Då var jag robot igen men hittade ett minne av obeskrivlig kärlek

Då var man ROBOT igen. Denna roboten har jag blivit inför varje operation och varje cellgiftsbehandling. Nu var det dags ingen. Bröstprotesen har opererats in fel och ikväll checkar jag in på Hotell MAS, igen. Imorgon ska de sprätta upp min bröstmuskel och den bindvävskapsel som bildas runt proteserna för att kunna vrida protesen den 90 grader som är fel och sätta den längre ner. Gillar inte att ha ett bröst högt upp som dessutom töjs ut i armhålan.

Förebyggande operationer är långt ifrån kompikationsfria....

Skulle skriva upp min packningslista inför sjukhusnätterna och hittade något jag skrev i somras. Blev helt varm i hjärtat och detta vill jag dela med er!

28 Juli.

Sommaren är här, nu ska det bara njutas, inge måsten ALLS. Tre veckor kvar av sommarlovet, jag och min dotter njuter av en dag vid sjön. Kan det bli bättre egentligen? Saknar en kopp kaffe, men det är också allt.
Tycker att det är fantastiskt, nästan overkligen att jag , den nya jag kan än en gång njuta av att vara strandklädd. Visst behöver jag ha en extra koll så allt sitter som det ska, det får man ju normalt sätt ändå. Men jag har ingen som helst känsel....
Dottern är nöjd med livet med en frisk mamma och det märks tydligt. Hon kan slänga sig i famnen på mig i vattnet och säga högt hur mycket hon älskar mig, hennes mamma <3


Så himla mycket kärlek jag har i mitt liv, i min närhet! Min underbara familj som jag lever med,

Mina känslor just nu

Igår så slog det mig. Cancern och min sjukdomstid har gjort att två år av mitt liv har försvunnit i en dimma av läkarbesök, behandlingar, oro, biverkningar. En dimma av känslor och förståelse av total inkomplett kontroll av ens liv. Inget går att kontrollera. Det har "bara" tagit två år men jag känner mig så mycket äldre än andra i min ålder. De som jag har mest utbyte av är äldre. Känner inte igen min spegelbild. Den som jag borde få lov att vara. I spegeln ser jag en äldre mig, en som inte har hittat sin plats, sin stil. Tappat min kvinnlighet någonstans och önskar så att jag hade kunnat hitta den. En mognare kvinna, en kvinna som är JAG.

Alla kläder är som en teaterkostym som jag sätter på mig. Kunde lika bra vara en clownkostym. Känner mig inte alls bekväm när jag ser på mig. Pösiga jeans, som hade kunnat vara coolt med rätt saker till, men inte med ett rufsigt hår som står åt alla håll än snyggt, ett plöffsigt och runt ansikte med trötta små ögon som sitter insjunket, intryckt. Jag brukade ha stora ögon, ögon som man la märke till. Vad har hänt? Jag brukade ha fint hår, långt hår. Vad har hänt? Jag brukade ändå ta hand om mitt yttre och ha lite mer koll! Vad har hänt?


Hittar ingen ork, precis som om den har gått och gömt sig och att man bara ska hitta den sådär som om den bara leker kurragömma med mig. Isåfall borde denna kurragömman vara avblåst för länge sedan och man hade fått omgruppera och dra reglerna hur långt "spelplanen" verkligen är och att man inte får gömma sig hur långt borta som helst. Nu avblåser jag denna leken. KOM FRAM!!!!

Tar mina antidepressiva och har börjat igen med rosenrot i hopp om att jag ska få kraft. Måste ha just kraft för att klara denna väntande operationen. En operation som jag vekligen inte alls ser fram emot. Jag vet att den är till för att vända bröstprotesen rätt och att det kommer att se bättre ut men... Denna operationen är BARA ångest! Bli sövd igen, inkopplad med slangar åt höger och vänster för det ena än det andra.... Att bli ivägrullad igen på sjukhussängen, säga "Hejdå, vi ses sen! Älskar dig!" IGEN!! Vakna med smärta och vara handikappad igen. IGEN??

Första operationen opererade de bort cancern ihop med mitt vänstra bröst. Andra operationen opererade de bort mitt högra bröst och satte in proteser. Dessa operationer gjordes för att rädda mitt liv! Denna operationen är bara såååå onödig, onödigt lidanade. Kunde dom inte bara göra det rätt från början?
Hittar inte motivationen och kraften för att klara denna operationen.
BORDE GÅ UT OCH GÅ, DET VET JAG.
Men jag drar på det. Slocknar i soffan med en kaffekopp framför mig i hopp att bli pigg, igen! Funkar ju ALDRIG!

Samtidigt så drar vissa i mig för att "prata ut", men det kanske inte finns något att prata om. Vi ser saker och ting här i detta lånade liv olika, på olika sätt. Hade kanske varit konstigt annars. Jag har ingen som helst ork att engagera mig i folk som inte är måna om en, som inte förstår. Låter dessa relationer ligga i en låda på hatthyllan lite till, nerpackade så att jag slipper hantera dom JUST NU!
Det heter ju att man måste lära sig att prioritera och jag gör ju det nu fast på mitt sätt. Det sättet som passar mig just nu. Himla bra ord det där "just nu"!

Börjat fotografera igen! :)

Önskar inte förmycket tycker jag.

Satt och åt frukost i morse och tittade ut genom fönstret. Världen är såå vacker nu när det är höst. Bladen skiftar färg, soluppgångarna är magiska och man kan nästan höra hur världen vaknar och sträcker sig sömnigt av solens strålar. Ur skorstenarna kommer det rök så här en kall morgon och jag undrar om det är frukostäggen som kokas eller det är en varm morgondusch som bildar röken.
Härliga morgon!!

Sen slår det mig när jag satt där och njöt, att snart ska julbelysningen upp på gården utanför. Detta fenomen har jag suttit i köksfönstret och beskådat två gånger nu under min sjukdomstid. Jag inser att det kommer bli en tredje gång i detta fönstret. En tanke som slår ner mig aningen i skorna. 2 år av mitt liv har försvunnit och det är inte över än. Fortfarande medverkar jag inte i livet som myllrar utanför i världen utan jag sitter här. Här på samma plats i mitt fönster och bara beskådar, tar intryck och fortfarande osäker på att jag klararav att medverka. Blir så besviken på mig själv att jag inte bara kan "gå vidare", hitta orken och "fan anammat" i mig som jag vet finns där inne någonstans. Önskar såååå att jag var färdig med operationerna nu. Denna kommande operationen har jag inte alls den känslan inför som jag hade införförra. Jag var sååå tacksam att jag äntligen skulle få bli av med mitt andra bröst, min tickande bomb. Kunde skämta med narkospersonalen och var så glad. Denna operationen är mer ångest faktiskt. Varför kunde det inte bli rätt från början? Hur kunde de operera in protesen på fel håll? Måste jag gå igenom sån smärta igen? Denna gången har jag svårare att vara glad inför. Det är ju ändå så att jag lever med smärta varenda dag. Varje dag så känns det som jag vaknar av att någon har stått med trätofflorna på mig. Varje dag fortsätter dagen med att bära runt på två tegelstenar till bröst. Ändå så är detta bättre än att bära runt på tickande bomber, bomber som kommer förgöra mig och ta mig

ifrån min fina familj.

