "duger"..... Har aldrig träffat någon som kan få mig att må så bra o som kan få mig att må så misserabelt. Han suger ur all kraft i mig o jag känner verkligen mig som en som bör ursäkta för att jag lever o bör vara tacksam för att jag får vara i hans närhet, TOTALT fel!

Kan vara så här: När vi har träffats så har vi varit som en liten familj, jag, min dotter och Han. Har vi myst i soffan så har vi myst alla tre, han busar med min dotter som att det skulle vara hans dotter. Tror att detta har skrämt honom och det förstår jag. Han har själv inga barn trots att det är det han har önskat sig o tagit förgivet att han och hans fd tjej skulle skaffa sig. Nu är hon borta.

Han har kommit oss förnära och mina murar runt mitt hjärta har varit nerrivna TOTALT så det var bara för honom att klampa in. Inget svårt alls!

Jag har de senaste dagarna byggt upp en mur igen, även om den kanske borde vara högre men en mur är där på plats nu. Han eller någon annan kille kommer inte in förrän de har fått kämpa lite nu. Murarna är dock inte så höga som de var för två år sedan och det är jag glad över! Jag behövde väl få denna smällen helt enkelt. Behöver ligga på golvet o gråta, behöver ha ont i hjärtat ett tag... Jag behövde dock inte det kilot som jag har gått upp nu. Ska ta itu med det nu igen o ut o vandra o bränna kalorier som attans!



Den 29 september är det invägning hos plastkirurgen o då vill jag inte höra att jag behöver gå ner mer för att få operationen - jag är dock inte redo för den emotionellt! MEN det ska inte vara för att jag väger för mycket som jag inte blir opererad - utan det ska vara MIN vilja!!!!!  Ja jag vet jag är envis!!

Har träffat en underbart vacker kille - för vacker..... han e sååå vacker så jag knappt titta på honom, ännu mindre möta hans blick!

Blåa ögon, vackert leende, smilegropar, skrattrynkor, ett sånt hår som man hade velat dra fingrarna igenom, en oerhört vältränad brun kropp. Jag ser INGET fel i honom! Han e snäll och verkar inte vara en player. Han vill ha familj och gärna barn.

Jag såg honom på Slagt 2002 eller 2003 och har inte fått honom ur systemet än trots att det är 2011. SJUKT! Jag pratade inte med honom den kvällen men han minns den kvällen också. Han har frågat mig via chatten nu varför jag inte pratade med honom den kvällen och mitt svar var ärligt " jag pratar inte med så snygga killar, jag hade bara gjort bort mig!" Till saken hör att vi har gått på samma högstadie så vi har full koll på varandra.

Så vad är då problemet med det? Uppenbarligen så vill han ha kontakt med mig - det var han som tog reda på mitt nummer utan att fråga mig. Uppenbarligen så vill han träffa mig - han bjöd hem sig till mig först på en kopp kaffe o sen för att bjuda mig o dottern på smoothie.

Jo, problemet är att jag stänger mig som en mussla. Jag är fnittrig varje gång vi pratar eller han kommer till mig. Jag har fjärillar i magen som gör sig påminda hela tiden med sitt fladdrande och jag tänker mycket på honom. MEN........... Nu kommer problemet: jag har varit tillsammans med så snygga killar förr o det har inte slutat väl för min del. Antingen så har de varit svin o varit otrogna eller så har jag varit svartsjuk - för med en sån fin kille får man ALDRIG ha ifred!

Känner redan nu att det är BARA dumt att ge sig in på något! Jag har inte det självförtroendet att ha en sån vacker kille. Alla kommer tänka "vad gör han med en sån ful tjej" och "han kan ju få en såå mycket sötare tjej". Usch, detta går inte alls ju! Tursamt nog så har inget hänt mellan så mellan oss mer än långkramar men nu ska vi träffas för tredje gången ikväll och då kanske det ligger lite mer press att något ska hända? Jag vill/vågar inte. Ja, jag kanske är en mes, men det är nog bättre att bara avsluta detta innan jag blir ledsen.... Murarna runt mitt hjärta är höga redan som dom är!

Nergång! =)

Har aldrig varit så här motiverad av att gå ner i vikt. Har gått ner 3 cm runt bröstryggen nu och nyckelbenen syns igen. HÄRLIGT!!!!!! Anledningen till plötsliga motivationen är operationen - om jag inte går ner i vikt riskerar jag att få inflammationer eftr operationen.