Lever med biverkningar varje dag efter cellgifterna men ändå tacksam att vissa har försvunnit. Nu kan jag skriva med en penna och knyta rosetter, det kunde jag inte för nån månad sedan. Nu kan jag dessutom gå frakt fram när jag blundar, kunde jag först i somras, mer än 1år efter cellgifter. Jag kan dessutom lita lite mer på min kropp att den klarar ett vanliga promenader och bära lite.

Önskar så att jag hade kunnat få barn, en biverkning som gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag hade behövt få igång det för att känna mig mer som en kvinna efter allt detta, innan jag ska operera bort livmoder och äggstockar. Låt mig få bli mamma igen!!!! Hoppas innerligt att mina två ynka infrysta ägg kan fungera när det är dags! <3 Låt mig i alla fall få det!

  

Ett besök

Har mått rätt så bra ett tag nu faktiskt. Bestämde mig för att det fick vara bra nu. Låter kanske enkelt men jag fick hjälp. Dels av en jätte bra psykolog som egentligen bara skulle träffa mig angående sjukskrivning men som kunde fylla i mina meningar. Hon förstod mig och kunde precis pricka in det. Hon sa att alla är födda med en grundkänsla i kroppen, min har tyvärr blivit oro. Sen är jag dessutom en väldigt känslomässig person. Detta är inget jag kommer kunna ändra på utan måste lära mig att leva med. Jag ser och uppfattar saker som går obemärkt förbi för andra. Har inte fått verktygen till att leva som mig, men det kommer jag att få. Det fick mig att bli lugnare.

Samma natt som jag hade varit hos henne vaknade ja, utan anledning. Var plötsligt klar vaken. Något sa mig att jag måste gå upp och att klockan var 2. Gick förbi klockan i köket och visarna visade... Prick 2. Jag var inte alls chockad utan än en gång så bara visste jag att detta inte var en slump. Det är det aldrig.

Gick runt i lägenheten, för någon ville att jag skulle vara vaken just här och just nu. Fylldes plötsligt av en sån energi och medvetenhet. En livsglädje som jag sällan känt.
Mamma var här på besök den natten och jag kände hennes närvaro. Så lugn och så klok.

Efter en stund gick jag och la mig igen bredvid min fina sambo, la en hand på hans handled och somnade med ett stort leende på läpparna.

 <3 Tack mamma för att du kommer när jag behöver dig, din styrka och lugna fast energifyllda väsen. Bästa tiden som finns faktiskt! <3



Dagen efter så hade jag massor av energi, trots att jag inte hade sovit mycket. Var genuint lycklig och levnadsglad. Tacksam.
Detta höll i sig ett tag sen hände det där vanliga som händer i mitt liv.

Nya operationstider och besked att jag med störst sannolikhet aldrig kommer kunna bli gravid pga cellgifterna.


Just då är det väldigt svårt att vara just Tacksam.





Grundkänslan i mig själv är ändå att jag mår bra.
Allt annat som försegår i livet känns extremt jobbigt IBLAND men oftast som bara en tendens till en förkylning - det tar inte över min kropp, mitt hjärta eller mina känslor.

Sunt tankesätt! :)

tick... tack... tick... tack....

Går runt här hemma och försöker landa i hur jag mår. JOBBIGT! Försöker hitta synonymer som skulle få människor att förstå och jag fastnar i detta och i detta mår jag kanske ännu sämre. Blir ännu mer omedveten och bortkopplad från mig och från alla andra. Kan inte koncentrera mig och om någon pratar med mig så hör jag inte.

Jag känner som att jag har gått vilse i skogen och tillslut hittar en stig som jag gått många gånger förr men plötsligt så har jag ingen som helst aning om vilket håll jag ska gå. Hur jag ska gå för att hitta hem. Sätter mig ner och tänker en stund. Stunden blir längre och längre. Tillslut börjar det skymma. Jag kommer inte hitta hem. Letar någon efter mig? Den totala frustrationen över mig själv att inte kunna handla utan är så rädd för konsekvenser eller att det blir fel. Att jag kommer längre hemifrån och det blir ännu hopplöst att hitta hem

Känns som jag har en respirator inkopplad som ´hjälper mig att andas, att syresätta kroppen. Men jag lever inte.

Jag har ingen aning om hur jag komma vidare och jag är så fruktansvärt frustrerad över mitt mående att jag kan tycka att skulle det vara så här kunde jag väl lika bra ha fått dö. Fått somna in. Det är ju inte alls så här jag vill ha det!

Kom in på akuten i förra veckan med ambulans.... Hade suttit hemma hos en väninna och ätit frukost. Hade mumsat i mig två mackor och en kopp kaffe när det plötsligt bara slocknade för mig. Jag satt rätt upp och svimmade, försvann i 1 minut kanske. Hon fick ingen kontakt med mig och plötsligt kaskadspydde jag rätt ut över bordet. Hon fick in mig på toaletten och hennes man kom hem. Insåg att vi måste ringa efter blåljusen... Pratade sluddrigt och osammanhängande i timmar efter. Än idag vet jag inte vad som hände. Fick en handskriven lapp av läkaren innan vi försvann ut från akutens dörrar nån timme senare där det stod "Vasovagal" . Han bad mig googla det. Tog själv av mig elektronerna efter EKGn sen var man ute på gatan igen. Har ingen aning om vad som hände. Tror inte på att jag fick ett hastigt blodtrycksfall, jag satt ner.
Min väninna tycker att det är oroväckande att jag sluddrade så i flera timmar senare.


En väldigt underlig fråga "Är du fullt frisk annars?". Jag kommer ALDRIG kunna säga JA på den frågan någonsin igen. Jag är fortfarande en tickande bomb


All this way

We made it through storms
We made it through rain
It's been a long way and now I'm here
Trying to get back what you gave me
You don't need to save me, you broke my fears

So baby hold on
Now that we've come so far
Just listen to your heart

You don't have to save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
I won't ever give up
Of something that's so strong
Yeah, we made it all this way

Like the moon causes the tide
You give me wings so I can fly
You always save me
I need you to follow
'Cause we made it all this way

We made it this far gotta hold on
It's part of this road and we'll make it through
I open my eyes and I feel strong
I just need to know I'm here with you, oh

So baby hold on
Now that we've come so far
Just listen to your heart

You don't have to save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
I won't ever give up
Of something that's so strong
Yeah, we made it all this way

Like the moon causes the tide
You give me wings and I can fly
You always save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way

You don't have to save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way
I won't ever give up
Of something that's so strong
Yeah, we made it all this way

Like the moon causes the tide
You give me wings so I can fly
You always save me
Just need you to follow
'Cause we made it all this way

Det snurrar mycket nu

Man kan aldrig lära sig av andras misstag. Man kan aldrig lära sig av att höra människoöden. Inte på riktigt.

Jag har förstått att ingen kan förstå vad jag har gått igenom. Vad jag tänker och känner. Det hade varit egentligen absurt om någon liksom "bara visste". Ens berättelse skiljer sig från en annan. Ens känslor skiljer sig från en annan. Ens tankar skiljer sig från en annan. Från en annan som kanske varit igenom liknande eller samma. Om man kan gå igenom samma.... Kan man det? Det är väl ändå människan som går igenom det. En kropp som går igenom, känslor, tankar, händelser, erfarenheter... Inte någon annans. Ingen kan berätta någon annans livsöde, egentligen inte.

Mitt liv är så långt från perfekt, men vems är inte det!? Har det någonsin varit "perfekt"? Vill man ha det? Anser att det inte är målet med livet.
Ändå så kan jag inte komma vidare. Sörjer fortfarande enormt och jag kanske borde förlika mig med att det alltid kommer att vara så. Har tagit bort orden "aldrig" och "alltid" från mitt liv och ersatt med JUST NU. Mycket bättre.... Men med just min sorg verkar jag inte få ett "just nu" på eller i alla fall en paus på.

Min blogg är min dagbok, i torrt som vått, i grått som svart och vitt.  Jag skriver den för mig själv, för att få ner allt i text, inte för någon annan egentigen. Jag väljer detta sättet för det passar mig. Här skriver jag om känslor och tankar som inte är "ok" för vissa.

MEN alla känner så stundtals. Oftast tänker jag inte på att andra läser detta jag är så tacksam att jag får ur mig så jag slipper bära på det. Tänker inte på att jag kan bli dömd, kritiserad över vad jag har i mitt huvud, vad jag känner. Än en gång så är det saker jag känner JUST NU, inte alltid...



Livet är inte rosenrosa. Så är det bara.
OM det skulle vara så för någon så undrar jag vad de blundar för, vilket håll de inte tittar på, vilka känslor de stänger av. Oftast är det så när man tittar på "Frontare" (sådana som bara berättar om allt bra och sätter upp en fasad, en mur om att "allt är superbra. Allt är perfekt"!) man kan bara undra vad fan det är för fel på dom. Facebook är ett ypperligt exempel på frontare.... Blir man liksom inte bara trött!?
I tidningen härom dagen kunde man läsa att "Aktiva facebookare mår sämre". Kan stämma!


Tar en paus för att koncentrera mig på mig och inte alla andra är kanske en idé!?

Vissa dagar så kommer det. Den där rungande känslan och saknaden efter sin mamma. Någon som håller om en och känner en så in i själen och hjärtat. Att krypa upp i denna famnen, få gråta ut och gömma sig lite för världen utanför. Det har jag behövt ett tag men denna famnen finns inte att hitta! Jag är föräldralös. Vart jag än vänder mig finns det döttrar som har en tät relation till just sin MAMMA. De har den där kontakten som är svår att förklara. De är mamma och dotter men ändå de bästa vänner. Jag vill också ha det så. Jag vill också hitta det.



saknad     

Känslan av den där oerhörda orubbliga grundläggande kärleken har jag aldrig upplevt.

Jag vet att relationer inte är så lätt. Man har relationer till käresta, pappa, mamma, barn, syskon, vänner, släktingar... m.fl. Med vissa önskar man att det fanns ett lättare sätt än att svälja utan att känna sig kränkt så in i själen och försvarslös. Oftast kommer ju det där man skulle säga när man kommer hem.... Ett lättare sätt att existera utan att skrika ut vad man tycker, tänker och känner när man blivit sårad, kränkt eller helt enkelt bara fått nog. Just nu.
Är det inte ok att tycka "att just nu känner jag att vi bör ta en paus för jag är inte bekväm, känner mig trygg i ditt sällskap"?

Ibland stormar det. Ibland så är det lugnt på vissa fronter medans det råstormar på andra. Orkar inte.

Ska man säga vad man tycker i alla lägen eller ska man bara gå hem och gömma sig under täcket?
Får folk betee sig hur som eller får man bara säga snälla, fina saker eller får man vara ärlig också. Ärlig med lite bomull runt om "knutet i en rosett"?

Har jag inte rätt att säga "Nej, detta vill jag inte vara med om", "Nu räcker det", "Tack, men nej tack"?



Tack, men nej tack!

i en kartong?

Nu sitter man här igen. Har försökt, verkligen försökt. Försökt att svälja. Försökt att tänka på annat. Käkarna spänns. Huvudvärken kommer. Den totala tröttheten och gråten är inte alls långt borta. Hur FAN kan det bli så här?  Hur i helvete kan någon annan person ta så här mycket energi. Hur kan någon annans korkade och dumma beteende få en att må så här? Blir så besviken på denna människa så jag blir arg på mig själv. Ja på mig! Varför blir jag det? Jag är ju inte samma person. Jag lever ju inte i symbios med någon annan och ska inte göra det heller. Är det för att man bryr sig för mycket? Är det för att man vill någon väl och man vill ha en sund relation med denne. Verkar omöjligt. Det är det som gör mig så ledsen hela vägen in i själen. Måste jag sörja denna människa också? Sörja som om inte denna människa fanns mer bara för att den inte ska påverka mig så himla mycket.
 Det gör bara så himla ont.....

En kär fd granne sa till mig många kloka saker. Bl.a detta:
"Relationer, känslor, tankar är knepiga. Ibland måste man packa ner dom i en skokartong och sätta upp dom på hyllan ett tag. Ibland måste man t.o.m. sätta upp lådan på vinden och glömma den ett tag och sen vid ett senare tillfälle ta ner en sak i taget"
Smart kvinna. Mycket smart <3

Hur gör man då detta då? Vill stänga av, men det är liksom inte jag. Jag är så långt från känslokall och tycker inte att det ska behövas göras så här. Men inser samtidigt att detta är ett måste. Är egentligen så trött på att dra mig tillbaka, samtidigt trött på att stå i centrum. Vill lita på människor i min närhet men när de närmsta sviker så blir det svårt, väldigt svårt. Kan inte vara glad längre och har en så enorm inbördes stress i och med detta. Känner mig lite fångad i en relation som jag försöker klippa av lite, just nu.
Tänk om det är mig själv som bör lägga mig i kartongen. Kanske det.

Uppskutet... När kommer det?