Det e konstigt hur man har gjort saker helt omedvetet - som att äta!
Jag har aldrig riktigt fattat var dessa extra kilona kommer ifrån - Nu vet jag!!
Jag har ätit för att jag har haft ont!!!
Ont efter utomkvedskapet, ont i brösten, ont för cystor på äggstockarna, ont pga ägglossning. ALLT detta har jag dämpat med MAT!


Nu gör jag inte det längre och jag vet att det låter konstigt men jag har inte så ont längre! Jag har varit duktig nu i 5 veckor, ätit sallad till lunchen, inte druckit läsk eller ätit godis eller kakor. JAG ÄR DUKTIG!!!! Går till jobbet varje dag istället för att cykla så nu får jag 50 min promenad av bara det/ dag.


En kollega frågade mig häromdagen då han märkte att jag hade gått ner en del i vikt, om jag hade ett slutmål. Jag har inget! Jag kommer att hålla på så här tills jag e nöjd - med andra ord tills jag kan handla kläder på t.ex Bik Bok eller vilken affär som helst. Framförallt vill jag MÅ BRA!!!!

Detta är mitt mål - kvinnlig, formig,
timglasformig och glad!

Nu är det nära

Tiden har dimpt ner i bervlådan, tiden då vi ska till plastikkirurgerna. EN månad kvar o sen efter det mötet så ska man ha bestämt sig. Operationstid inom tre månader o sen då?

Det är inte konstigt att man börjar bli nervös. Min syster har börjat förstå, poletten har inte riktigt sjunkit in förrän nu. Hon e rädd såklart och det är jag med. Men jag inser att jag inte har något annat alternativ. Jag väljer livet. Sen att det får bli ett liv utan mina riktigt bröst det är kanske ett billigt pris. Hade ALDRIG förlåtit mig för fåfängan att inte operera bort dom o sen få cancer! Vara sjuk och inte veta om man klarar sig. Om man klarar sig så vet man aldrig om man kommer att förbli frisk. Nej, cancer är INGET jag vill ha!

I allt detta har jag flyttat till en fin lägenhet, bara jag och min söta dotter! Vi STORMTRIVS verkligen! Vi behövde en nystart och det kommer vi att få! Hon e sååå go min underbara dotter! Trodde aldrig att man skulle få uppleva sån kärlek som jag har till henne! Jag är sååå stolt över henne!!

SVAG o LEDSEN o RÄDD

Känslorna har börjat komma ifatt mig nu! Jag har börjat att förstå vad som kommer att hända - de kommer att gröpa ur mina bröst. Skära bort mina bröstvårtor och om jag har tur så får jag dom tillbaka sen när jag har läkt. Sen kommer de att fylla mina "proteser", det är så läkarna kallar dom, till en storlek som jag kan leva med.

Vem vill ha ett sånt ärrat missfoster? Vilken kille hade kunnat förstå detta o accepterat mig som jag är efter detta?

Jag har sakta, sakta börjat säga "hejdå" till mina bröst och det gör jag verkligen med en stor sorg. Även om jag VET att detta är mitt enda sätt att inte bli sjuk. Det som skrämmer mig mer än denna operationen är att få cancer. Att få ligga o må dåligt. Att få cellgift som slår ut min kropp. Att ALDRIG riktigt slappna av för man kan bli sjuk igen o igen o igen. Framförallt är jag rädd för att dö. För att lämna min kära dotter här i denna världen utan mig, så som min mamma lämnade mig.

Jag VET att jag inte klarar psykiskt att gå på 4 undersökningar varje år. Undersökningar där man letar efter något som kommer ta mitt liv. Innan varje undersökningen så bygger man upp sig sååå otroligt mycket. Detta för att man ställer in sig på det värsta tänkbara. Man får ju det direkt när man är där, antingen så är allt lugnt - de har inte hittat något ovanligt. Eller, livet blir SKIT!)När jag har kommit hem från dessa undersökningarna så även om resultatet har varit bra så dimper jag ner på golvet hemma på kvällen o bara gråter. Gråter av lättnad men också av en enorm rädsla inför nästa undersökning o nästa undersökning.... Jag KAN INTE LEVA SÅ HÄR!!!

Hur har jag kommit fram till ett sånt här drastiskt beslut som innebär att jag opererar bort mina bröst!?? Detta är en fråga jag ofta får när jag pratar om detta beslutet. Svaret är:Tanken av att sen när jag får cancer (säger inte "om jag får cancer" för för mig är det med en fullständig säkerhet att jag får cancer.) att jag ska ligga där o få detta giftet insprutat i min kropp o känna mig tillfreds med mitt fullständigt ytliga beslut; att behålla mia bröst!? KORKAT!!! Brösten ska bort!