Så står man här och känner en klump i magen som plötsligt, från ingenstans uppenbarar sig. Det som tar tag i mina känslor, mina tankar. Börjar sucka. Suckar igen. Men får inte bort detta som plötsligt tar över mig. Ångest. Igen. FAN!

Vill inte ha det så här. Har mått väldigt bra sen rehanbiliteringsveckan som jag kom hem för en månad sedan. Spenshult sjukhus var lugnt. Harmoni. Självkännande och lugn. Väldigt lugn. Jag hittar inte det här hemma. Hade kanske hittat det någonstans där det råder total tystnad och inga måsten. Var lever man så liksom?

Väntar sååå på att livet ska bara liksom gå vidare. Få fart. Att det framtida jobbet, med arbetskolleger uppenbarar sig. Där jag kan finna ro. Där jag kan se om jag, mitt nya jag, duger. Att jag kan vara lugn, fokuserad på annat. Att leva. Jag vet och jag är väl medveten om att jag lever i en "skyddad versktad" nu och har gjort det ett tag. Förväntar mig att människor ska förstå. Men dom gör inte det. Jag vill ju såklart också vara med, med er alla andra. Leva som ni, fast med mina erfarenheter. Mina erfarenheter. Inte någon annans tycke eller påtryckningar. Känner än en gång som när man var liten. Väldigt liten, osynlig och obetydlig. "Alla kompisar leker i sandlådan, men jag får inte vara med"

Väntar på att livet ska komma igång. Som att man hade satt sig på karusellen/upplevelsen "Uppskutet". Man väntar och väntar på den där otroliga adrenalinkicken som man säkert får när man känner att man snart skjuts upp i luften. Man känner förhoppningarna, förtvivlan, längtan efter att det ska vara gjort, stoltheten när det är över, men det kommer liksom inte igång. Personalen börjar resa sig, titta på varandra och man förstår att "fanken, det är något fel. Karusellen kommer inte igång, jag kommer inte bli uppskjuten till himmelen, känna tygndlösheten, vinden i mitt hår.... Jag har satt mig här förgäves. Haft förhoppningar, adrenalin, känt hur hjärtat har slagit och inte nog med det... Allt mod man har byggt upp under en längre tid att utsätta sig för detta". Så kommer det inte att hända. Man blir liksom snuvad på effekterna....
Jag har inte bara väntat. Har såklart sökt jobb och hoppas på ett samtal snart som skulle kunna vara starten för mig. Då gäller det att hänga med. Det är så mycket jag vill, så mycket jag känner att jag hade kunnat bidra med. Om jag bara duger!?

Besvikelsen och tårarna som evig påminnelse om hur min kropp svikit mig. Hur människor i min närhet uttryck sig och fortfarande gör. Taktkänslan som viussa tyvärr inte har. Empatin som fattas dom. Jag vet att jag inte är redo för "den riktiga världen" men jag måste få på mig ett pansar och "slåss" nu. Jag vill ju medverka, räknas med. MEN jag vill inte ha osympatiska människor runt mig. Så är det och det har jag bestämt!

Håller på att renovera i lägenheten, målar om och lägger nya golv. Allt för att rensa ut cancern. Allt för att jag ska få ro i min själ, i mitt hjärta, att hitta en plats där jag kan vara för att slappna av.

Hoppas att vi lyckas så småningom!

Vårt nya sovrum



Mys <3



Acceptera livet precis som det är..

Att acceptera och leva med visheten och erfarenheten av att vi bara har livet till låns har gett mig enormt mycket. Jag ser saker på annat vis, tänker och känner på annat sätt. Bryr mig inte så mycket om småsaker och låter inte saker jag inte kan göra något åt ta så mycket energi. Det är liksom inte lönt.
Har hittat mitt invärtes lugn och därigenom hittat energi! :)

Har accepterat att jag inte kommer bli den gamla jag, andra gör det inte. Efter denna erfarenheten så har man ändrats i grunden och det är underbart när man förstår!

Denna erfarenhet kommer att lyfta oss med vingar och vi kommer att må bättre efter detta. Vi ska bara bearbeta lite...... Sen kommer vi faktiskt må bättre än de flesta, vet du varför. För vi har insett att vi bara har livet till låns och i och med den visheten vi fått så inser vi att det inte är värt att stressa, eller bry oss om de där små sakerna man brydde sig om innan. De där sakerna som tog sååå mycket energi men som egentligen inte spelar någon roll i det stora hela. Vi kommer att omge oss med människor som lever på ett djupare plan, som är visa. Inte bland de som är ytliga och negativa. Så är det bara och visst är det underbart! :)

Vissa har möjligheten att lära sig och utveckla sig via andras öden, vissa kan inte det. Fantasin räcker bara en bit på vägen när verkligheten är så mycket grymmare, men vissa lär sig ändå. Lär sig att inte låta andra ta mer energi, att inte blanda sig i saker som de inte kan göra något åt. Ibland så måste man ta paus, och ibland måste man säga stopp.Det betyder inte att det är stopp förevigt men just då, just nu. Sen kan man ta tillbaka relationen om man känner att den är en sund sådan. Via en paus så ändras människor och då vet man själv vad som är ok, vad som inte är ok. Jag har lärt mig att säga ifrån och det är guld värt!

Ytterligare aha-upplevelser...



Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden












Jag har fått ett nytt sätt att tänka och det får mig att bli lugn.

Jag antar, eller nej, jag tar förgivet att människor vill sitt eget bästa. Att de har sitt bästa i tanken. Sen om det är långsiktigt bra eller kortsiktigt bra är upp till dom att välja. Jag har iallafall förstått att jag, lilla jag, kan inte göra något åt det och tänker inte ödsla energi på de "problemen". Jag har accepterat att jag inte kan egentligen ge råd till människor utan att höra HELA historien, alla sidor. Inte förrän då kan man egentligen ge ett bra råd. Jag får bara hoppas att folk känner med magkänslan. Det är oftast där det rätta svaret finns.

Har tänkt mycket på det här med relationer också. Vi alla har energislukare i vårt liv. Så är det bara! ALLA är takers, vi alla vill åt energi och vill ha det så. Vem vill liksom inte komma från ett möte med någon med energi eller en aha-upplevelse eller ett lugn, en känsla av att vara tillfreds. Vi är alla takers! Men för att en relation ska fungera så måste alla parterna få energi, annars så klarar inte relationen sig. Så är det. Jag är en takers, det är du med! :) Och det är ok. Så länge vi göder oss på varandra så är världen frid och fröjd i mitt liv.


Härliga tankar!

Som ringar på vattnet......

Skrivet den 13/7.

Sitter på rehabiliteringsvecka på Spenshults sjukhus. Underbara omgivning, byggnader, grönska, skog, blommor, vackra stugar och en bunke cancerdrabbade kvinnor. Valde att sova förbi frukosten idag. Vi ska ju lära oss att "acceptera, prioritera och säga nej". Idag valde jag att etala för min frukost, kaffe, en välfylld baguette med skinka, ost, paprika, gruka och faktiskt en äppelskiva i, en yoggie musli. Den tänker jag äta på den vackra verandan till sjukhuset som ligger under tak medans sommarregnet faller mot marken utanför. Sommarregn är en fantastisk företeelse. Ett regn som faller rakt ner, där det fortfarande är behaglig värme i luften. Ett regn som sköljer och renar alla dofter. Ett regn som faller så fridfullt, ihärdigt men ändå så gör det inget om jag skulle bli blöt. Jag sitter här och myser med min baguette, kaffe, yoggi och lyssnar på Loreens ljuva stämma i lurarna. Dessa söta, tilltänka deltaljer som omringar oss här. På varje bord står där en aprikosrosa pelargon. Det slog mig en tanke igår, hur denna rosa färg fastnar i kläder, armband, glasögonbågar, en liten detalj hos alla cancerdrabbade här. Den färgen är liksom en självklarhet på någotvis. "Alla tycker vi just om denna färgen".

Känner att jag har hittat lugnet, men jag letar efter energin. Var ska jag hitta den? Ensamtid har jag hemma mycket, här är jag med kvinnorna som precis tagit sista cellgifterna, kvinnorna som redan har börjat jobba trots att de tycker att det är påtok förtidigt. Förtidigt att komma till arbeten med kolleger och chefer som tar förgivet att man klarar allt som man gjorde innan. Att man är "frisk" och som inte ser allt det andra. Påstår än en gång att cancer fick oss inte att känna oss sjuka, utan det var behandlingen med dessa fruktansvärda biverkningar som vi liksom ska leva med sen och vara "tacksamma". Börjar också inse att allt som hänt under sjukdomstiden med relationer, allt som man har haft som svårigheter och varit i ens ryggsäck sen födseln egentligen är det man kanske försöker rensa ut. Bearbeta. Fan det är inte alls lätt. Att likvärdera och acceptera att de som man trodde skulle finnas där, att det på någotvis skulle bli världsfred. Världsfred för att man förstår att när någon närstående blir dödssjuk så spelar de gamla sakerna, orden ingen roll längre. Då ska man förstå att livet är skört och att det gäller att ta tillvara på varandra, de där speciella stunderna - men det händer liksom inte. Man tror att den sjukes vishet skulle sprida sig som ringar på vattnet bland ens närmsta. Jag har fastnat och det går bara runt och runt, chock - reaktion - bearbetning och sen tillbaka till chock igen. Kommer alldrig till nån nyorientering. Jag kommer inte vidare. När är jag färdig här.Jag har inte cancer längre. Nu måste jag börja leva men jag har fortfarande inga redskap. ingen ritning eller beskrivning som jag kan följa.

Uppfattar du livets tecken?

Hade min sista terapitimme igår, nu håller vi sommaruppehåll! Läxa är att meditera. Att hitta ett lugn inom mig, i mitt hjärta och själ. Att kanske sakta utsätta mig för lite "livsstress", så som somrarna är...... Sen ses vi i början på september igen. Vet att vi inte är färdiga!
Satte mig i bilen efter samtalet och på radion spelades:

Det löser sig  Tumbuktu sjunger

För det ordnar sig, det gör det alltid,
jo, det löser sig, så brukar allt bli,
det kommer fixa sig till slut,
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur,
och flera mil ifrån, det ordnar sig.

Live tomorrow Laleh sjunger 
 I know we could live tomorrow
But I know I live today
I know we could live tomorrow
But I don't think we should wait, no
I know we could live tomorrow
But I know I live today
I know we could live tomorrow
But I don't think we should wait, no

Ett lugn och ett leende spred sig på mina läppar. "Det löser sig"

Musiken har alltid betytt enormt mycket i mitt liv. Den har hjälpt mig att bearbeta, att vara stark, att gråta, att dansa av ren och skär glädje. Galet vilken makt det har över ens mående. Underbart!
Under min sjukdomstid, detta 1 1/2 året har musiken blivit ännu vilktigare och det finns låtar som har hjälpt mig enormt mycket som:
Sista promenaden på morgonen innan det var dags för cellgifterna spelade jag denna så jag fick "horn i pannan": Titanium
När jag låg på golvet, oftast med min dotter bredvid mig, och gjorde min sjukgymnastik: River flows in you

Jag är så tacksam att livet visar sig och vill att vi ska uppfatta vad det vill berätta. "Det kommer att lösa sig, det kommer bli bra. Lev idag, lev fullt ut. Vi har bara livet till låns. LEV." Tacksam att jag ser dessa tecken, de tecken som kanske de flesta andra inte ser, eller hör. Jag brukar alltid veta saker utan att någon berättat, innan något händer. Jag liksom bara vet. Jag vet att jag har mer kontakt med mitt inre och har alltid haft det. Bilturen innan jag skulle få svaret på mitt gentest, mötte jag en Fonusbil, likbil. Jag visste vad som skulle hända. Jag visste på någotvis redan då. Jag glömmer det aldrig! Jag är inte rädd för att dö. Inte nu längre. Jag är bara orolig för att lämna mina älsklingar, de som betyder så enorrmt mycket i mitt liv. Ändå så vet jag att jag kommer vara vid deras sida även då, precis som min mamma är med mig. Precis vid min vänstra axel.

Måste vara mer rädda om varandra, säga att man älskar, tycker om och uppskattar någon. Så att de vet. Den dagen då det är försent, då den människan inte fick vara kvar på denna jorden med oss så tror jag det är just det man ångrar mest. Berätta att ni älskar varandra. Ge varandra en kram. En uppskattande blick. Dela ett skratt. Och berätta.

Ta hand om varandra!

Bara för att få skriva....

3 juni
Tiden har gått fort... Har jag egentligen hunnit med?
Vaknade i morse kl 07.10 och var relativt pigg ändå. Har haft "en tendens" att vakna och vara helt slut. Tvingat mig upp för att senare leva i en dimma, på gränsen av drömmar och verklighet, flackandes mellan sömn och totalt svart. Som en zombi. Vet att det ska vara ok att vara trött men fy vad jobbigt det är att inte vara riktigt närvarande i sitt liv. Att vara uppslukad av tankar och känslor och inte kan ta till sig eller lyssna på information. Det fastnar liksom inte och allt kan kännas jobbbigt. Att leva i en bubbla utan möjligheten att ta mig ur den. Att leva. Att medverka.
Nu tittar jag på er andra leva era liv, sitter på min kant och bara observerar, inte medverkar. Inte än. Vet inte vad jag väntar på men vet inte hur jag ska "leka" med er riktigt än. Som ett nytt barn i sandlådan.