Väntar på tid till plastikkirurgen nu o sen efter att ha varit där så får jag en operationstid inom 3 månader! FRUKTANSVÄRT jag vet!!!!

Är rädd för sjukhus o litar inte på läkare så detta är verkligen JÄTTE jobbigt för mig. Jag försöker att hålla god min hela tiden men nu börjar det sakta sakta kännas inom mig. I början fick ingen ens titta på mina bröst, jag dolde dom för de kändes som något smutsigt o hemskt. Inget uringat o min fd pojkvän fick inte ens röra dom. Nu har jag börjat slappna av lite, det e kanske bättre att visa dom nu än sen när de ser ut som fan kanske!

Hade en hemsk dag igår, kände mig svag o trött på att kämpa hela tiden. Varför kan inget bara hända utan att jag måste kavla upp ärmarna igen.........

Underbara låt som får mig att orka...
 http://www.youtube.com/watch?v=Y0Vom8fZEzI

Glömmer aldrig min psykolog som bad mig för många år sedan "att bjuda hem den där lilla barn-Malin att få sitta i soffan där jag som vuxen kan hålla om henne o torka hennes tårar". Ikväll är hon här o jag hoppas att jag kan trösta henne o därigenom trösta mig.

När man har nått de där målen...

Hur kan det så komma sig att jag totalt drabbas av ångest, panik och känner att jag inte är värd allt detta! Nu har jag jobbet som jag älskar, det jag alltid har saknat och drömt om. Imorgon så skriver jag på köpekontraktet för en lägenhet, som jag ALDRIG trodde att jag ens skulle kunna vara i närheten att ha ens en liten möjlighet att kunna KÖPA EN BOSTAD! Trodde jag alltid skulle vara kvar i hyresträsket - "för bättre förtjänar ju inte jag" Nu har jag kommit så här långt i mitt liv att jag nu precis till 32 års dagen har möjlighet att ta ett lån o köpa/äga mitt hem! Jag har länge sett det som ett stort mål i mitt liv, nu har jag kommit dit innan min 35 års dag! SUPERBRA!!! Det bästa är dock att jag har gjort detta ensam, utan en kille som så många har sagt till mig att jag borde ha för att ha en möjlighet att äga.

Ändå så bryter jag ihop, har sjukt torr hårbotten pga stress, ont i magen för att jag har skaffat mig en skuld! Skulder är bland det värsta jag vet, orent o oansvarigt - får väl tacka min dotters pappa för det (han hade o har många skulder som har gått till kronofogden..)

Nu är det så här så nu gäller det att jag löser detta! Intressant!!!

Ibland måste man bryta ihop för att orka fortsätta vara stark.
Men sen när man har brutit ihopa, gråtit floder o skrikit av sig infinner sig ett lugn som jag tycker är svårt att beskriva.


Jag hade ett sådant meltdown häromdagen. Kändes som tårarna hade bränt fast i huden på mig hela dagen, trots att det inte syndes för blotta ögat att jag hade totalt brytit ihop på morgonen.

När jag mår så dåligt så får jag så mycket gjort som gynnar mig om jag lyfter telefonen, då händer det saker. Plötsligt så får jag och min syster träffa vår cancerläkare som ska ta hand om oss, som vi varken har hört av eller träffat något sen han blev vår läkare (6 månader tillbaka)

Det är självklart JÄTTE jobbigt att få dessa bryt, men jag vet att det är otroligt nyttigt för att orka igen! Jag vet att när jag får mina små ångest attaker, då jag har lärt mig att fästa blicken på något fyrkantigt. Att  andas i varje hörn medans blicken sakta följer frykanten runt o runt. Tills ångesten är över. Jag vet att det är viktigt att släppa ut ångest o ledsamheten annars så byggs den på och blir större o större tills den är okontrollerbar. Det är då den samlas på lager i kroppen o man  sakta bygger upp en mur kring sig där ingen, inte ens man själv kan hjälpa en - så känns det iallafall! Minns alltför väl den dagen då ångesten hade sakta krypit på mig o jag inte hade låtsas om den. Minns när den tog mig i dess grepp o jag kände att jag höll på att dö.

Så är det inte längre!

otålig.....

Jag fick mitt resultat den 12 november (och min tvillingsyster fick sitt reslutat den
8 dec) o har varit på den första mammografi- o ultraljudsundersökningen - väntar på magnetröntgen. Har varit hos en specialist gynekolog också!