Sol men små moln på änglahimmeln men i vinden känns det kallt. Rapsen blommar gult på åkrarna och jag njuter av doften och utsikten. Den blåa himmeln rutas upp i mönster efter flygplan med människor som far omkring. Undrar vart dem ska? Kanske på semester till medelhavet eller kanske till nån mindre roligt jobbrelaterat som för mig just nu kan låta spännande. Men ändå tröttsamt.
Sitter på balkongen och äter en lättare lunch. Måste bli mycket bättre på att äta! Så är det bara - detta funkar inte.
Det är sommarlov för min dotter om 1 1/2 vecka. Känns skönt men samtidigt helt galet!! Var har detta året tagit vägen??
Har precis fått tillbaka lite kontroll över min fysiska kropp. Känner att jag kanske kan lita på att mina fötter och ben, att de klarar av att hålla mig uppe. Att de känner när marken är nådd, att klara muskulärt att inte ramla ihop som en hög på marken. Händerna har blivit bättere men fortfarande fumlig och svag, men mycket mycket bättre än vad det har varit. Har varit precis som i filmen Avatar, när han för första gången kommer in i sin Avatar-kropp. Ingen balans, ingen kontroll på kroppsdelar - detta har varit jag efter cellgiffterna. Helt galet!
Vet att inte så många kan förstå..... Att inte förstå att man finns här under skalet i bitar, pusselbitar som inte riktigt har hittat sin plats ihop. Splittrad. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är mitt mål? Kan man ha kontroll någonsin eller är det lika bra att ge upp den synen på livet. Vill våga slänga mig rätt ut och inte vara rädd. Rädd för att misslyckas, att få kritik eller ett sämre mående och självkänsla. Varför är jag så rädd? Så här kan man ju inte ha det i längden, men just nu. Just NU känns det ok faktiskt.
Lever just nu i denna minuten och njuter av lunchen, solen, utsikten och mina konstiga tankar! Så får det vara!

just nu spelas det denna låten - UNDERBARA varelse!!

Regnsmatter..

Det regnar idag. Det regnar så där riktigt mycket. Det mullrar där uppe bland de grå molnen också. Jag vaknade av det, låg kvar i sängen och mös av ljudet när det smattrar så där ordentligt. Får barndomsminnen från stugan i Falserbo. Den större delen hade plasttak, du vet ett sånt där vågigt. Vi var i den stugan en del på somrarna ihop med vår extra farmor. En underbar farmor. Äntligen var det sommarlov, vi fick vara barn. Titta på sommarmorgon, äta frukost ute i hammocken, springa längs stigarna i barrskogen. De luktade så gott. Oförglömligt. Vi kunde gå ner till stranden som bara låg 100 meter från stugan, ensamma. Hoppa mellan sanddynerna, gömma oss i det gräser som växer på sanddynderna. Jaga gräshopper på ängen, gå och köpa glass på campingen. Vi var borta hela dagarna och bara upptäckte. Vi spenderade våra somrar där barfota, alltid. Minnen som får mig att le. Ibland tycker jag se henne på stan, på en affisch, men hon finns inte mer. Hon gick bort för flera år sedan. Önskar att jag fick säga hur mycket hon betyder för mig och min syster. Hon var en riktig farmor och jag saknar och tänker på henne mycket. Hon var så fin, så kär, så varm och så omhändertagande. Vi brukar associera henne med kalops, ett recept som hon tyvärr tog med sig i graven.

Här sitter jag denna morgon i en lugn och mörk lägenhet, ensam och njuter av ljudet av regnet men det får mig att tänka på härliga oersättliga sommardagar.

Ja just det så här är det ju.

Så sitter man här och planerar för sin födelsedag, i övermorgon. En dag som kommer att spenderas med min sambos familj på dagen och mina vänner på kvällen. Ja det låter ju jätte trevligt men var är min familj?
Kan sitta och blunda, drömma hur det skulle kunna vara. Du vet så där som det är för "alla andra utom mig". Många nära och underbart kära som kommer och uppvaktar en, pappa som kommer in genom dörren, pussar en i pannan och ger en en stor kram och säger " det finns inte en dag då jag inte är glad över att jag har dig". Många kramar och skratt är det den dagen och vi alla spenderar dagen med att kanske spela brännboll. Jo så hade det kanske kunnat vara. Är det så?
Har fått för mig att det där dog med min mamma <3

Var är de som "ska älska en förutsättningslöst"? De som per automatik ska älska en, de som man ska känna sig trygg med, uppskattad av och älskad av?
Alla försvann med ett ord CANCER (eller med ordet genetiskcancer) - Inget aktivt val jag har gjort.
Saknar pappa!
Saknar min storasyster och systerbarn...
Hur i hela friden gick detta till?

Har bearbetat en del med min pappa i terapin som jag går en gång i veckan, men fyyyyyyy vad det är jobbigt! Hon märker att avsaknaden av honom är stor och vill att jag ska försöka få en relation med honom som är hållbar, om inte för min skull så iallafall fäör min dotters skull. En relation som är varken vit eller svart utan med "grå". Försöker att berätta att en relation med honom skadar mig mer än att ha en. Har blivit uppväxt med att lyda pappa vilket har inneburit att man inte vågar ta egna beslut utan att rådfråga honom. När det gäller killar, ännu mer nu i vuxen ålder försöker han få en att leva ensam hellre. Det "funkar" väl kanske för honom men jag är HELT övertygad att hans liv hade sett så mycket annorlundare ut om han hade hittat en kvinna, på ett mycket positivt sätt. Nu har han levt i 31 år utan mamma, men frågan jag ställer mig är: Har han levt något överhuvudtaget? "Robot", "Levande Zombi", "Bitter", "Martyr" är oftast de orden som förklarara honom bäst. Hemskt.

Detta är pappa för mig - klicka och lyssna

Känner mig som en skamsen hund som kryper fram till sin husse. En hund som tittar upp men tittar ner igen medans den kryper närmare och närmre. Vill inget annat än att få husses godkännande, klapp, förlåtande medans ett stort leeende sprids på husses mun och han går ner på golvet. Möter upp mig och pratar glatt och leker - så som bara vi kan. Min husse och jag. Men jag är en människa. Jag är hans barn. Jag är hans vuxna barn. Hur kan denna relationen vara enkel eller sund? Hur kan han få mig att känna mig så oälskad? Detta har han gjort sen jag var liten. Minns många av mina tårfyllda nätter och känslor att jag inte duger.
Jag har en teori. Man kämpar med en relation om man älskar en människa och ger inte upp. Han har bara vänt ryggen till, dom har bara vänt ryggen till. Då är jag inte älskad. Iallafall inte för den jag är och inte av dom.

Ibland har vissa fått alldeles för mycket blodförtunnande mediciner och då funkar inte hjärtat mer.
Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Tacksam än en gång att jag har andra som jag kallar FAMILJ! <3 <3 <3
Jag hoppas innerligt att ni som betyder mycket för mig, extrem mycket vet vem ni är! Jag hade inte bytat er mot något faktiskt.