Det har slagit mig väldigt efter att ha kommit hem från undersökningarna att jag kan inte leva så här - att vara livrädd inför varje undersökning att de ska hitta något o sen efter bryta ihop på golvet i tårar. Känna tacksamhet för livet samtidigt en enorm rädsla för jag vet inte vad nästa undersökning kommer visa. Känna att man kan vara lugn till nästa undersökning kommer, då nerverna kommer vara utanför kroppen igen.

4 undersökningar per år är ju jätte bra att man får, men fy vilken leda det är. För trots detta så släpper ju inte oron, utan den blir ännu värre, ännu verkligare!Känns som man har en tickande bomb inuti kroppen.

Känner att det är stor frustation att gå och vänta på tider för att träffa läkarna o sen att äntligen få operationstid - jag vill att det ska gå snabbt nu. Nog mycket för att kunna släppa oron och sen är ju detta ett beslut som jag är SÄKER på att det är RÄTT beslut för mig! Hur länge ska man vänta på att få träffa läkaren som ska "ta hand om" om en? Börjar bli otålig.....

Cancer är ju verkligen ett ämne som vissa människor inte klarar av att höra om! Det är ju en jätte konstig verklighet man lever i nu! Förr har man kanske nån gång tänkt på att operera brösten men då kanske det har varit att göra dom större eller ett lyft - men nu så ska de opereras BORT! Verkligen underligt hur man har börjat se på livet  o vad det är som gör en kvinna till en kvinna - det e ju verkligen INTE brösten!

Man ska verkligen inte ta livet förgivet!

Breathe you out, breathe you in...

Breathe you out, breathe you in
You keep coming back to tell me
You're the one who could have been

And my eyes, see it all so clear
It was long ago and far away, but it never disappears
I try to put it in the past, hold on to myself
And don't look back

I don't wanna dream about, all the things that never were
And maybe I can live without, when I'm out from under
I don't wanna feel the pain, what good would it do me now?
I'll get it all figured out, when I'm out from under

So let me go, just let me fly away
Let me feel the space between us, growin' deeper
And much darker everyday

Watch me now, and I'll be someone new
My heart will be unbroken, it will open up
For everyone but you
Even when I cross the line, it's like a lie I've told a thousand times

I don't wanna dream about, all the things that never were
Maybe I can live without, when I'm out from under
I don't wanna feel the pain, what good would it do me now?
I'll get it all figured out, when I'm out from under

A part of me still believes when you, say you're gonna stick around
A part of me still believes we can, find a way to work it out
But I know that we tried everything we could try so let's just, say goodbye FOREVER

I don't wanna dream about, all the things that never were
And maybe I can live without, when I'm out from under
And I don't wanna feel the pain, what good would it do me now?
I'll get it all figured out, when I'm out from under

I don't wanna dream about, all the things that never were
And maybe I can live without, when I'm out from under
And I don't wanna feel the pain, what good would it do me now?
I'll get it all figured out, when I'm out from under

Känns så overkligen att det blev så här...

och så hände det som aldrig fick hända..

det som jag ALDRIG trodde skulle hända - egentligen.
Han gjorde slut.

Jag har sååå ont i mig, känns som jag håller på att gå i bitar. Detta var mannen som jag har byggt upp min framtid runt. Mannen som jag skulle gifta mig med. Mannen som jag skulle leva med resten utav mitt liv. Mannen som skulle stötta mig före, under o efter alla operationer. Det var han som skulle köra mig. Det var han som skulle sitta i väntrummet o vara orolig över mig. Hans ögon jag skulle vakna upp till. Hans hand jag skulle hålla i - för resten utav mitt liv! Han var den ende jag har gått så här långt med.
Efter allt vi har gått igenom så finns han inte där mer. Sjukhusvistelser, besvärliga och känslosamma aborter med grova komplikationer. Alla härliga underbara minnen vi har av skratt och varma blickar. Nu är allt slut. Över.

Nu är han borta. Han gav sig iväg och nu står jag ensam kvar här och har ont i hela mig. Vaknar på nätterna och saknar hans närhet. Han brukade alltid ligga sked med mig och han var underbar - precis så som han var!

"Jaha, just det - det är ju så här det är!"

Jag älskar när man har en "aha- upplevelse" direkt på morgonen när man slår upp ögonen! Tyvärr så fick jag ingen trevlig sådan i morse. :(
Jag har varit nere HELA dagen för detta, stod med tårar i ögonen när jag började jobba - tur att det inte var någon där på kontoret. Gillar när jag får starta dagen ensam, röja upp i köket, starta kopiatorn, tända lamporna o ta min första kopp kaffe på dagen. Ensam. I tysthet. UNDERBART!

Det är inte vad man gör som är viktig
- det är hur man gör det och med vem!

Tillbaka till aha-upplevelsen...
Plötsligt så bara kom den, som en blixt från en klar himmel - Jag kommer ALDRIG att kunna få min pojkvän att göra något åt situationen med sin son (de som inte vet kan läsa inlägget innan detta)! 
Min pojkvän är tävlingsinriktad - men det slog mig att det gäller bara när det är spel och han ger sig inte för att vara snäll (tex mot ett barn)

Han har ett drömjobb som han kom in på utbildningen för, han kom in som reserv. Hans mål var självklart att klara utbildningen men bara han blev godkänd så var han nöjd - precis som att det inte finns VG o  MVG. Hade det varit jag som skulle plugga för mitt drömyrke så hade jag fan bara nöjt mig med att vara BÄST - sådan är jag.
Plötsligt så slår det mig att han inte alls är tävlingsinriktad och målmedveten när det gäller livet och dess utmaningar/svårigheter. För mig är det mest dessa vinster då man ska vara stolt o fira seger.
Han kommer inte kämpa för mig eller vårt förhållande.

Bråkar vi och jag går så följer han inte efter och han säger inget heller - han bara står där. Ser på vad som händer och han tänker inte "offra" sig och göra någon handling - han är helt enkelt inte en såndan man. Han kommer inte heller investera , som jag ser det, sin tid i att hjälpa hans son med hans svårigheter - det e ju jobbigt och kan vara obehagligt och... Handling är helt enkelt inte hans grej!

Ingen kan få någon att ändra sig om de inte själv vill!

"Kan vi inte prova att bo ihop?"

Det e konstigt, men det är ju precis den frågan som man normalt hade blivit överlycklig för att få - men detta var som ett slag i magen. Hur FAN tänkte han?????? Jag har nog aldrig blivit så chockad - vi har det ju askass just nu!

Jag fick äntligen ur svaret på honom! Han tänkte "rädda upp" vårt förhållande o då frågade han mig just denna frågan............ ILLAMÅENDE!!!!
Hur FAN tänker man då??? För mig e det lika korkat som att skaffa barn - för att "rädda förhållandet"! KORKAT - man gör ju precis TVÄRTOM!!

Jag vill flytta ihop med någon för att  jag är SÅÅÅÅÅ lycklig - inte när jag är olycklig med någon!
Vi har ju dessutom barn på varsitt håll - ska vi då utsätta dom för att flytta ihop o sen separera? Nä tack!!!!

IDIOTISKT!!!

Man måste ha en ordentlig grund i ett hus annars
 så faller huset - precis som ett förhållande!

Ja jag är en ensamstående mamma på heltid!
Ordet "ensamstående" för många kanske står för ensam, ledsen, stressad, rufstig hår o en kvinna som aldrig hinner med sig själv. En kvinna som har blivit lämnad av en man som fann henne att inte vara "tillräcklig" eller "bra nog". En kvinna osm har blivit lämnad i sin ensamhet med ett självförtroende på minus....
Jag är inte så!!

Jag är inte ensam - jag har det viktigaste i mitt liv, min dotter vid min sida men jag är STÅENDE ENSAM! Ensam är inte alltid svag!!!
Jag ser mig väl lite som en diamant - jag har blivit formad av att naturen, vind och vatten - av motgångar - till att bli en stark juvel!

Jag har min dotter ALLTID, jobbar heltid och hon är på dagis (som hon älskar)och kan ändå få till det på, vad jag tycker, ett bra sätt! Jag lämnat så gott som aldrig bort henne utan hon är en väldigt delaktig del av mitt liv såsom jag i hennes. Jag tar fullt ansvar för att jag har satt ett barn till världen och anser att detta, detta underbara barn är min främsta och viktigaste uppgift här i livet. Att se till så att hon blir en trygg personlighet som har empati, moral o humor! Ja, jag tycker att humor är viktigt - lika viktigt som de andra sakerna!!