Jag är en trasdocka....

När jag tittar mig i spegeln ser jag sviterna av det jag har gått igenom. Ingen vacker syn enligt mig. Ibland "glömmer" jag bort det, känner som att jag bara har håret uppsatt i en knut och gått upp nått kilo. Sen kommer spegelbilden som visar en hela annan jag. Kortklippt killfrisyr, rund om magen och stora lår. Ärr över båda mina "bröst" och ärr eftter slangar som har suttit i min kropp..... Va fan var det så här det skulle vara?


Kan gå i klädesaffärer, först positiv sen blir jag bara så jäkla ledsen och tom i blicken. Plötsligt så kan man stå på underklädesavdelningen och sukta efter dessa vackra kreationer, sådana som jag alltid har haft och varit så glad för att kunna handla. Det finns inte mer. Nu ser jag bara sånt jag inte kan ha, allt detta vackra. Underkläder, badkläder, egentligen alla kläder. Har inte köpt något mer än linnen och skjalar sen jag blev sjuk för 1 1/2 år sedan. Skjalar är bra - för då kan man dölja sig.....
Jag blir bara så jäkla ledsen av att gå i klädesaffärer och jag ska med ut på lördag och jag har verkligen INGET att ha på mig och inte heller lust att gå in i ett omklädesrum och sätta på mig något vackert som ändå inte kommer att passa. När ska detta läka?

Tacksam, men förtvivlad, arg, ledsen, förvirrad......

Jag är så tacksam för att jag lever och jag vet att många kan tycka "gå vidare med livet nu..."
Jag är tacksam, tro inget annat. Men det är jag som måste acceptera min resa genom detta. Det är jag som möts av en spegelbild som jag har svårigheter att acceptera. Vissa dagar kan jag inte alls.
Stora ärr, missfärgningar på huden, mindre ärr där alla slangar har suttit i mig. Ärr som jag trodde skulle vara mindre men som jag nu förstår att det är ju inte så konstigt att dom inte är det - jag har ju gått på cellgifter. Jag läker inte än.


Har sår på min kropp som inte kan/vill läka som jag har tampats med i flera månader. Kanske inte så konstigt, kan ju vissa tycka. Kanske inte så konstigt eftersom dom har pumpat mig full med celldödande hemska gifter som dödar varje cell i ens kropp, onda som goda... Men när ska det ta slut? När ska min kropp och mitt sinne läka när den konstant påminner mig?

Saker som jag har kunnat göra innan kan jag inte längre. Svårt att acceptera.... 
Man har ingen kontroll över sin kropp, kan inte lita på att mina ben håller balansen om jag skulle få för mig att gå i trappan eller jogga en bit. Denna konstanta rädsla att falla. Att slå sig. Att något ska gå fel och därmed förlänga mitt "tillfrisknande" Litar inte på mig alls!


Vet att andra kan förstå mig som själv har varit skadade eller varit sjuka.... Men inte dom andra. Fantasin räcker bara till en viss gräns och verkligheten är såååå mycket grymmare. Vet att jag kan kämpa i evigheter för att få någon att förstå, men det går inte.
Självkänslan är grymt låg och varje gång jag duschar, tittar mig i spegeln eller umgås med folk blir jag evigt påmind (kanske av mig själv) att jag inte "passar in"

Önskar att allt detta hade hittat ett slut snart...........

Det kanske inte blir bättre än så här...

Det är konstigt hur man plötsligt får en tanke. En tanke som egentigen är så självklar men som man liksom bara har... glömt...
Allt som man känner och tänker så här efter att ha varit dödssjuk förknippar man just till den sjukdomen eller som en biverkning.
Jag har haft det galet tufft både fysiskt och psykiskt och sitter just nu "bara och väntar på att allt ska bli bra" igen. Går i tuff terapi för att få möjlighten att resa mig igen. Men var livet så jäkla kul och bra innan då? Livet är ju tufft. Det är kanske lite det som är grejen...

Var det egentligen bra innan?
Kan och ska jag förvänta mig mirakel?

Det kanske inte blir bättre än så här!

Det är ju inte konstigt att jag är trött och omotiverad efter allt vad som har hänt. Självklart behöver jag vila, reflektera, tänka, känna och landa. Men vem är inte trött och omotiverad så här års? Vem hade inte varit trött och omotiverad av att ligga hemma så här länge? Räcker ju att man har varit arbetslös förr....
Jag är så rädd för att misslyckas, att göra misstag. Att inte duga.

Jag kanske borde ta och knåpa ihop en CV och se om jag duger. Vad är det värsta som kan hända?
*Att jag inte kommer på intervju - inte så farligt alls!
* Att jag kommer på intervju och kanske bryter ihop av en känslokall och klumpig chef - inte så bra!
* Att jag får jobbet men klarar inte av stress alls l'ngre och misslyckas TOTALT! - Fruktansvärt!

Men nu måste jag tänka logiskt. Jag dör ju inte!

En tanke..

Har varit på terapi idag, åttonde gången. Kom inte dit så förbredd som jag brukar. Min "terapi" börjar oftast dagen innan. Då man bearbetar hur man mår. Vad man behöver ta upp, om det hänt något. Men framför allt vad detta något, denna tanke får en att känna. Det är det viktigaste när man går och pratar med någon, att just känna. Att identifiera känslan, känslorna.

Idag tyckte jag som sagt att jag var lite mindre förberedd, vet inte varför.

Idag hade jag iallafall en timmes terapisamtal som resulterade i iallafall 30 minuters gråtande och tankar som jag har skjutit undan innan. Tankar och känslor som kanske ingen annan kan riktigt förstå. Det är underbart att hitta en terapuet som får en att få aha-upplevelser. Brukar få det två dagar efter.
Jag har levt hela mitt liv i rädsla. Rädsla för cancer. Rädsla att inte duga till. Rädsla för att inte bli älskad. Rädsla för spindlar (fobi). Rädsla för höjder. Rädsla för djupt vatten.
Med andra ord: RÄDSLA FÖR ATT INTE HA KONTROLL.

Har "levt" med en sanning i magen (hoppas att du som läser förstår vad jag menar med "magkänsla" och har själv känt denna självklara sanning som kommer just från magen. Det bara är så.) att det inte var lönt för mig att planera framåt. Att det inte var lönt att drömma och därmed inte var heller lönt att anstränga sig. Levt en dag i taget, såååå medveten att man bara får sitt liv till låns. Inget annat. Fullkomligt medveten om döden och att jag skulle få cancer.

Inte förrän jag såg min dotter i ögonen för första gången insåg jag att jag hade satt någon till denna jord som jag skulle göra allt för. Som jag ville kämpa för att leva för och få denna äran att leva med. Den största kärleken i mitt liv!