Min pojkvän kom igår kväll hem till mig o sov över, vi har inte träffas på två veckor. Jag ska i ärlighetens namn inte säga att jag har saknat honom jätte mycket. Just nu har vi det tufft och vi har diskuterat/bråkat en hel del och vi kan inte finna en gemensam tanke eller känsla angående någonting just nu. Ja vi tycker om varandra men just nu kan jag inte säga att jag älskar honom eller är förälskad längre. Jag vet att jag har älskat honom och att jag har varit ohyggligt förälskad i honom. Allt bara har gått och gömt sig, alla känslorna för vad det är vi diskuterar. Han har sin son vartannan vecka - det är ju rena semestern enligt mig - varför kan han då inte finna sig i att ta fullt ansvar den veckan då han har honom? Min pojkvän går en utbildning och har precis tagit examen, denna utbildningen är långt borta och han pendlar dit varje dag! Jag tycker att det är JÄTTE bra att utbilda sig men jag kan inte se att det är något positivt för hans son! Min pojkväns föräldrar har fått ta MYCKET ansvar för sitt barnbarn de veckorna då han ska vara hos sin pappa för att han är i skolan- Nu är ju problemet detta att sonen i detta fallet inte är en normal 8-åring!! Jag har pratat med min psykolog om honom och vi har haft mycket problem med honom!!!!! Hans pappa (min pojkvän) o hans mamma pratar ingenting, kan inte ha kontakt och därav är det omöjligt att etablera något som helst samarbete mellan dom - inte ens för deras sons skull! Sonen har varit i slagsmål i skolan och det har gått så långt att han ibland har fått springa till toaletten pch låsa in sig på rasterna. Jag ser dock att en del av dessa problemen han har i skolan så ligger en del hos honom själv! Han vet inte hur man ska komma in o kunna leka med andra barn - istället för att fråga och vara snäll och tillmötesgående så försöker han komma in i leken med att retas eller vara allmänt störig. Han är vad jag ser det socialt otränad, hans mamma umgås inte med någon ALLS och hans pappa umgås bara med sin bror och svägerska...

Sonen har ingen aning om hur han ska betee sig när det kommer folk och inte heller hur man leker ihop med någon - det är bara han som ska sätta upp regler och regler blir det en massa! Han har dessutom varit väldigt aggressiv och knäckt sina glasögon med vilje och slagit sin pappa och kastat saker på honom, detta skrämmer mig och framförallt min dotter - hon har aldrig sett sånt beteende!!

Jag har sett ljusa delar i sonen också men de väger just nu inte upp emot de mörka negativa sakerna som han gör och säger. Det verkar nästan som att han är två helt olika killar! Jag ser att han har fått lida en hel del i sin uppväxt pga sina föräldrar. Båda har olika regler och tillgångsväga sätt - hans mamma är aggresiv (jag har förstått det som att han är rädd för henne) och hans pappa gör ingenting - han är helt handlingsförlamad. Hans pappa vågar inte ens gå till frisören och klippa sin sons hår - hans mamma hade blivit vansinnig!!
I allt detta har jag kommit på sonen att få min dotter att "visa sig" för honom, hon är bara 5½ o han är 8 år - jag tycker att sådana lekar leker man inte med ett barn som är så mycket yngre som jag faktiskt tycker att hon är. Framförallt så gör man inte så o tänker inte som om sin "lillasyster". Jag vet att hennes heligaste är lika normalt för henne som hennes armbåge eller nån annan del på sin kropp. De vet att det är fel och jag har skällt på dom men på någotvis så när jag o min pojkvän råkade vara på parkeringen samtidigt och de var ensamma i 1 minut (det var verkligen inte längre) så fick han henne till att visa honom troserna. Jag kom på dom och då stod han med ett fånigt leende på läpparna och kunde inte ta ögonen från henne då hon satt på golvet och skulle sätta på sig sin overall. Jag frågade vad de sysslade med och det enda jag hörde var han som sa högt "Jag har inte gjort någonting, jag har inte gjort någonting" Jag var vansinnig! Drog ut henne i bilen och frågade henne när vi körde hur det kom sig att hon visade trosorna för honom. Hon sa att han hade börjat gissa vad hennes färg på troserna var och hon sa att han hade fel och då sa han till henne att bevisa det! Han är 8 år och hon är bara 5 år. Jag tror mig veta att en 8 åring bör veta hur man ska betee sig och vet vad som är rätt och fel!!?? Jag kom på honom samma dag att efter jag hade sagt att jag skulle upp och klä på mig, att smyga på mig för att få en glimt! Jag kom på honom på bar gärning!

Den diskussionen jag och min pojkvän har nu är följande:
1. Jag känner mig inte trygg med att de sover i samma rum längre och att vi inte kan lämna dom ensamma - min pojvän tycker att jag överdriver och är tramsig och går inte med på att de sover i olika rum.
2. Jag kräver att min pojkvän går och söker hjälp för sin son och att min pojkvän börjar agera så att hans son ska bli bättre - min pojkvän kommer aldrig sätta av tiden som krävs för sin son och hans välmående.
3. Jag vill att han tar en aktiv handling till att lösa kommunikationsproblemen som han och hans fd har = familjerådgivning med samarbetsavtal! - handlingsförlamning!

4. Jag har pratat med min psykolog om detta problemet och hon tycker sig ana ett lite autistiskt beteende i sonen - HJÄLP!!!!!!!!!

Vi har varit tillsammans till och från i 1½ år nu och det har inte hänt ett skit som skulle bidra till att hans son skulle få hjälp! Nu är min pojkvän färdigutbildad och ska börja jobba i ett yrke där det är OMÖJLIGT att han ska kunna ta ansvar för ett barn vartannan vecka! SUCK!!!


Trött med ytterst tacksam för att jag har en möjlighet att skriva av mig här! Någon som har tips?

Ibland blir allt bara för mycket....

Ibland händer det mycket i sitt liv - ibland förmycket. men i allt detta har något positivt hänt! Har fått ett nytt jobb efter att bara ha varit arbessökande i 8 veckor! UNDERBART! Inte nog med att det är skönt att komma igång igen, få något vettigt ut av dagarna och slippa oroa mig för ekonomin så är det dessutom ett jobb där jag ser en framtid i - det var länge sedan! Känner att detta verkligen är något för mig och jag har verkligen jobbat för att få detta jobbet och nu är jag där! :)

Har fått lite nya tider att planera mitt liv efter förrutom arbetstiderna. Ska på mammografi den 24:e o sen till en expert gynekolog den 1:e.
Jag har fått tid antingen på morgonen innan jag börjar jobba eller minuterna innan jag slutar på kvällen! Kan ju inte bli bättre dessutom så har jag en chef som visar mig att han bryr sig och att det inte är nån fara att jag måste till läkare en del, har förklarat för honom ungefär vad som händer!

Inväntar min systers tider nu bara. Hon har inte fått någon än men det bör komma snart tycker jag! Mitt i allt detta så ska hon och pojkvännen/sambon/pappan till hennes barn separera efter ett förhållande i 16 år - hon e helt förstörd - han kall som en fisk oftast!! Det är såååå hemskt att de har tappat varandra efter så här lång tid, jobbat om varandra och inte tagit hand om varandra och inte heller pratat eller satt upp gemensamma mål!

"En kedja är inte starkare än sin svagaste länk"

Han har i allt försvunnit och startat upp en relation med en yngre tjej på hans jobb..
Ja, jag vet - KLASSISKT!!!
Nu är min syster utköpt ur huset som hon har engagerat sig enormt mycket i, det huset som hon har gjort till ett hem. Det har liksom varit mer hennes hem än hans egentligen, han har mest jobbat. MEN vart ska hon ta vägen? Var ska hon lägga sig och kalla "hem"? Känns grymt nu när man vet hur allt lligger till, att hon har stöttat honom och ställt upp för honom och täckt upp för honom så att han kunde jobba = Hon har hjälpt honom att tillbringa mer tid på jobbet där han har sin flickvän..
Hemska, hemska tanke!!!!

Han är dessutom min dotters gudfar och hennes "Morbror T". Min dotter har inte haft sin pappa i sitt liv på 3 år och har alltid sett upp till Morbror T. Hon grät så när hon förstod vad som skulle hända och sa att hon då inte kommer ha någon morbror längre! Jag hoppas innerligt att det inte bli så, att dom ändå kan ha en god relation men jag förstår att det kan bli svårt om inte han och min syster kan samsas i framtiden.


Känner att det är så, nästan absurt, att de inte har mer respekt för varandra, att de inte känner varandra bättre efter så här många år tillsammans.

I allt detta så har jag fått enorma sömnsvårigheter. Ligger och vrider och vänder mig när jag ska somna. När jag väl har somnat så räcker det med att jag vänder mig efter ungefär 2 timmar så vaknar jag igen och bekymren radar upp sig i huvudet. Somnar kanske 1 på natten, vaknar igen kl 3 och sen vrider mig i 30 min sen vaknar jag igen vid 6......

Känns som att allt som har hänt den senaste tiden har bara blivit förmycket för mig! Cancergenen, min systers separation, min bristande relation med min halvbror o halvsyster, relationen med min pojkvän pga hans sons beteende (som egentligen är hans föräldrars brist på engagemang..) Jag behöver ha all min kraft för att klara mitt nya jobb och ha hjärnan till att lära mig det - inte till att ligga och grubbla om problemen.

Detta får bli mitt sätt att avreagera mig!

 

Jag vill börja njuta av mitt liv igen - jag vet ju att jag bara får ett och då gäller det att leva det fullt ut NU!

Ibland så ramlar man ner i hålet en liten stund...