Det var inte förrän då jag insåg att jag bara levt en dag i taget, att aldrig tagit ansvar för mig utan ramlat på ett bananskal efter det andra. Snacka om att inte ha kontroll. Rädslan har kontrollerat mig!

Eftersom jag har levt en dag i taget, så har jag inte heller kunnat se mig som gammal. Inte heller kunnat se mig med barnbarn. Inte sett mig vid min dotters sida när hon blir mamma. Om jag tänker till så kan jag inte ens se mig vara med på hennes 15 års dag.

Nu har jag överlevt cancer, min värsta mardröm. Mardrömmen som har styrt mig hela mitt liv. Hur gör jag nu? Nu ska jag ju kunna planera framåt. Nu ska jag få drömma. Nu ska jag leva. Men hur gör man det?

Tänker mycket på det här med att "fånga dagen". Är "fånga dagen" samma sak som att ta en dag i taget och njuta av den? Är det så det är?  

Jag gjorde verkligen det under de tre första cellgifterna och det var magiskt. Allt var så vackert! Tro mig!!

Vacker låt! Lyssna! :)

Har lärt mig att livet är ATT VARA NÄRVARANDE i varje stund. Svårt men jag ska försöka och min terapeut kommer att hjälpa mig att komma vidare. Att bearbeta. Tacksam <3

Sitter här hemma och försöker mentalt förbereda mig, att samla mig inför ett möte på onkonlogen. Ett "bröstuppföljningssamtal". Har haft andra sådana, men har en känsla av att detta kanske ska vara mitt sista. Denna gången ska det räknas! Denna gången ska saker och ting upp, saker som jag inte fått svar eller haft ork att fråga innan. Är orolig och har svårt att samla mina tankar. Gör lista och inser nu så lång den är. Önskar att jag hade haft ett par öron till som hade kunnat lyssna, en mun till som hade kunnat prata. Är rädd för att de inte kommer att förstå mig, men jag inser ju egentligen att detta har dom hört förr.

Det kan inte bara vara jag som har dessa biverkningar.

Slog mig i fredags när jag tränade spinning (första gången sen november). Jag blev törstig och skulle gripa tag i min vattenflaska (Vanlig sportflaska som man bara dricker ur) men jag kunde inte fatta hur jag skulle göra för att kunna dricka. Var på väg att skruva av korken tills jag insåg att "Nej detta behöver du inte, bara sätt den till  läppen så kommer det vatten" Så höll jag på fyra gånger under detta passet på 45 minuter. Jag är rädd!

Hur ska man kunna förklara en sån här "dum" grej? Känner mig galet korkad och är rädd för mig själv. Har cellgifterna slagit ut så hårt emot min hjärna att jag har tappat dom mest normala sakerna, sånt som man normalt inte behöver tänka på?

Ska ta upp min sterilitet efter att fått dessa hårda cellgifterna i min kropp som totalt har dödat mina äggstockar. Kan vi göra något? Varför har kommunikationen mellan onkologen och fertillitetskliniken fallerat så in i HELVETE? Känns orättvist att kunna fått ut 10-15 ägg men fick bara ut 2 pga av att de inte pratar med varandra! :'(

USCH!!!

Dags för en dusch och en kopp kaffe sen iväg.

Vem är man?

Att växa upp utan att kunna se sin likhet i någon i ens liv.

Att inte känna igen sig i sin förälder och t.o.m. undra om det verkligen är ens pappa. På riktigt.

Att bli mamma utan att ha upplevt sin egen mamma.

Att alltid ha känt att halva mig är borta.

Att man aldrig riktigt räknats som en i familjen.

Att alltid känna sig lite utanför. Lite annorlunda.

Att man inte känner att man duger. Duga precis så som man är.

Att bli missförstådd, nertalad som om aldrig ens åsikter spelar någon roll eller kan vara rätt.



Att titta sig i spegeln och undra vem man är lik.

Att undra var man har tagit vägen.

Att undra vem man är.

Styrka i att inse vad det är man kanske behöver

Detta ska inte min dotter få ärva!
Vi ska ha ett öppet klimat.

Empati

Sovit i flera dagar och nätter. Slut mentalt och nu så kommer känslor om allt jag har genomgått detta året.

Kommentarer som " nu är det över" ,"nu kan det bara bli bättre" ekar i huvudet.

Förstår inte människor att man måste få tid att bearbeta? Att man fortfarande hittas på golvet snyftandes och inte hittar kraften att komma upp?

Bara för att man har varit sjuk så är det inte så att resten av livet små problem inte exixsterar, att de ska plötsligt inte finnas mer. Bli av med jobb, oro över sin dotters psykiskt sjuka pappa ska komma och leka något han inte är, pengaoro, komflikter allmänt, oro över min fästman som har tagit hand om mig som nu har utmattningssymdrom. Kommentarer som "Ähhhh, vem fan är inte trött så här års...Han får helt enkelt ta sig i hampan!"

%¤#"¤%(&/%(=/?)(? Fan vad arg jag blir!!

Utmattningssyndrom, utbrändhet, kan man få efter långvarig utmattning eller psykosocial påfrestning. Det kan ge både psykiska och fysiska symtom, som värk i axlar, nacke och rygg, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och ångest.
Utmattningssyndrom uppstår ofta som reaktion på långvarig stress. Vi klarar för det mesta av att hantera stress om vi bara får tillräcklig tid för återhämtning. Om denna balans mellan stress och återhämtning under en längre tid inte fungerar börjar kroppen sända ut signaler om att stressnivån är för hög. Med tiden blir man tröttare och risken är stor för fysisk och psykisk utmattning.

Mitt fel. Min sjukdoms fel. Fallerande från nära håll som hade kanske kunnat hjälpt honom mer, att ta hand om mig så han inte fick allt i sitt knä. Mer än ett år. Mer än ett år har han funnits där för mig. Fixat mat, tagit hand om min dotter, Pillat in mediciner i min mun när jag har varit i en bubbla i fosterställning i sängen. Jobbat heltid, men tagit ledigt i 4 dagar efter varje cellgiftsbehandling (6 st), masserat min onda kropp, hjälp mig upp från pölar av tårar på golvet. Varit med och sett varje ändring i min kropp och vad den har fått utstå som den fortsätter varje vecka att ändras. Sett mig sitta framför spegeln och sett hur jag undrat vem jag är, sett mig leta efter vad som fanns kvar hos mig och ibland inte hittat det. Förtvivlan. Lagt om operationssår, torkat tårar, puffat kuddar, ligger vid min sida och ser till att jag ligger rätt, att kuddarna ligger som de ska för att jag inte ska få ont. Torkade varandras tårar när jag trodde jag skulle dö eller när jag fick reda på att mina äggstockar har dött efter alla starka cellgifter. Vi kan inte få barn,



Hur kvinnlig tror ni att jag känner mig? Hur mycket till belastning tror ni att jag känner mig? Nu är han sjuk!