Tiden går fort och ibland så ramlar man rätt ner i det där jobbiga hålet igen, gropen som man verkar aldrig bli av med...

Min dotters pappa har haft många problem med det ekonomiska och nu efter så här många år efter att han inte har hört av sig så kunde jag bara inte låta bli... Jag ringde till Kronofogden och kollade upp honom. Han hade såklart skulder där, men det var precis vad jag förväntade mig. Tyvärr så var den största skulden från Försäkringskassan för underhållsbidraget. Kan inte hjälpa det men detta känns verkligen riktigt djävligt!! Känns som att han inte ens har gjort ett försök att betala, inte ens ett försök! Skulden var densamma som de månaderna som han har varit borta från sin dotters liv på öret! Blev jätte ledsen och besviken på hur han kan göra så emot sin dotter – visst det lider ju ingen nöd på henne, vi får ju pengarna från försäkringskassan. MEN han skiter i hennes kostnader och det lyser så igenom att han inte har en tanke på henne alls. Han får ju en räkning från försäkringskassan varje månad som han skiter i att betala medvetet och slänger i soporna – precis som all hans tanke på denna underbara solstråle!

Man kan ju verkligen undra om pappor, män har samma kärlek för sina barn som mammor, kvinnor har? Jag tror inte det!!! Det är sällan jag hör en mamma säga att de väljer att inte träffa sina barn, eller att de medvetet väljer ett jobb som absolut inte eller gör det svårt att få det att  fungerar med ansvaret för barn o familj! Män gör så, precis så!!! De förväntar sig att någon annan ska ta ansvaret för deras barn, uppfostra dom, läsa läxorna med dom och kanske pappa kan vara med på fotbollsmatchen/träning!

Jag blir så jävla trött på dessa attityder!!!

Det är så här: Om man skaffar barn så måste man väl ändå inse att det kommer att bli konsekvenser och att ens liv och prioriteringar MÅSTE ändras!!!!???? Sen när kan man sätta sig själv först och sina behov när man har barn. Att skaffa barn är inte bara något som man får utan det är något som man skaffar sig. Vad är det då som är så  överraskande? Jag vet att nu kommer någon läsa detta och tänka ”Precis som att vi killar har ett val att bestämma det, det är ju bara tjejen som kan bestämma om de vill behålla...” SUCK!!!!!!!!! Ärligt talat! Ni killar bär ansvaret att SKYDDA ER om ni inte vill ha barn och gör ni inte det så finns det konsekvenser för det! Sen tycker jag absolut inte att det är ok att en tjej behåller ett barn bara för att, det finns ju andra alternativ! Dock måste man ha med denna killen att göra med i RESTEN AV SITT LIV!!! Vilket kan vara PEST!!!!!!

Nu har jag inte oturen att ha min dotters pappa i mitt liv, jag har insett först nu att det faktiskt är tur att jag slipper det. Det är verkligen inte så att jag har gjort allt för att han inte ska träffa henne – snarare tvärtom! Jag har försökt med att han kunde komma förbi när han hade en ”bra dag”, kunde komma på middag eller gå o ch köpa en glass ihop eller bara ringa och prata med henne – men nej! Nu har jag pratat och träffat många kvinnor som har enorma problem med sin fd, de använder barnen som en del utav ett vapen, ovetskapen om deras barn någonsin kommer hem när de lämnar dom med sina pappor. Jag vet att det finns kvinnor som också använder sina barn att spela ut den andra föräldern! Jag har inte det problemet och det är HELT hennes pappa som har valt att inte ha någon kontakt och det är jag som får torka hennes tårar eller får svara på alla hennes frågor när de kommer. Jag gör det så gärna för jag inser nu att jag inte kan kompensera för en förälder som inte är en del utav hennes liv! Jag trodde att jag var tvungen att kompensera innan men det kan jag inte! Jag är själv uppvuxen med en förälder.

Min psykolog som jag har gått till och fått hjälpen att tänka rätt angående detta och svek i allmänhet sa till mig en gång ” När du var liten och det var julafton eller din födelsedag, saknades det då alltid ett paket?” Nä självklart så gjorde det aldrig det och det gör det inte för min dotter heller! Inte för att pappa kompenserade för min mamma eller att jag kompenserar för hennes pappa utan att de faktiskt inte vet att det ”saknas” ett paket! Min dotter vet att hon är älskad och hon har många i sitt liv som älskar henne och som hon ser som vår familj, trots att det kansek inte är blodfamilj utan vänner.

Hon uppskattar och älskar dom som finns i hennes liv istället för att försjunka sig i dom som inte finns där för henne! Underbara lilla kloka barn!!